Kallur: Jag vågade inte riktigt tro att det var sant

SPORTBLADET

KARLSRUHE. Klockan är nästan tolv på kvällen och Susanna Kallur har inte slutat skratta.

Först då vinkar hon adjö till rekorddagen i Karlsruhe och stänger hotelldörren.

– Jag är jättetrött, men det känns fortfarande underbart, säger hon.

Foto: MATS WENNERHOLM
Sanna säger godnatt.

Det var en dag som började först klockan nio på morgonen, då Sanna vaknade efter nio timmars sömn.

– Så jag borde ha varit utvilad, men ändå kände jag mig svintrött, säger hon.

– Jag brukar gå upp tidigare och vara betydligt piggare. Jag vet inte vad det berodde på. Men jag tog mig ner till frukost vid halv tio och vid halv tolv stack jag ut och joggade lite och studsade omkring runt hotellet.

Efte denna rekordtrötta start på dagen, var det inte mycket som talade för världsrekord.

Ändrades aldrig

Men fyra timmar senare tittade samma Susanna Kallur storögt mot klockan i mäktiga Europahalle och spärrade upp ögongen ytterligare litegrann då hon såg tiden: 7,68.

En hundradel under Ludmila Engquist då gällande världsrekord.

– Men jag vågade inte riktigt tro att det var sant. Det händer nästan jämt att tiderna justeras upp eller ner. Det kunde lika gärna vara 7,69 eller 7,70. Men jag förstod ändå att det var en galet bra tid.

Men de röda lysdioderna ändrades aldrig.

Det var 7,68.

Det var världsrekord.

Därför följde några omtumalande timmar med intervjuer, snabbfrågor och tv-kameror.

Sanna svarade så gott hon kunde i sitt förvirrade tillstånd av nybliven världsrekordhållerska.

När vi sitter på hotellet och klockan närmar sig tolv på natten, har hon ännu inte hunnit smälta allt som hänt.

– Nej, det är så mycket runtomkring. Så många frågor, så mycket människor. Det är svårt att landa och fatta vad man gjort.

– Först när jag sitter i bilen hem till Falun i morgon (läs måndag) kommer jag nog att kunna smälta det här, då jag hinner vara lite mer för mig själv.

Men du kunde inte ha varit helt oförberedd på att du hade världsrekordtider i kroppen?

– Nej, det har väl legat där i bakhuvudet någonstans och jag visste att chansen fanns med rätt förhållanden. Men samtidigt är det svårt att ha sådana mål. Jag vill inte tänka så.

”Nu är jag trött”

Det blev heller inget våldsamt firande efteråt. Managern Daniel Wessfeldt beställde visserligen in två flaskor champagne, men Sanna smuttade mest på den ädla drycken medan huvuddelen gled ner i betydligt rundare bukar.

– Nej, det var en lugn middag, säger hon.

Det är faktiskt meningen att hon ska träna redan idag.

Säsongen är långt ifrån över och på lördag är det ny tävling igen i brittiska Birmingham.

– Jag gillar Birmingham, säger Sanna.

– De har gott kaffe­ där.

Bara Sanna skulle­ kunna säga en sån sak samma dag hon satt världsrekord.

Men kaffe är det sista hon längtar efter den här kvällen.

– Ja, jag är rätt trött nu om jag ska vara ärlig. Jag brukar inte vara trött efter mina tävlingar, men nu är jag det, säger hon.

När hotelldörren klickar igen är klockan 23.41.

En galen dag är över.

ARTIKELN HANDLAR OM