SÖRENSLAM

Kan bli årets idrottskvinna i världen – vad säger Granqvist & co?

SPORTBLADET

Det meddelas att Annika Sörenstam snart kan bli vald till Årets Idrottskvinna.

I världen, alltså.

Det vore onekligen rätt häftigt om Annika snodde den titeln vid galan i Monaco den 20 maj.

Eller vad tycker Lasse Granqvist och kompani?

Annika Sörenstam har ”bara” fyra major-titlar. US Open 1995, 1996 och Nabisco Championship 2001, 2002. Nu kan hon ta en femte.

Har fortfarande svårt att smälta att Granqvist och de andra i juryn inte ens nominerade Sörenstam till fjolårets bästa svenska idrottstjej.

Det är banne mig en praktskandal.

Alla de hundratals sportjournalister runt om i stora världen som vill se svenskan före namn som Marion Jones, Serena Williams, Paula Radcliffe och Janica Kostelic har i alla fall en annan syn på saken.

Höga förväntningar

Uppenbarligen har golfen högre status så fort man kommer söder om Barsebäck.

Eller också har Annika Sörenstam skämt bort oss så till den milda grad att vi inte längre begriper hennes storhet.

Jag menar...om hon ”bara” blir trea i en stor LPGA-tävling (som senaste helgen) suckar vi besviket och ser det som ett misslyckande.

Det lär knappast finnas någon annan svensk idrottsstjärna som får leva med det förväntningstrycket.

Å andra sidan:

Det är lika mycket hennes eget fel.

Ingen kräver mer av Annika Sörenstam än Annika Sörenstam.

Jag hoppas att det är av godo.

Måtte det inte till slut bli hennes undergång.

Vi har nämligen sett det förr:

Jakten på perfektionismen, på det absolut felfria, har knäckt de mest fantastiska golfspelare.

Det hände Curtis Strange, som inte nöjde sig med två raka US Open-segrar utan ville utveckla sitt spel ytterligare.

Det hände inte minst Nick Faldo, som vann det mesta under en lång period.

Han var heller aldrig riktigt belåten med sin sving, i stället sa han efter sin senaste seger i British Open:

– Jag ger mig inte förrän bollen går som på ett snöre, från punkt till punkt på banan.

Följden blev att Faldo och hans guru Leadbetter höll på att driva varandra till vansinne, svingen klappade ihop totalt och hans senare tränare har aldrig fått nån riktig ordning på den.

Begäret efter det perfekta kan alltså skapa kaos.

När jag nu ser Annika Sörenstam stå och nöta och nöta med drivern under överinseeende av sin coach önskar jag att hon aldrig trillar i samma fälla.

En ond cirkel

Hon vill nå ännu längre än tidigare, inte minst när hon nu snart ska tampas med männen i Texas den 22–25 maj.

Nånstans finns det en risk att hon gapar över så mycket att hennes stabila spel rubbas, och sen kommer missmodet, funderingarna och grubblerierna. Det kan skapa en ond cirkel som är svår att ta sig ur.

Kanske löjligt av mig att vifta med varningens finger på det viset, är det nån som vet vad hon sysslar med så är det ju Annika, men det är bara en obehaglig känsla jag har.

När vår suveräna världsetta tappade sin ledning sista rundan i Arizona den gångna helgen visade hon ovanligt dåligt humör ute på banan.

Ovan att förlora

Hon är inte van att förlora på det sättet. Hon är inte särskilt van att förlora över huvudtaget.

Eftersom hon inte vann – utan blev trea – kom hon inte till presskonferensen efteråt.

Sånt ger inga popularitetspoäng. Däremot kan det vara ett tecken på att hon ibland kan må illa av sina egna, omänskligt höga krav.

Nu är det dags för årets första dammajor, Nabisco i Kalifornien, och när Annika slår ut i natt vet hon att hon har vunnit denna tävling två år i rad.

Hon kan bli den första i modern tid som vinner en och samma majortävling tre år i rad.

Hon kommer alltså inte att nöja sig med en andraplats.

Vinner hon är hon tuffare i psyket än någon annan svensk idrottstjej jag sett. Genom alla tider.

Och i så fall blir hon också ganska säkert framröstad till Årets Idrottskvinna.

I världen, som sagt.

Fakta/Kraft Nabisco Championship

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM