NHL i Nashville – mer trams än hockey

HOCKEY

Per Bjurman: Här tävlar man om"bästa hockeyfrillan”...

NEW YORK. Billy Ray Cyrus nationalsång renderar mer jubel än Paul Kariyas finter.

De har tävling för ”bästa hockeyfriss­an” i första periodpaus.

Och i korridorerna bakom läktarsektionerna kan den som behöver få lektioner om icing och offiside.

Att gå på hockey Nashville är att befinna sig rätt långt från Ö-vik, Leksand och Karlstad ...

Man kan fråga sig hur the powers that be resonerade när de 1998 bestämde sig för att lokalisera ett så kallat expansion team till just Nashville.

Jo, där finns ett hyggligt publikunderlag. Men inte större än i till synes mer lämpliga orter som Cleveland, Milawaukee eller Minneapolis (som inte hade något NHL-lag då, mind you).

Logisk kullerbytta

Att satsa på ett hockeylag i countrymusikens förlovade huvudstad ter sig sig inte mer logiskt än att smälla upp en biffig skidanläggning i Hässleholmstrakten.

Alltjämt, efter åtta år med Predators i byn, är det tydligt att den genomsnittlige sportfanatikern i Nashville vet mindre om hockey än han eller hon vet om den perfekta böjen på en Stetson-hatt.

Jo, fansen kommer på matcherna och de bär matchtröjor, precis som sina motsvarigheter i hockey-mekkan av sorten Montreal och Philadelphia.

Men de tycks bry sig mer om kring­arrangemangen än om själva spelet.

De händelser som föräras mest jubel under den lördagkväll jag tillbringar i Gay­lord Entertainment Center är inte Predators tre finfina mål. Det är jönsen Billy Ray Cirus nationalsång. Tävlingen om bästa hockey­frilla i första periodpausen. Den lustiga maskotens dans till, bland annat, Michael Jacksons ”Billie Jean” och AC/DC:s ”Back in black”. Och de skabröst lättklädda cheer­leader-damerna i läktargångarna.

Fast det är rätt festligt

Att hemmalaget, trots ett tidvis bastant spelövertag, förlorar på övertid mot Vancouver möts med en halvintresserad axelryckning.

Pärlor för svinen, kan man tycka. Särskilt som årets Predators-upplaga är väldigt vass; få lag är i besittning av samma speed.

Samtidigt går det inte att förneka att det faktiskt är en festlig show som pågår. Man rycks med mer i dramatiken i Madison Square Garden och Läkerol Arena, men man skrattar mer i Nashville. När hela publiken står upp och sjunger med i en jumbotron-version av nämnde Ray Cyrus ”I want me mullet back” (vilket betyder ”Jag vill ha tillbaka min hockeyfrilla”), då kan man ju sitta och muttra om bristen på hockeykultur hur mycket man vill, men det är väldigt skoj i alla fall.

Samma sak med maskoten. Jag vet att man ska hata maskotar, men den Predators använder dansar så fantastiskt att det inte går att låta bli att flina.

Och efteråt rasar alla ut i centrala Nashville – den futuristiska Gaylord-hallen ligger i stans absoluta mitt – och fyller countrybarerna längs Broadway och så är det partyparty tills cowboy-hattarna sloknar.

Kanske visste de där makthavarna på 90-talet ändå exakt vad de gjorde ...

Det mest uppseendeväckande med pågående World Series är att Detroit Tigers store pitcher-stjärna Kenny Rogers (inte att förväxla med han i vitt skägg, apropå country) anklagas för att, halvt om halvt, ha fuskat.

Han ska ha haft ”nånting” – det vill säga klister eller liknande – på handen under andra matchen, vilket fått St Louis Cardinals klubbledning att grumsa svårt.

Tigrarna slår ifrån sig och incidenten verkar få passera utan efterspel, men räkna med att Rogers händer kommer att granskas minutiöst i fortsättningen.

Serien står för övrigt 1–1 inför nattens möte och utgången är hur oviss som helst.

Jag håller på Detroit, vilket torde innebära att St Louis vinner.

Jag som tyckte Ken Hitchcock var en sån gentleman.

ARTIKELN HANDLAR OM

NHL