Svenskarna floppar

Wennerholm: Ett stort mörker – kan inte bli sämre

Foto: Scanpix
En meter bakom Christian Olsson hoppade över en meter bakom vinnaren Teddy Yamgho.
SPORTBLADET

LAUSANNE. Det blev sannerligen ingen stor svenskkväll i schweiziska Lausanne.

Hoppet om VM-medaljer i sydkoreanska Daegu är nere på noll just nu.

Det är ett enda stort mörker över svensk friidrott, men det gäller att se ljuset i tunneln som friidrottsförbundets tidigare ordförande Hans Holmér brukade

säga.

Nu kan det inte bli sämre.

Jag hade ju kunnat såga Christian Olsson, som jag valde att såga Carolina Klüft häromdagen.

Påstå att han är slut och hoppas på en snabb rekyl och svar på tal.

Ta rollen som en skrällande väckarklocka.

Men av reaktionerna att döma efter Klüft-kritiken, var jag som en elefant som klampade in i en porslinsbutik.

Friidrott är inte hockey och tacklingar är inte tillåtna.

Det är inte första gången jag blivit varse om det.

Friidrottare är ett extra känsligt släkte och blir det inte mindre av den Bullerby-mentalitet som gäller i sporten.

Men, men.

Det är ingen nyhet direkt och nu har förbundskapten Stefan Olsson fullt sjå med att få ihop en VM-trupp som inte riskerar att bli den minsta någonsin i VM-historien.

Bara arton svenskar

Den minsta truppen hittills är den i Aten 1997 om jag nu räknat rätt.

Då var det arton svenskar med.

Stefan Olsson har hittills fått ihop 12 nominerade svenskar, men det krävs nog ett kort stafettlag på damernas 4x100 meter får att VM-truppen inte ska bli historisk som den minsta någonsin.

Men medaljhopp?

Ja, ena handens fingrar känns som fem för många i dagsläget.

Men det är ju långt kvar och nästan två månader till VM startar i sydkoreanska Daegu.

Och Christian Olsson behöver ingen kritik, då han varit med så länge och inser vad som gäller på ett mästerskap.

Olssons tur att ge sig

En gång var han själv som den Teddy Tamgho som hoppade 17.91 i Lausanne i går och utklassade allt och

alla.

Det var i början på 2000-talet då han var den unge uppstickaren och Jontahan Edwards den världsdominerande veteranen på nedgång.

Till slut fick Edwards ge sig för den unge svensken och nu är det Olsson som får ge sig för den unge Tamgho.

Idrottens eviga kretslopp.

Samtidigt vill jag inte kalla det katastrof för svensk friidrott.

Sanningen är snarare att framgångarna i början av 2000-talet var lika unika som historiska.

I dag är vi tillbaka i det normalläge som oftast gäller.

■ ■ ■

Har inte stabiliteten – än

Jag ser bara ett enda guldhopp i Daegu och det är Emma Green.

Det kanske förvånar en del, men Emma har en potential som gör att hon kan skrälla under en säsong då Blanka Vlasic ser ut att ha

tappat sin tidigare dominans.

I sina bästa stunder hoppar Emma fantastiskt, men har inte stabiliteten att göra det i varje tävling.

Christian Olsson kan ta medalj om han lyckas hoppa 17.50 igen. Carolina Klüft – jo, faktiskt – har kapacitet att slåss om en medalj om hon hoppar längd som när hon var sjukamperska. Utan att tänka på eventuella konsekvenser.

Men alla dessa förutsägelser bygger på att svenskarna lyckas maximalt, samtidigt som några av motståndarna gör bort sig.

Det får vi leva med.