”Fick för mig att uppfostra ’ståplats’ lite”

Gunnar Svensson, 61, om klimatet bland agenter, raketkarriären, stilen på Twitter och sitt cancerbesked: ”Inga tankar på att sluta”

HOCKEY

MALMÖ. Från lovande pojklagsspelare i Svedjeholmen till en av Sveriges första – och sedan mest framgångsrika – hockeyagenter 

Gunnar Svensson, 61, har mer än 40 år i hockeyns tjänst och har inga planer på att trappa ner:

För Sportbladet berättar han om vägen till agentrollen, rekryteringen av sina stjärnklienter, det tuffa cancerbeskedet för några år sedan och sin kontroversiella stil på Twitter:  

– Jag fick för mig att försöka uppfostra ”ståplats” litegrann, men det går inte. Bara att glömma och lägga ner, säger han. 

Foto: KRISTER HANSSON
Gunnar Svensson har mer än 40 år i hockeyns tjänst men inga planer på att trappa ner. ”Bland det värsta jag hör är när man träffar någon man inte träffat på tre år och de frågar ’Håller du på än! Har du inte slutat?’”, säger han.

Gunnar Svensson anländer ett par minuter före avtalad tid.

Morsar hemtamt på restaurangpersonalen i Percy Nilssons nya hotell vägg i vägg med Malmö Arena. 

I den här staden har Svensson bott i drygt 20 år nu och är en välkänd idrottsprofil, inte minst i Percys hockeytempel.

– Malmö är hemma för mig nu. Jag kan aldrig tänka mig att flytta så långt norrut som till Örnsköldsvik, säger han. 

För det var i Svedjeholmen i Örnsköldsvik på 1950-talet som allt. Som för så många andra ungdomar, Svensson växte upp nära en viss Anders Hedberg, var det ishockeyn som tidigt fångade intresset.

– Ja, det var hockey eller kyrkan som gällde i Övik på den tiden, säger han och fyrar av sitt karaktäristiskt bullrande skratt. 

Den unge Svensson var en väldigt lovande hockeyspelare som bland annat spelade TV-pucken två år i rad för Ångermanland och fanns med på några pojklandslagsläger. 

Men spel med Modo i dåvarande elitserien blev det aldrig och redan som 22-åring bytte han spår. 

– Jag kunde säkert ha spelat tio år till i det som numera är allsvenskan, men kände att det inte skulle bli elitserien för mig och då fick det vara. Tidigt hade jag intresserat mig för tränaruppdraget och gick kurser redan som 16–17-åring. Den som sedan inspirerad mig mest var Tommy Sandlin som kom till Modo i slutet av 70-talet, berättar han.

När laget han spelade med, Örnsköldsviks SK, sökte ny tränare räckte den 22-årige Gunnar Svensson upp handen och erbjöd sig att ta över.

Tog över som 27-åring

Det var början på en raketkarriär.

Redan som 27-åring tog Gunnar Svensson över anrika och klassiska Djurgården och blev då elitseriens yngsta tränare någonsin. Bara nuvarande förbundspampen Tommy Boustedt har i efterhand slagit den noteringen. 

Efter SM-final första säsongen fick han dock sparken från Djurgården under år två:

– Andra säsongen gjorde jag inte något bra jobb. Övercoachade laget, allt skulle ske på exakt kommando. Jag var för ambitiös och laget sjönk bara ihop. 

Hur var det att som så ung tränare komma till en klubb som Djurgården? 

– Jag tror inte jag hade begrepp att ha någon respekt för det riktigt, om jag ska vara ärlig.

Sedan följde flera år i det som nu är allsvenskan. Först som tränare och sedan klubbdirektör. Fram till den dag i januari 1995 då Percy Nilsson ringde och ville ha en ny klubbdirektör till hårdsatsande Malmö Redhawks, som vunnit SM-guld både 1992 och 94.

Ett äktenskap som bara höll i ett år:

I samband med den kontroversiella uppsägningen av tränaren Christer Abris lämnade också Svensson sin tjänst: 

– Det blev ohållbart. Ska du jobba under Percy krävs fullständig lojalitet. Jag var spindeln i nätet om Abris verkligen fick sparken eller slutade själv. Allt hamnade i Arbetsdomstolen där Arbis fick rätt och Malmö tvingades betala ut 1,7 miljoner. Det där har Percys fortfarande inte glömt… Där kände både jag och klubben att det var bättre att jag slutade. 

”Jag var spindeln i nätet”

Efter att ha hjälpt HV71 säsongen 96/97 bestämde sig Gunnar Svensson för att byta spår och bli spelaragent. 

Tidigt i agentkarriären fick han in tre av våra i dag största NHL-stjärnor i sitt stall: Henrik Zetterberg, Nicklas Bäckström och Anton Strålman. 

– När jag började sågs vi agenter som hästhandlare av klubbarna. Dåligt rykte. Klubbarna såg det som att vi skulle stjäla spelarna från dem. Men ganska snabbt blev det en större acceptans. 

En helt ny marknad hade öppnat sig i samband med att Bosmandomen kom 1995. Nu kunde kontraktslösa spelare helt gratis gå till andra klubbar i Europa.  

– För 20 år sedan var vi en handfull agenter. På senaste Sicoträffen var vi 49 stycken licenserade agenter.

Duster med sina följare

Hur vill du beskriva agentmiljön i dag?

– De senaste åren har det blivit en utstuderad klappjakt på de yngre spelarna. Miljön i agentkåren har blivit sämre. Det finns agenter i dag som inte pratar med varandra när vi sitter i samma rum på de där agentträffarna. 

På tal om tufft klimat. Gunnar Svensson har sedan augusti 2011 ett konto på Twitter och han har haft en hel del duster med sina följare. 

– Ja, jag twittrar mycket och har hyggligt med följare. Nu låter det här präktigt, men jag försöker twittra om saker där jag kan bidra med något. Något andra kan ta del av och ha glädje av. Dessutom är det ett bra sätt för mig själv att skaffa information och läsa artiklar

Men du retar upp många…

– Ja, men det var mer i början. Jag fick för mig att uppfostra ståplats litegrann, men det går inte. Bara att glömma och lägga ner.

På vilket sätt?

– Det tar aldrig slut. Och om du inte är hundra procent med dem är du mot dem. Sedan är de inte ensamma. Börjar du med en får de genast hjälp av 20–25 andra. Men det är liksom deras värld och det är så det funkar. Men jag förbehåller mig rätten att ibland ha en uppfattning och stå för den.

Är det lågt i tak i Sverige när det kommer till debattklimat?

– Ja, det har blivit så. Ta Twitter som exempel och någon där som har en kontroversiell uppfattning. Det är många som inte orkar eller vill ha det för de orkar inte med det som sker efteråt. All skit de får. Jag har ingen bra medicin för hur man ska få fram fler åsikter, sedan är det också många åsikter som ska ifrågasättas, som är direkt felaktiga. 

Har du alltid haft bra självförtroende?

– Ja, det har jag nog. Även om…, det där med självförtroende… Alla människor är osäkra också. Men just inom hockeyn har jag haft bra självförtroende. Känt att med min erfarenhet behöver jag inte be om ursäkt. Jag har jobbat med hockey på heltid sedan 1981 och den enda riktiga smäll jag gått på var den i Djurgården. 

Privat drabbades han dock av en riktig smäll för drygt fyra år sedan. Under en semester i Spanien fick Gunnar Svensson plötsligt väldigt ont i munnen det värkte som fan”. En infekterad tand var hans första tanke, men tillbaka i Malmö besökte han en tandläkare och fick ett chockartat besked: 

– Han öppnade munnen, stängde igen den igen och sa: ”det här kan jag inte göra något åt. Du måste till sjukhuset direkt”. Han hjälpte mig till Lund och där konstaterades snabbt att det var en cancertumör. Ganska likartad cancertyp (lymfom) som den Mario Lemieux hade.

Hur reagerade du?

– Jag som aldrig hade varit sjuk i hela mitt liv, knappt förkyld. 

Först blir man självömkande och just ordet cancer är ett dynamiskt ord. Men till slut sa jag till mig själv: ”vad fan har du för val, sluta tycka synd om dig själv”. Sedan hjälpte det att läkarna sa att det var 65–70 procent som klarade sig. Det var tufft, men det gick. Många ligger i fosterställning och spyr i en vecka efter behandlingarna, men för mig gick det bra. Att arbeta och titta på ishockey var medicin för mig och efter en hel del strålning och cellgiftsbehandling blev jag helt friskförklarad. 

Grovt räknat har du varit spelare i 20 år, tränare/ledare i 20 år och nu 20 år som agent. Är det dags att skriva ett nytt kapitel?

Gunnar Svensson skrattar först högt. Sedan undrar han om han får ”tigga en snus”.

– Jag är 61 år nu. Bland det värsta jag hör är när man träffar någon man inte träffat på tre år och de frågar: ”Håller du på än! Har du inte slutat?”

Du har inga planer på att sluta?

– Nej, jag tycker fortfarande att det här är roligt. Man kanske inte springer lika många hundrameterslopp varje dag som man gjorde för 20 år sedan. Man blir nog lite bekvämare. De senaste fyra-fem åren har jag snarare skurit ner antal spelare än tvärtom. Men jag har absolut inga tankar på att sluta. 

NHL-svenskarnas amerikanska smeknamn 00:31