Känslan: Succé

Flinck: Mina förväntningar har inte varit så stora sedan Bengan Boys 2002

SPORTBLADET

NÆSTVED. Krismötet är avklarat, Linnea Torstenson vann kampen mot klockan och bäddsofforna är skönare än väntat.

VM kan börja och jag har inte haft så stora förhoppningar som nu på ett svenskt landslag sedan Bengan Boys.

Sportbladets Johan Flinck.

Förlustraden, krismötet, Torstensons kamp mot klockan, tomrummet efter Thomsen, Jacobsens feber, bäddsofforna...

Efter den senaste veckans rubriker kändes det knappt ens lönt för Sverige att åka över bron till detta VM. Eller man hade i varje fall inte här i damhandbollens Mecka att göra.

Men det där ingår automatiskt i mediedramaturgin numera inför ett mästerskap. Fan ska målas på väggen, skadebekymren ska ältas och tvivlen ska sås.

Förmodligen gör vi egentligen bara det här laget en tjänst för de vill inget heller än slå underifrån. Jag ska dock medge att efter att varit riktigt optimistisk under hela hösten, eller rättare sagt sedan VM-playoffet i juni (eller kanske till och med ända sedan EM-bronset i fjol), så började jag också tveka lite under uppladdningen.

Men jag säger som Aftonbladets gamle chefredaktör Torbjörn Larsson sa i mitten av 1990-talet när han kallade in sportchefen Lars Östling på sitt rum för att diskutera om man som tidning skulle ta ställning för eller emot Stockholms OS-ansökan:

– Äh, va fan. Det är mycket roligare att vara för något. Vi är för ett OS till Stockholm!

Men jag tror förstås inte på Gulldén & Co i detta VM bara för det är roligare än det motsatta. Det där var mest ett sätt att hitta tillbaka till den goa känsla jag haft tidigare i höst.

Torstenssons besked viktigt

Beskedet att Linnea Torstenson är klar för att spela försvar i kvällens premiär var egentligen viktigare för den känslan.

Jag är också övertygad om det kom ut mycket gott ur krismötet i onsdags. Och spelarna lär sova gott också i bäddsofforna – som rapporteras vara riktigt breda.

Därför landar jag i att förhoppningarna – och förväntningarna, om ni så vill – på ett svenskt handbollslandslag inför ett mästerskap inte varit större sedan Bengan Boys inför hemma-EM 2002. Jag har skrivit de här analyserna inför samtliga svenska mästerskapspremiärer sedan 2005 men har aldrig känt på förhand att en medalj är lika realistisk som nu.

Sverige har tagit tre medaljer sedan EM-guldet 2002 och ingen kunde se dem komma: EM-silvret 2010 (damerna), OS-silvret 2012 (herrarna) och EM-bronset 2014 (damerna igen).

Både 2010 och 2012 följdes succéerna av misslyckanden i påföljande mästerskap.

Världstoppen är visserligen bredare än någonsin och närmare tolv av lagen här på VM är med och slåss om medaljerna på förhand. Men Sverige är ett av dem då man tog EM-brons i fjol och...

...den gyllene generationen borde vara som bäst nu och något år framåt.

...mästerskapserfarenheten är stor (Torstenson, Gulldén och Ahlm har 25 mästerskap ihop).

...målvaktsduon har ett mästerskap bakom sig och är tryggare och definitivt bättre än för ett år sedan.

...fler spelare har större roller i sina lag än för ett år sedan.

Svårt att hitta ersättare

Jag hittar bara två minus jämfört med bronslaget i fjol: ingen Ida Odén och ingen Helle Thomsen. I dagsläget är jag mest orolig för hur luckan efter Odén på högernio ska täppas igen då ”Majsan” Johansson inte bär upp den positionen på egen hand.

De är många om budet men ingen är självskriven: Per Johansson vill se Sabina Jacobsen. Thomas Sivertsson hade velat prova Jenny Alm men hon har blivit tvungen att spela vänsternia hela tiden när Torstenson gått skadad. Därför har förbundskaptenen mest låtit Johanna Ahlm och Jamina Roberts backa upp Johansson.

När Torstenson kan spela anfall igen vill jag se Alm testas på högernio, även om det är mitt under brinnande EM.

■ ■ ■

Sveriges grupp är på papperet en av de svagaste vi över huvud taget sett i ett mästerskap på 2000-talet.

Det blir oerhört viktigt att ta hem den för att slippa trion Montenegro/Danmark/Ungern i åttondelsfinalen. Då väntar troligen Serbien i stället – vice världsmästare på hemmaplan för två år sedan men utan sina fyra största stjärnor nu.

Sedan blir det 50/50-match i kvartsfinalen oavsett motståndare. Troligen blir det Brasilien, Frankrike, Sydkorea eller Ryssland. Seger där och Sverige fajtas om medaljerna igen.

■ ■ ■

”Jag hoppas att någon springer över mig och att jag får ont överallt så att jag vaknar.”

Det är ”torstensonska” inför hennes comeback i kväll.

I KVÄLL 20.45: Se Sverige-Angola direkt i Kanal 9.