Det är dags att gå vidare nu, Ludmila

Anrell: Välkommen hem – jag tror Sverige accepterar dig

SPORTBLADET

Ludmila Engquist är hemma igen.

Det borde inte vara någon större affär.

Ludmila är hemma igen för att fira sin dotters studentexamen.

Grattis, Natascha och välkommen hem, Ludmila.

Foto: JOHAN SOLUM
HEMMA IGEN Ludmila Engquist och maken Johan återvände till Sverige för att fira att dottern Natascha tog studenten. ”Jag tror att Johan och Ludmila den här gången försöker se om Sverige accepterar dem. Försiktigt sticker de ner tån i det kalla vattnet.” skriver Sportbladets Lasse Anrell.

Jag deltog i fördömandet av Ludmila när hon åkte fast för dopning. Det var känslostarka dagar, känslostarka krönikor, känslostarka fördömanden. Jag står för varje ord jag skrev men det är egentligen inte det intressanta. Det intressanta är; står jag för mina känslor?

Står vi alla för våra känslor?

När jag får reda på att Ludmila varit i Värmland för att fira sin dotters examen äter jag glass. Jag äter den lätt övermatade pistagevarianten i GB:s syndiga dödssyndserie: Magnum Avund.

Har Ludmila syndat?

Svar: ja. Hon gjorde sig skyldig till dopning och åkte fast, erkände och lämnade landet. Men hur stor var synden? Kan hon få förlåtelse?

Bara några få piller...

Avund – visst kände hon avund. Hon kände att hon var berättigad till fler medaljer än de stackars konkurrenter som inte ens vunnit några.

Frosseri – tveksamt. Hon tog bara några få piller. Inte mycket till frosseri. Dom: oskyldig.

Begär – visst är hon skyldig. Hon hyste begär till OS-medaljer hon inte var berättigad till. Till prispengar hon inte förtjänat.

Girighet – alla denna ära, alla dessa pengar, all denna kärlek hon skulle fått om hon vunnit OS-guld också i den fullständigt löjeväckande sporten bob. Skyldig.

Lättja – knappast skyldig. Ludmila tränade hårt, för den som tar dopning blir inte bättre om den inte tränar allt vad kroppen tål. Dopningen gör ju att man kan träna mer. Ingen lättja, alltså. Snarare tvärtom. Oskyldig.

De dödssynder som är så stora att de inte ens tål att göra glass av är högmod och vrede.

Led Ludmila av högmod?

Verkligen. Definitivt. Att inte acceptera sitt åldrande är en av de verkligt stora dödssynderna i Landet Lagom som ibland kallas Sverige. Ludmila var hundraprocentigt skyldig. Hon försökte göra sig själv yngre än hon var; vilken dödssynd.

Vilken ohygglig dödssynd.

Förnekade förfallet

Ludmila var skyldig. Hon kunde inte acceptera kroppens förfall, hon kunde inte acceptera att hennes karriär var över fast en god rådgivare hade kunnat berätta för henne att karriären bara byter skepnad. Ludmila kunde ha försörjt sig i åratal bara genom att vara Ludmila och berätta om sin segrar, sin cancer och sin kraft.

Vrede?

Ja, kanske. Det talades om att hon och maken Johan inte var överens om bobsatsningen. Att det var Johan som ville mer än Ludmila. Att Ludmila egentligen inte ville. Det talades också om vrede från dottern Natascha som var trött på att alltid komma i sista hand. Alltid Ludmila, alltid Johan, aldrig Natascha.

Jag vet ingenting om det. Jag vet bara att Ludmila försökte fuska, sannolikt utan att blanda in maken. Jag vet bara att de åkte fast i en sjaskig norsk tävling, att de snabbt som en ertappad syndare lämnade landet.

Och att sagan om Ludmila var över.

I alla fall för den gången.

Nu är hon hemma igen. Jag vet inte om hon söker förlåtelse, jag vet inte om hon får det. Sverige är ett avkristnat land. Det betyder sannolikt i första hand att den som syndar själv får kasta hur mycket sten den vill. Sannolikt i andra hand att behovet av förlåtelse är mindre än förr.

Men jag vet inte. Jag vet bara att det är en av de stora grundpelarna i den samlade religion som Landet Lagom en gång byggdes kring – den och ett otal synder – att den som ber om förlåtelse också får det. Hur dum hon än varit.

Och Ludmila har inte mördat.

Hon har inte stulit.

Hon har bara gjort sig skyldig till en smula högmod, girighet, avund, vrede och begär.

Det är inte så mycket.

Välkommen hem, Ludmila.

Det är dags att gå vidare nu.

Hoppas festen i går blev trevlig.

Hoppas du kunde fira med en eller annan glass.

Var tvungen att fly?

Skam och värdighet går nästan alltid hand i hand. Kanske är de två sidor av samma sak, skriver Linn Ullman i en av sina romaner. Kanske var Ludmila tvungen att fly landet för sin egen skull, för att orka leva med sin skam. Och sin värdighet.

Jag hoppas hon kan välja själv nu. Utan allt för mycket skam men med desto mera värdighet.

Bilderna av studentfirandet i Lundsberg i Värmland visar en på ytan lycklig familj men också en familj som försiktigt försöker börja leva en normalt liv igen.

En familj som försöker känna på hur landet de flydde från bemöter dem.

Om det viskas om dem på Konsum.

Om tidningarna skriver usch och fy och skäms. Om alla godartade, syndfria, hycklande människor skyndar sig fram för att stå i främsta ledet för att kasta första stenen.

Jag tror inte de får uppleva det.

Jag tror inte de behöver vara rädda för det.

Jag skrev en gång om fru Engquist från Västerhaninge som vann medalj i OS i Atlanta och som svenskarna tog till sina hjärtan.

Någon helt normal fru Engquist blev hon väl aldrig.

Någon helt normal fru Engquist blir hon väl aldrig.

Men hon blir kanske en av de där fruarna som folk vänder sig om på gatan för att säga något om att ”hallå, vem var det där, var det hon... vad hon nu hette... som fick nån sjukdom men sen skulle åka nån konstig sport, kälke eller vad det var och... ja, det var visst nåt som hände och sen försvann hon va...? Fru Engquist från Västerhaninge eller Lidingö eller var det nu var.”

Jag tror att många kommer att minnas Ludmilas dopningen men mest för att det var så dumt, så fånigt och så onödigt.

Jag tror att många kommer att minnas hennes guld och hennes berömda cancerlopp på Stockholms Stadion.

Sticker ner tån i vattnet

Jag tror att Johan och Ludmila den här gången försöker se om Sverige accepterar dem. Försiktigt sticker de ner tån i det kalla vattnet.

Jag skulle tro att Sverige accepterar dem. Om än en smula ljummet. Jag skulle tro att Sverige har glömt en del, förlåtit en del och dessutom faktiskt själva har haft förmågan att gå vidare. Jag tror inte att särskilt många bryr sig om Ludmilas dopning längre. Tiden läker sår och betydligt fler sår än Johan och Ludmila inbillat sig är nog läkta.

Folk bryr sig inte så mycket. Det finns annat att tänka på än en dopad idrottare.

Det finns annat att bekymra sig för än en kvinna som fuskade och åkte fast.

Lasse Anrell