”Jag fick visa leg – och blev så jäkla stolt”

Del fyra - Sportbladet möter svenska idrottsstjärnor som nyligen lagt av

1 av 8 | Foto: LASSE ALLARD
Ett av Carolina Klüfts mål nu är att ta en fil kand på universitetet.
SPORTBLADET

Hon studerar på heltid, jobbar ideellt för Naturskyddsföreningen, är engagerad i svenska FN-förbundet, håller föreläsningar och förbereder sig inför programledardebuten.

För Carolina Klüft, 30, har livet utvecklats till en ny mångkamp.

– Jag tror på variation och mångfald, att man måste jobba på olika delar för att få en bra slutpoäng.

En äldre man kommer gående längs Klara Norra Kyrkogata i centrala Stockholm. Han stannar till vid konditori Vetekatten, öppnar dörren och går in.

– Får man ta en kopp kaffe utan en massa jävla friidrottare? muttrar han.

Mannen har bevisligen sett Carolina Klüft, som sitter vid ett av fönsterborden. Det är en märklig men ändå inte helt oväntad scen.

En halvtimme tidigare har mångkamparen som blev ”Carro” med hela svenska folket berättat att hon är kluven inför kändisskapet.

Här och nu är det lätt att förstå henne.

– Jag har fått mycket värme och stöd från svenska folket, men det är inte alltid roligt att vara en känd person, säger hon.

Men det är inte alltid du blir igenkänd. Folk kan dessutom ha svårt att uppskatta din ålder. Du twittrade om det på din 30-årsdag.

– Ja, jag fick visa leg på ”bolaget” och blev så jäkla stolt. ”Jajamänsan, här har du det”, sa jag. Sedan såg hon namnet, som klingade bekant.

Sa hon något, kassörskan?

– Nä, hon skrattade bara. Sedan skrev hon på Twitter att hon tagit leg av Carolina Klüft.

Tjejen som aldrig förlorade en mångkamp som senior avslutade karriären med att springa tredjesträckan på 4x400 meter i Finnkampen. Det var i september förra året, på Ullevi i Göteborg. Sedan dess har omvärlden väntat på att Carolina Klüft ska dyka upp i olika lek- och underhållningsprogram, men hon har tackat nej till ”Mästarnas mästare”, ”Let’s dance”, ”Kändishoppet”, ”Vem kan slå Filip och Fredrik”...

– Det har inget med programmen att göra, utan med mig. Jag känner mig klar med att leka och tävla i tv på bästa sändningstid. Det har jag gjort i tio års tid. Jag lägger hellre tiden på annat.

Läste på heltid

När Carolina berättar om sitt nya liv förstår man inte hur hon får tiden att räcka till. Det är som om hennes dygn bestod av 7 032 timmar. I januari började hon läsa på heltid, freds- och konfliktkunskap vid Uppsala universitet. Vid sidan av studierna jobbar hon ideellt som projektledare i Naturskyddsföreningen, fungerar som goodwillambassadör för svenska FN-förbundet, håller föreläsningar och förbereder sig inför OS i Sotji, där hon ska jobba som programledare på Viasat.

Hon pendlar dessutom mellan hemmen i Stockholm och Norrköping, där maken Patrik tränade Vita Hästen, och har skaffat hund, en rhodesian ridgeback som heter Troja.

– Jag trodde att jag skulle ta det lugnare och kunna landa, men det har varit intensivt. Jag vill göra ett bra jobb och hoppar inte på något bara för att vara ett affischnamn.

Är det en tillfällighet att mångkamparen Carolina Klüft har flera olika roller?

– Nej, jag tror att mångfald och variation är nyttigt. Jag har svårt att se att jag bara skulle ha en umgängeskrets, svårt att se mig och Patrik bo på samma ställe i tio år... Jag tycker inte att alla ska ha tio olika jobb, men man kan se samhället och andra saker ur olika perspektiv, områden och nivåer. Kort-lång sikt, lokalt-globalt, personligt-kollektivt... Man måste jobba på olika delar för att få en bra slutpoäng, som i sjukamp. Jag kan bli trött på normerna och kraven på de unga i dagens samhälle. De ska vara på nästan samma sätt, men alla måste inte vara stöpta i samma form. Stefan Holm, jag, Christian (Olsson) och Sanna (Kallur) lyckades på olika sätt.

Betyder den grundsynen att du aldrig har sett dig själv som enbart friidrottaren Carolina Klüft?

– Ja, vi har skojat om att jag förstörde karriären för Patrik. Han såg sig bara som stavhoppare och jag pratade om andra värden med honom: ”Du är annat också, måste tänka på andra saker.” Han blev förbannad på mig ibland: ”Carro, du har för fan 300 grejer. Kan du inte bara ha en?” Jag svarade: ”Ja, men du har bara en. Kan du inte ha några fler?” Vi har varit väldigt olika och det har lärt mig väldigt, väldigt mycket. Man ska ha respekt för det, att alla inte är mångkampare.

Vad har du för mål i dag?

– Jag vill gärna ha en examen och efter det här året har jag gjort grovjobbet. Sedan ska jag läsa mycket om mediearbete, träffa mentorer och andra programledare för att få råd och tips. Det nya jobbet på Viasat är en utmaning som kräver hårt arbete.

Tror du att du, i någon form, kommer att återvända till friidrotten?

– Om jag någon gång får barn kan jag möjligtvis hjälpa till på hopp- och leknivå i en förening. Jag vet vad det betydde för mig, att mina föräldrar var med. Jag planerar att åka på VM i Ryssland i sommar, men det är som supporter och kompis. Någon officiell roll som tränare eller manager vill jag inte ha. Vi har redan en tränare i familjen. För Patrik är det mycket träning, ledarskap, coachning, fysträning och taktik hit och dit. Det räcker och blir över. Jag skulle inte vara en bra tränare.

Trots all din erfarenhet...

– I min egen träning var jag medveten, men jag är inte tillräckligt nördig för att lägga upp ett träningsprogram åt någon annan. Jag har inte intresset att bryta ner allt i detaljer. Därför vill jag inte bli expertkommentator. Jag vill ha den nyfikna rollen.

Är det vad vi ska förvänta oss under OS i Sotji, en programledare som tänker brett och även intresserar sig för människan bakom prestationen?

– Vad betyder ledarskapet? Mental träning? Som aktiv kunde jag känna att jag ville förklara sådant, men informationsflödet är så snabbt att man inte hinner gå på djupet. Då tappar man en del dimensioner. Därför gillar jag sådana här intervjuer, där man får lite tid på sig. Det, lite djup, vill jag försöka få in i OS även om det blir mycket resultat, idrott och prestation. Efter dokumentären om mig märkte jag tydligt att folk såg en människa bakom prestationen. Väldigt många har fått en annan förståelse. ”All respekt”, ”Nu förstår jag hur du tänkte”, skriver de på Twitter. Tidigare har jag varit, och det kan jag förstå, mer som ett objekt. Jag har varit på arenan, presterat resultat, dykt upp i tidningen då och då och varit med i sekvenser och minutinslag på tv.

Inte partipolitisk

Har du barnlängtan?

– Nej, just nu har jag fullt upp med annat och man måste ha rutiner för de små liven. Jag har haft ett ganska inrutat liv med idrotten och behöver friheten ett tag.

Vilka samhällsfrågor är du mest intresserad av?

– Just nu är det den internationella politiken, klimat- och miljöfrågorna och barn och unga. Jag är inte partipolitisk och går all in i alla områden.

Att du vill skapa en bättre och vackrare värld för barn, kan det bottna i att du blev mobbad i skolan?

– Kanske. Det är svårt att säga vad som präglar en, men jag tror att det är en blandning av upplevelser, förebilder, familj och uppväxt. Samhällsintresset finns i familjen. Pappa är i och för sig ekonom, men mamma är förskollärare, min storasyster är polis och en annan syster är socionom. Ibland tror man att man uppfinner saker själv, men sedan upptäcker man att det kommer från föräldrar, lärare eller någon annan förebild man hade som liten.

Vilken lärare har betytt mest för dig?

– Christina Green Bengtsson. När jag slutade mellanstadiet hade hon klippt ut ansiktena från skolfotot och gjort teckningar till alla i klassen, något som var typiskt för dem. Mig ritade hon som höjdhoppare, och så hade hon skrivit: ”Det här kommer du att klara.” Hon trodde på mig och såg alla i klassen. Dessutom har min mattant, ”Biggan” (Birgit Bengts), varit ett jättestöd. Vi träffas regelbundet och det är fantastiskt att ha en god vän från en annan generation.

Hur mycket tränar du numera?

– Nästan ingenting. Det har varit skönt att vila ut kroppen, men jag känner mig ändå pigg och stark. Om jag behöver ruscha till tunnelbanan känner jag mig lätt i steget.

Har du ont i kroppen?

– Jo, och ryggen är nog värst. Jag har haft en buktande disk under nästan hela karriären. Den höll jag helt i schack med bålträning, men nu tränar jag inte lika mycket och sitter mer. Det är inte bra.

Har du hunnit njuta av allt du har åstadkommit inom idrotten?

– Lite grand. Dokumentären (Carolina Klüft – tjejen som inte kunde förlora) blev en summering. Sedan har jag blivit avtackad av min klubb, friidrottsförbundet och så vidare. Det är slut, men erfarenheterna och lärdomarna hjälper mig i mitt nya liv. På det sättet är idrottskarriären med mig dagligen.

Det är väl först efter karriären en idrottare inser sin storhet?

– Det har jag hört, men jag har inget behov av att tänka ”Gud, vad bra jag var”. Visst, när jag såg dokumentären kände jag mig stolt över den där unga tjejen som slog igenom och lyckades vinna allt med rätt så stor press på sina axlar. Det är nog med det. Jag är ingen framtidsmänniska och ingen som tänker tillbaka. Jag försöker vara här och nu. Jag har ett nytt liv och gläds hellre med nya svenska framgångar.

Många idrottare tycker det är jobbigt att ge upp sin identitet. Hur var det för dig?

– Veckan mellan SM och Finnkampen var jobbig. Då kändes det som att jag skulle ta farväl av en gammal god vän. Det var lite tomt, men när väl sagt farväl till den där gamla vännen, ”Ha det gott! Vi ses”, upptäckte jag att det fanns andra att bli bundis med. Nu är det detta, det nya, som gäller.

Apropå gamla vänner. Hur är det med Ior? Har din maskot gått i pension?

– Ja, han tycker nog att det är skönt att slippa ligga i väskan. Nu sitter han på en hylla i lägenheten. Första gången han var med var i Wien 2002, då jag tog min första seniormedalj. Efter det var han med på alla tävlingar. Fråga mig inte hur det blev så, men så blev det.

Hur kom du över honom?

– På ett tivoli i Växjö. Man drog i ett snöre, typ. Det var vinst varje gång.

Sjöng på scenen

Finnkampen blev din sista tävling. Vad gjorde du efteråt?

– Vi hade en skitrolig kväll med tjo, tjim och glädje. Under finnkampsbanketten gick jag upp på scenen och drog två Carola-låtar inför allihop. Det var roligt.

En månad senare, i samband med att friidrottshallen invigdes, blev du avtackad i Växjö.

– Det var väldigt känslomässigt. Alla ledare och gamla vänner var där. Jag skulle hålla ett spontant tacktal, men fick inte fram orden. Jag bara grät.

Är du en gråtmild person?

– Ja, jag gråter när jag blir arg, ledsen, glad... När jag var yngre kunde jag inte bli arg på mina systrar utan att börja lipa. Jag grät några gånger inför och direkt efter SM. Under en sådan period pratar jag inte så mycket. Då vill jag vara själv.

Vad saknar du mest från tiden som ­aktiv?

– Vännerna och träningslägren. Det här är min första vinter hemma och det är jäkligt mörkt i Sverige.

Inför OS i London tränade du i Stockholm och hyrde en liten stuga på en camping i Bredäng. Varför bodde du så? Du har tjänat tillräckligt med pengar för att kunna hyra en svit på Sheraton.

– Jag vet inte om jag hade trivts där. Det låter lyxigt att äta hotellfrukost och gå ut och käka, men jag ville ha en vardag med rutiner, ett kök och eget kylskåp så att jag kunde göra frukost, lunch och middag. Där bodde jag i tre månader med hunden som sällskap. Ibland var det lite kallt i stugan, men det funkade jättebra. Jag hade bara 700 meter till träningen, promenadstråk och jättefina löprundor bakom knuten.

Hur reagerade de andra som bodde där?

– Jag bodde där höst och vinter, och då var campingen egentligen stängd. Ibland kom det några byggjobbare som bodde där medan de jobbade i Stockholm, men det var hur lugnt som helst. Jag fick vara i fred.

Sedan ville det sig inte bättre än att du missade OS på grund av ett ömmande lår.

– Det var tungt men hanterbart. Jag har stött på hinder förut och erfarenheterna hjälpte mig. Att inte lyckas är också ett resultat. Jag är glad att jag vågade satsa. Jag gjorde vad jag kunde, flyttade på mig, bytte grupp och förbättrade mycket, men kroppen sa ifrån.

Har du någon gång ångrat att du slutade med mångkamp för att satsa på längdhopp?

– Nej, jag ångrar få saker. Jag såg ingen utmaning i mångkampen, hittade ingen motivation, tyckte inte att det var kul. Det var slut. Jag har utmanat mina rädslor tusen gånger och ville ha en annan utmaning, upptäcka andra saker.

Vilken är den första minnesbild som poppar upp när du tänker tillbaka på din karriär?

– Det är inte alltid ett minne som kommer fram. Jag har tävlat som rookie, som favorit, som halvskadad, på hemmaplan, i superbra form... Jag har utmanat mig på olika sätt. Därför poppar det upp olika saker i olika sammanhang.

De flesta tog nog för givet att du skulle svara OS-guldet i Aten 2004.

– Meritmässigt är det absolut störst. Det är den enda medalj jag har inlåst i ett bankfack, och det säger ju en del. Upplevelsemässigt? Nej, det är inte säkert.

Vad kan konkurrera?

– Ett juniormästerskap (JVM 2002) i Jamaica, till exempel. Det var fullpackat på läktaren, dans, sång och trummor, en sådan jäkla folkfest. De ropade mitt namn, skrek mig runt på 800 meter. Sedan sprang jag ärevarv med de svenska och jamaicanska flaggorna. Det var total eufori. Den tävlingen sitter fast, speciellt känslan att så tidigt i karriären få uppleva hur kul det kan vara. Folk tog mig till sina hjärtan och det var speciellt för en ung tjej. Det satte min filosofi, att så härligt ska det vara med idrott.

Klüft om karriären

Sista framträdandet

Datum: 2 september 2012.

Plats: Ullevi, Göteborg.

Tävling: Finnkampen, 4x400 meter.

Tid: 3.36,29.

”Det var som vilken tävling som helst. Jag var nervös, pirrig, taggad och laddad. Efteråt kände jag nästan bara glädje. Jag blev rörd av den kärlek jag fick av kompisarna.”

Tre favoriter ur klippboken

• OS-guldet i Aten 2004

”Meritmässigt är det, utan tvivel, det största. Att få ihop sju grenar när många förväntar sig guld... Det är den enda medalj jag har inlåst i ett bankfack, och det säger en del. Den är jag rädd om.”

• JVM-guldet i Kingston 2002

”Det var en speciell känsla att så tidigt i karriären få uppleva hur kul det kan vara med idrott. Publiken ropade mitt namn, skrek mig runt på 800 meter.”

• EM-guldet i Göteborg 2006

”Det var speciellt att vinna på hemmaplan, once in a lifetime. Jag var halvskadad, men det var fullsatt på Ullevi och publiken bar mig framåt i hela tävlingen. Det var viktigt att känna det stödet.”

Barndomsidolen

”Carola, så klart. Jag kunde alla låtar.”

Mitt största misstag

”När jag har gått emot min magkänsla och ställt upp på olika saker för att jag har känt mig pressad att göra det. Det kan vara fotograferingar som inte har känts bra, som inte har känts som jag.”

Min bästa idrottsvän

”Jag kan inte säga en, för det skulle utesluta så många. Det är som att tvinga en förälder att välja mellan två barn.”

Främsta rådet till andra idrottare

”Lyssna inte för mycket på gamla aktivas råd. Hitta din grej, gå din väg.”

DEL 1: Nicklas Lidström

DEL 2: Anna Lindberg

DEL 3: Lars Frölander

ARTIKELN HANDLAR OM