Brons - men en mästare

Lasse Anrell: Många har pekat finger - men i går var Patriks kväll

SPORTBLADET

PARIS

Nu skriver väl Anrell nåt positivt - äntligen.

Det var det första Patrik Kristiansson sa när han mötte pressen efter bronset.

Så okej, Patrik:

Grattis till medaljen och tack för en fullständigt underbar föreställning.

Foto: SCANPIX
5,85 En leende Kristiansson faller mot mattan - och har vunnit en bronsmedalj, i friidrotts-VM.

Det var Patriks kväll på alla sätt tycker jag.

Mogna, stora, mästerliga Patrik.

Jag anade det redan innan finalen startade när japanen Sawano skadats och inte kunde starta. Han var otröstlig och grät hejdlöst. Den enda av hopparna som var framme och tröstade var Patrik. Jag är ohjälpligt sentimental och uppskattar sånt. Jag gillar snälla människor. Snälla människor belönas alltid.

Patriks första statement har en historia:

Han har fått mycket skit av media. Från den gången han rev bort sig i Budapest och kallade Ungern ett u-land till senare mästerskap där han inte varit tillräckligt mogen eller modig för att kunna konkurrera på allvar. Han har fått skit för det. Befogad skit ibland. Orättvist nån enstaka gång.

Har fått ta mycket skit

Som grädde på det har han blivit Carolina Klüfts pojkvän och alla som sett dem ihop vet att det är på blodigt allvar. Men deras förhållande har inte varit uppskattat av alla. Det är Patrik som fått skit. Det har funnits en stjärna i familjen och det har inte varit Patrik.

Sånt kan vara problem i männens värld.

Men det där är över nu.

Jag har egentligen ingen aning om hur hårt det snacket tagit Patrik men det är över nu. Nu är Patrik inte herr Klüft längre om nu någon ens haft den bisarra idén att påstå det.

Nu är han definitivt Patrik Kristiansson, stavhoppare i världsklass. Medaljör i VM och ett stort, kraftfullt guldhopp inför nästa års OS i Aten.

Jag tror det här bronset var viktigt av flera skäl för Patrik. Han har vetat länge att han fysiskt är en världshoppare. Men har har också vetat att han psykiskt varit på juniornivå. Han har gråtit, kastat stavar, skällt ut folk och betett sig kantigt. Och när han kommit upp på höga höjder har han varit världens fegaste stavhoppare.

Eller som i går rev när han rev på 5.60 efter att han inte förstått (!) när det var hans tur att hoppa. Det är oförlåtligt. Han blev stressad och den rivningen var onödig.

Nu VET Patrik

Jag tror att det kan vara slut på det nu. Nu är han inte en förlorare längre utan nu VET han att han kan nåt annat än att bli fyra.

Patrik säger att han har en hel del att jobba med träningsmässigt. Han hade minst armmuskler i hela startfältet. Det kan bli bättre. Snabbheten också. Allt kan bli bättre men framförallt kan han bli bättre när det gäller attityd och kaxighet - på banan. Jag tror att han är redo för det nu.

Och att tårar kan vara annat än de losertårar man sett från Patrik visade han ju när han grät bort mot sina föräldrar och sin tjej efter bronset.

Män som gråter är stort.

Men som gråter av stolt ömhet är ännu större.

- Jag inser att det är först nu som jag är reda för det här, som idrottsman och person, sa han efteråt. Det är insiktsfullt. Det är kanske till och med sant men framförallt är det ödmjukt.

Finalen såg annars ut att bli medelmåttig. Inte nog med att världsettan Mesnil och världstvåan Averbukh rök i kvalet, i början hoppade nästan alla finalister mediokert.

Men så hettade det till när Gibilisco hoppade som en italiensk gud. Personbästa med åtta centimeter i ett mästerskap är osannolikt. Man förstod att han skakade på huvudet efter 5.90. Det gjorde vi alla.

På slutet ägnade sig Markov åt avancerat pokerspel genom att spara sista hoppet på 5.90 till 5.95. Det höll inte. Han visste väl kanske inte att han hade Sveriges ledande expert på skitgubbe att tävla mot. Skitgubbe slår alltid poker.

Det här bronset är en triumf också för Miro Zalar som tränat Patrik under bistra ekonomiska förhållanden och i går inte ens kunde coacha honom eftersom han hade sitt ordinarie jobb på radion att sköta. Han försökte coacha via telefon och det var stundtals en parodi. Patrik och Miro har jobbat ihop länge och haft en lång resa. Miro är en hård nöt att knäcka och Patrik är en ännu hårdare nöt att jobba med. Hårdheten visade sig ge resultat.

Har fått jobba i motvind

Miro och Patrik har jobbat i motvind.

Folk har pekat finger åt dem och sagt att den där Patrik blir det aldrig nån vinnare av - en ständig fyra.

Och de har pekat finger och sagt åt Miro att han är en dålig tränare. Senast i Edmonton höll det på att bli ett mindre världskrig när Ulf Karlsson gick ut offentligt och anklagade Miro för att prata skit om landslagsledningen.

Det fick han be om ursäkt för men det säger en del om klimatet.

Resultatet är ännu en framgång för svensk friidrott. Vi ska, i alla ödmjukhet, minnas att hade Oscar Janson varit med och också tangerat sitt årsbästa hade han tagit silver.

Så det så.

Till sist noterade jag den här minnesvärda kvällen att Eunice Barber hoppade längst i längdhoppskvalet och att Klüft hade blivit sjua i 200 metersfinalen med sin sjukampstid.

Det var ännu en stor svensk friidrottsdag men det jag minst mest är ändå när Kristiansson tröstade den förkrossade japanen.

Det var stort på riktigt.

Lasse Anrell