Gick åt skogen – nu kan Woods glömma Masters

Thomas Tynander: Ännu en Grand Slam-dröm gick i kras

SPORTBLADET

Alla väntade på Tiger Woods.

Kanske även han själv.

Nu blir det väl ingen

seger i Masters – och ännu en dröm om en Grand Slam går åt skogen.

Det är där de brukar hamna, golfdrömmarna – i skogen.

Både Annika Sörenstam och Tiger Woods har öppet jagat en Grand Slam, seger i alla de fyra stora under samma säsong, men precis som för Annika ser det nu ut att vara kört för Tiger. Ska det bli en Tiger Slam måste han vinna i morgon och för att nå dit hade han behövt sin traditionella fredagsryck på Masters berömda ledartavla – men Tiger hade väl annat att tänka på.

Det är mänskligt att ha en dålig vecka på jobbet om farsgubben ligger döende, enda lilla detaljen i det här sammanhanget är att Tigers jobbvecka följs av hundratals miljoner tv-tittare och experter bedömer allt han gör på kontoret.

Nu är han fem slag efter och det kan han förstås ta in, men jag tror inte det. Tigers putter och mentala spel fungerar inte och då slutar han inte ens top 10.

I dag är det lördag, första helgen i april och det skapar känslor som får vuxna män att blöta kinder med tårar – eller jubla med knutna nävar.

Det som inte längre får vara med lider, men de som är kvar inleder en helg de aldrig glömmer.

Henrik Stenson inte är med, och han vrider sig nog av besvikelse. Världstolvan har säkert med sig halva släkten till Augusta och hans långa spel skulle ju passa så bra.

Men Augusta National är fyllt av demoner och de knäckte honom. Sju över par är ett präktigt misslyckande.

Däremot är avspände Calle Pettersson med och det beror på att han är lika soft som skumgodis ”från Hasses sega gubbar”.

Jag får mejl med frågor om hur det är på Augusta National – egentligen. Jag har varit där några år och som åskådare i den fantastiska golfparken finns två regler: Var där före åtta, när golfbanan öppnar, och var noga med att plugga in alla övergångsställen, för de är livsnerverna mellan sagolika golfhål.

Annars är det – 1964, typ. En kopp kaffe kostar en dollar, mackorna i det skönt gröna plastpappret är bara 50 cent dyrare. Och någon reklam finns inte.

Masters är värt att älska.

Avslutar med att hylla Göran Zachrisson och Pierre Fulke. Må de få många, många år tillsammans vid tv-mikrofonerna på Augusta National.

Thomas Tynander