...men hur ska vi tolka ditt leende, Christian?

Idowus jätteskutt i kvalet oroar inte vår glada trestegshoppare

SPORTBLADET

MÜNCHEN

Det är mycket ångest och rädsla inför att misslyckas som man känner här inne i EM-arenan.

Och så går det omkring en man och ler.

Christian Olsson bara ler. Till och med när han hoppar.

Välkommen till Den Leende Trestegshopparens EM.

De första fiaskona gick att pricka av i går.

Patrik Lövgren som skulle gå till final fick ryggskott. Vitryske höjdhopparen Chubsa som skulle ta guldet från Holm & Strand åkte ut i kvalet efter ytterst pinsamma tre rivningar på 2.15 (!).

Men ibland förlorarna och de som är mera rädda för att misslyckas än för att flyga så går han omkring, Christian Olsson, fortfarande på väg uppåt i karriären, fortfarande med ett leende i ögonen som förkunnar att här går en man som bara vet vad flyt är och det som är mest fascinerande är att han till och med ler, nästan skrattar, när han hoppar.

Sällsynt företeelse

Mitt i hoppet, hans enda i går, sprack han upp i ett leende och det är sällan man ser sånt. Jag vet knappt att jag sett det nån gång.

Du log..., sa jag efteråt när han var på väg ut från arenan.

Ja, eeh, jag gjorde väl det, sa han.

Men varför? sa jag.

Jag kände direkt att det var ett stutshopp. Det kändes... direkt.

Men du har väl aldrig sprungit omkring och garvat under hoppen förut, sa jag.

Nä, jag har väl inte det... nä.

Jag vet inte hur man ska tolka det.

Christian talar om att han är i bra form. Men det kan man känna utan att för den sakens skull skratta när man hoppar.

Fysiskt säger han att han känner sig bättre än tidigare i år och det har ju varit ett bra år med konstanta hopp över 17 meter. Han verkar inte ens oroad över att engelsmannen Phillips Idowu sakta smugit fram ur anonymiteten och nu hoppade 17,54, en längd som anses närmast omöjlig att göra i ett kval. Eller åtminstone korkad.

Ingen tar Idowu på allvar. Alla talar om Edwards och Olsson och alla säger att Idowu är så ojämn att nästa gång vi ser honom hoppar han 13 meter. Han är en ensamvarg som ingen talar med. Knappt ens om.

Inte ens den alltigenom hypertrevlige Jonathan Edwards verkar ha någon kontakt med Idowu. När han kommer ut från planen går han rakt förbi engelsk press. Jag har absolut ingenting att säga till er, era gapande hyenor, ser han ut som han tänker.

Uppskattad av media

Men Christian ler. Han ler till alla som kan ta emot hans leenden. Han går omkring i en gammal smutsgul t-shirt från Edmonton-VM och pratar med engelsk press och på en fråga om Edwards prat om sina skador säger han bara leende att Edwards är en mycket gammal man. Han skrattar och engelsmännen skrattar. De verkar så lyckliga över att det finns en idrottare som orkar prata med dem, orkar skratta med dem, orkar prestera ett eller annat jolly good joke att pigga upp dem med.

Hehe... very funny guy... hehe.

Edwards är väl alltid skadad, tillägger Olsson och det gör engelsmännen ännu piggare. Men Olsson har ju rätt. Edwards hoppade långt i går och han grinade illa men han vet lika bra som vi andra att det kanske vi inte ska bry oss allt för mycket om. Edwards må ha Gud på sin sida men man kan uppenbarligen ha ont i hälen för det. Och ändå hoppa långt.

Och han vet.

Olsson vet.

Idowu vet.

Alla vet att på torsdag klockan tjugo minuter över åtta inleds det som blir är en alldeles sensationellt bra final där tre hoppare står i total splendid isolation och de kommer att göra upp om medaljerna. De andra behöver inte ens vara där. De kommer inte att märkas. De är bara statister.

I morgon handlar det om Den sure engelsmannen Idowu, den engelske patienten Edwards och den leende trestegshopparen Olsson från Angered, Göteborg, Sverige.

Lasse Anrell

ARTIKELN HANDLAR OM