Flinck: En bild jag aldrig glömmer

Foto: TT
Alla var glada över EM-silvret 2001. Alla utom Linnea Torstenson.
SPORTBLADET

NÆSTVED. Linnea Torstenson.

Jäklar vad jag beundrar den idrottsmänniskan.

Hon vet inte riktigt själv. Men hon tror att hon var med lite grann i tre matcher i september, precis när ligan startade.

Det är över två månader sedan och under den perioden hade Linnea Torstenson inte spelat en handbollsmatch fram till i går.

Hon försökte först få knäet att fungera hemma i Bukarest med rehab, sedan opererades hon och därefter gick hon en kamp mot klockan fram till i fredags då hon gjorde sin första handbollsträning på två månader.

För att sedan gå in och leverera på det sättet i VM-premiären.

– Det är galet, säger Thomas Sivertsson.

När den lågmälde förbundskaptenen drar till med sådana kraftuttryck vet man att det verkligen är något speciellt man varit med om.

Ledargestalten och vinnarskallen

Isabelle Gulldén är affischnamnet som charmar hela idrotts-Sverige med sin ­karisma och sitt spelsinne. Loui Sand är bollartisten och busfröet. Sabina Jacobsen är lagkaptenen och försvarsgeneralen. Nathalie Hagman är målmaskinen.

Linnea Torstenson?

Hon är ledargestalten, vinnarskallen och en idrottsmänniska jag verkligen beundrar.

”Torsten”, som Ulf Schefvert alltid kallade henne under sin tid som förbundskapten, är inte den som ”bjuder på sig själv”, inte offentligt i varje fall även om hon kan vara oerhört rolig (säkert utan vara medveten om det ibland) och har ett speciellt, mycket sakligt, sätt att uttrycka sig.

Det finns en bild efter EM-finalen 2010 som jag aldrig glömmer. Sverige har just förlorat finalen mot storfavoriten Norge men mästerskapet är ändå en total succé då damerna aldrig tagit en medalj i ett mästerskap förut. Laget får ta emot silverpokalen, höjer den mot taket i Boxen i Herning och alla jublar. Alla utom en.

Torstenson är så bottenlöst besviken över det missade guldet att hon bara vill försvinna. Hon ser helt malplacerad ut.

Den bilden säger så oerhört mycket om Torstenson. Och det här laget behöver henne så oerhört mycket.

Nu ska hon bara börja spela anfall också.

■ ■ ■

Premiären mot Angola blev för övrigt rena drömstarten på detta VM för Sverige.

Man fick en skön resa mot två poäng i 60 minuter, tog en klar seger också på resultattavlan, drog inte på sig några nya skador och Torstensons knä höll.

Det går inte att begära så mycket mer.

Trots att Sverige ryckte tidigare än jag trodde (hade väntat mig att Angola skulle kunna haka på i bortåt 45 minuter men det stannade vid 14) valde Sivertsson att gå rätt hårt på sin förstauppställning för dagen i 45 minuter.

Finns mycket mer att ta ut

Sverige, som kontrade in flest mål av alla lag i EM i fjol, bjöds på massor av helkontringar på Hagman och Sand (och senare Emma Hawia-Svensson) och Filippa Idéhn kastade långt så ofta hon kunde. Det kommer inte att bli samma kontrings­julafton i de kommande två matcherna men det var lika viktigt som skönt att få igång det trycket, som blev Sveriges signum under Helle Thomsen i fjol, även om skärpan kunde varit lite bättre ibland hos Hagman och Sand.

Sedan finns det förstås mycket mer att ta ut av det här laget: försvarsgeneralen Sabina Jacobsen satt på läktaren i sviterna av sin förkylning, Torstenson spelade som sagt inte anfall, försvarsspelet var långt­ifrån hundra i första halvlek (men de spelar oortodoxt Angola, det gör de) och Isabelle Gulldén gjorde inte sitt första spelmål i matchen förrän efter 37 minuter. Men straffsviten står sig från EM då hon gjorde 27 mål på 27 straffar: fyra mål på fyra försök.

■ ■ ■

I kväll väntar en helt annan match och ett helt annat motstånd: Polen. Sedan kommer det krävas ytterligare en högre nivå mot Holland på tisdag.

Men inget talar för att Torstenson & Co inte ska fixa det.

■ ■ ■

Oavgjort mellan Montenegro och Serbien i grupp A. Kanske kvittar det om Sverige blir etta, tvåa eller trea i gruppen ändå.

* Kanal 9, i kväll 20.45: Polen-Sverige