Det svenska friidrottsundret spelar i en egen dimension nu

SPORTBLADET

VILLMANSTRAND

Nedräkningen började efter misslyckandet på hemmaplan i Göteborg 1995.

Då började uppbyggandet av den svenska friidrottsraketen.

År 2000 lyfte den.

Och när vi skriver 2003 är den fortfarande på väg – mot ännu flera guld.

Som svensk är man ju sådär allmänt pessimistisk efter år av framgångar.

Jag har själv flera gånger tänkt att det här omöjligt kan hålla i sig.

Det nästan overkliga svenska friidrottsundret, i en sport där konkurrensen är mördande och där skador är ett ständigt hot som i ingen annan idrott.

Men varje gång har jag stått där och sett hakan falla.

Som i går då Carolina Klüft var sjua på papperet inför damernas 200 meter.

Klüfts utveckling galopperar

Sjua av åtta startande tjejer sett till de personliga rekorden. I mål var hon tvåa.

Före sig hade hon bara belgiskan Kim Gevaert, en sprinter av världsklass och EM-tvåa i München förra sommaren. Gevaert är åtta på världsbästalistan på 200 meter i år. Klüft slog finländskan Johanna Manninen på bortaplan, Manninen som varit Nordens i särklass bästa sprinter de senaste åren.

Och framförallt:

Hon sänkte sitt eget personliga rekord med så nära en halvsekund man kan komma, eller 49 hundradelar. Det är den nästa bästa tiden av en svensk tjej genom tiderna. Bara Linda Haglund har sprungit snabbare, då hon satte sitt svenska rekord 22,82 1979.

I sjukamp handlar det om 48 viktiga poäng för Carolina Klüft.

Efter att fransyskan Eunice Barbers comeback i sjukamp och 6694 poäng i franska Arles den 8 juni, skrev jag att jag nog fick omvärdera Carolina Klüfts guldchanser i VM.

Fransyskan slog Klüfts nysatta svenska rekord från Götzis veckan innan med 92 poäng.

Nu vet jag inte vad jag ska säga. Det går inte att bedöma Carolina Klüft inom normala referensramar.

Hon är bara 20 år och det verkar som hennes utveckling galopperar just nu.

Ingenting verkar omöjligt för Carro, så det känns tryggast att hålla truten.

Min trut har ju en förmåga att bli lite för stor och lite för blågul ibland.

Det är bara att konstatera att det svenska friidrottsundret fortsätter.

Herrarna tog klivet in bland Europas åtta bästa friidrottsnationer i går, efter segern i Europacupens First League i finska Villmanstrand. Då talar vi om konkurrerande nationer som Ryssland, Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien.

Det är i den familjen de svenska herrarna kommer att tävla nästa år, inför OS i Aten.

Det är de värda efter fighten i regnet och kylan i Villmanstrand, där molnen aldrig ville lätta och kylan bara gladde de unika insjösälarna i vattnet nedanför stadion.

När det gäller våra fyra världsstjärnor och innevärldsmästare från Birmingham stod de i en klass för sig.

Även i de här sammanhangen. Det är som om Peter Forsberg skulle spela i elitserien i vinter.

Det är en annan dimension.

Det är vi och dom, vi här uppe och ni där nere.

Klasskillnad helt enkelt, på idrottens mest obarmhärtiga vis.

Stefan Holm vann herrarnas höjd nio centimeter före tvåan Aleksei Lesnitjy från Vitryssland.

Christian Olsson vann tresteget 64 centimeter före ungraren Péter Tölgyesi, som ändå satte personligt rekord.

Kajsa Bergqvist hade ingen annan motståndare än sig själv och var mest arg för att hon inte klarade två meter, utan stannade på 1,96. Det var ändå sju centimeter före tvåan Tia Hellebaut från Belgien.

Carolina Klüft, sist men inte minst, vann visserligen ingen av sina två grenar. Men hon visade ändå att det inte finns några begränsningar. Hennes rekord på 200 meter var bland de grymmaste lopp jag sett.

När började det svenska friidrottsundret egentligen?

Jag skulle säga att det började 1995, vid VM i Göteborg.

Ludmila var en färdig produkt

Även om det blev ett svenskt fiasko både idrottsligt och ekonomiskt, födde det drömmar. Kajsa gjorde sitt första VM som 18-åring, en femtonårig Christian Olsson smet från jobbet som programförsäljare på läktaren, för att se Jonathan Edwards sätta världsrekord i tresteg med 18,29.

VM i Göteborg sådde fröet.

Året efter blev Ludmila Engquist svensk medborgare och fixade både OS-guld i Atlanta 1996 och VM-guld i Aten året efter.

Men det har inget med dagens svenska friidrottsunder att göra.

Ludmila var en färdig produkt, som tagit VM-guld för Sovjetunionen redan i Tokyo 1991. Hon fullföljde bara en fantastisk karriär i en annan landslagströja.

Vad vi ser nu är en helt annan sak.

Raketutvecklingen inom svensk friidrott

Längre ned på sidan – den fantastiska raketutvecklingen.

ARTIKELN HANDLAR OM