Cancer och verklighetsflykt – äntligen får Mickelson le igen

SPORTBLADET

AUGUSTA. Cancer är en djävulsk sjukdom och lämnar aldrig de drabbade i fred.

Så förstå att det blev känslomässigt när Phil Mickelson i natt kunde fira sitt livs mest känslomässiga seger med familjen.

Idrott är verklighetsflykt – och förbannat välkommen, när den behövs som mest.

Phil Mickelson fick hänga på sig sin tredje gröna kavaj.

Alla vi som drabbats av cancer i familjen vet hur svårt det är att koppla bort mörkret; hur svårt det är att tillåta sig att njuta av något så enkelt som en solig dag i en vacker park.

Så jag blev omskakad av Phil Mickelsons söndagspromenad i vackra Augusta National. Han bjöd oss den bästa och mest spektakulära golfen och vann med tre slag. Det som är mest anmärkningsvärt är omständigheterna kring nattens prestation. Tillsammans med familjen har det senaste året varit en mardröm.

En värdig men oväntad vinnare

Efteråt segern inatt möttes Mickelson vid 18:e green av sin cancersjuka fru Amy och lika svårt sjuka mor Mary och det var som om han inte ville släppa taget om dem. Det var många tårar och plötsligt satt vi i mediacentret och låtsades ha fått damm i ögonen.

Phil Mickelson är en värdig vinnare av Masters 2010. Men trodde vi på det i förväg?

Nej.

Jag talade med Phil Mickelson under turneringen i Bay Hill i Orlando för två veckor sedan. Han klev ur hytten där han skrivit under en av sina rundor och skulle möta pressen. Vi var inte många där och han ställde sig framför mig och tog av sig kepsen, körde fingrarna genom de alldeles för långa lockarna, och sa lugnt:

– Jaha. Jodå. Det känns ganska bra.

Sen såg han mig i ögonen och väntade på en fråga och andra reportrar anslöt vid min sida.

”Lefty” reste utan familjen och hade bombat Bay Hill i Florida med drivers. Ingen förstod riktigt varför. Och resultaten efter rundorna var inte speciellt imponerande. Ingen talade om Mickelson som en vinnare i Augusta. Nu vet vi bättre.

I det som många länge upplevde som ”Tiger Woods Rehab Open” tog Mickelson över showen. Det visade sig att den där drivern i Bay Hill värmdes upp för Masters och till slut klev han ur ännu en hytt där han nu skrivit på ett vinnande scorekort och sa:

– Det känns fantastiskt!

Ögonen var blanka.

Det talades tidigt i veckan om att Mickelson hängde med huvudet eftersom han inte visste om Amy och barnen skulle finnas på plats. De hade inte rest med honom på elva månader och kanske var det att hoppas för mycket – men de dök före turneringen och genast lyste han upp, alla talade om att Phil Mickelson plötsligt sken som en sol. Och kanske var det redan där med familjen, i huset de hyrde, som han vann sin tredje Masters.

Det är inspelen vi minns

Golfmässigt var det mellanjärnen som avgjorde, inte puttern. När vi summerar Masters 2010 är det Phil Mickelsons fantastisk inspel sista nio hålen vi minns bäst från helgen. Han sänkte från fairway och en annan gång hittade han flaggan från skogen. Han skapade publikvrål som fortfarande känns i bröstet.

Phil Mickelsons golf var skön verklighetsflykt, och förhoppningsvis kan familjen nu tillfälligt försöka koppla bort den helvetiska sjukdomen som drabbat dem.

Jag lockades aldrig av tanken att se Tiger Woods vinna och många har mailat och kommenterat det. Jag har tagit emot många personangrepp för att jag ansåg det omänskligt att han lagt livskrisen åt sidan och ser ut att spela golf som om ingenting har hänt.

Men jag hävdar fortfarande att en kille som placerat sig själv som en förebild för miljoner måste ta ett större ansvar och visa mer äkta känslor än Tiger Woods gjort.

Golfspelaren Tiger Woods har spelat fantastisk efter omständigheterna, inget snack om det. Men det blev fler och fler misstag ju närmare avgörandet vi kom. Ändå är det rimligt att tro att han vinner ännu en major senare i sommar.

Uppehållet har inte påverkat hans spel lika mycket som vi trodde.

Efter tre veckor med golf i USA åker jag nu hem. Med Phil Mickelson på näthinnan. Han ler, äntligen.