Här får ”Alfie” sitt livs chans

HOCKEY

Anrell om spelaren som aldrig vunnit någonting

GÖTEBORG

Daniel Alfredsson har aldrig vunnit något.

Aldrig något stort.

Jag tror att det är den drömmen som drivit honom hem.

Daniel vill vinna SM-guld och han vill det mer än nån av oss kan ana.

Daniel vill äntligen bli kungen av Göteborg.

Foto: guld i sikte Daniel Alfredsson har aldrig vunnit något stort. Nu har han kommit hem till Göteborg för att vinna SM-guld. I premiärmatchen mot Luleå låg Ottawakaptenen bakom ett assist i tredje perioden och sedan avslutade han matchen med mål i öppen kasse.

Ännu en världsspelare gör entré i elitserien.

Lite ringrostig, lite nervös, lite rörd, närmast lite generad över det näst intill unikt billiga mål han fick göra i slutminuten.

Nu har uppladdningen inför slutspelet börjat.

I Modo tränar nya NHL-spelare med Markus Näslund i spetsen.

I Karlstad öppnar man sannolikt börsen igen. Det ryktas om namn som skulle få till och med Johnny Holm att kippa efter andan.

I Luleå går kommunen in tungt (hmmm...) med 400 000 för att hockeyn ska hårdsatsa (hmmm...) på slutspel. De fattiga och rika slåss om samma hockeymiljonärer.

Lagmaskinen Frölunda

Luleå kom till Göteborg med tre raka segrar. De mötte den berömda lagmaskinen Frölunda som vant oss vid att mala ned motståndarna. De mötte ett Frölunda som Daniel Alfredsson konstaterade är på många sätt starkare än de flesta NHL-lag. I NHL finns inga lag med fyra jämnstarka femmor. Alltid en, oftast två, aldrig tre eller fyra. I Frölundas fjärdeline spelar Tolsa-Kahnberg-Lundqvist. Landslagsmässiga alla tre.

Nu hade alltså Göteborg kryddat med Daniel Alfredsson, en på de flesta listor i världen topp 20-rankad hockeyforward. Mångmiljonär. Big in the world. Men ännu inte kungen av Göteborg. Inte kung av Sverige.

Han har varit med länge. Det var en avgörande kvalmatch för tio år sen mot Rögle. Två mål, ABC-kedjan, succé och en VM-turnering och sen blev det NHL och Alfredsson, som inte var en stjärna här hemma, utvecklades hela tiden och plötsligt fick han de feta kontrakten och Ottawa såg honom som superstar.

Men i Sverige?

Nja...

I Sverige är det Foppa och Sudden som gäller och jag har sett Alfredsson i flera VM-turneringar och han har nästan alltid varit extremt bra men så har de där Foppa och Sudden dykt upp och då har intresset svalnat för Alfredsson. Då har han varit en av de där goa gubbarna som står i bakgrunden och lyssnar.

Han är hockeyns Christian Olsson, om ni förstår den något haltande liknelsen.

Oftast bäst men aldrig bäst när det räknas.

Nu är han hemma i Göteborg.

Nu är läget ett annat.

Nu spelar Foppa redan i elitserien, nu väntar Stockholm på Sudden. Och Näslund och Husse och Hossa och alla de andra är här men det spelar egentligen ingen roll för den här gången seglar Daniel Alfredsson, 32 år, in i den nästan onödigt överlägsna lagmaskinen Frölunda vars enda avsikt i år är att tugga sig igenom ett slutspel som slutgiltigt kommer att avgöra vilken som är Sveriges hockeyhuvudstad och vem som är Sveriges hockeykung.

Det blir högst sannolikt Frölunda.

Jag har svårt att se att någon ska kunna stoppa deras maskin.

Det blir högst sannolikt Daniel Alfredsson för hans totalhockey kommer att tillföra göteborgarna ny spetskompetens.

Alfredssons match i går var dock ingen höjdare.

Han har inte spelat sen World cup och höll väl normal elitseriekompetens i går. En målpass, en ganska billig sån, och ett mål som var höjden av... pinsamhet. En Luleå-rensning längs sargen vid 4-2 studsade plötsligt rakt in i slottet och Ottawastjärnan kunde efter 19.05 slå in pucken i tomt mål. Inte världsklass, direkt. Men ett mål är ett mål är ett mål som gamle Nietzsche sa.

Spelade som en fackbas

Alfredsson spelade dock så smart som bara en fackbas kan göra. Försökte inte vara bättre än han orkar just nu - talade efteråt om att det alltid mest är adrenalin som styr matcherna i början och det enda som är viktigt är att inte försöka spela bättre än man orkar.

Det fungerade. Alfredsson hade en fantastisk pass längs hela rinken efter 1.10 i andra perioden där han frispelade Per-Johan Axelsson som dock missade.

Men det var stort att höra Alfredsson efter matchen när han bara pratade om att HAN missat några frilägen efter att Pebben passat. Det kallas lagspel. Den svenska modellen. Saltsjöbaden. Fackpampen Alfredsson, fostrad i tung svensk trygghetshockey.

Pebben var däremot den han brukar vara och hånade Alfredsson för att han faktiskt klarat av att göra ett totalt betydelselöst mål i totalt ödelagt målområde. Det kallas, vad jag förstår, Göteborg. Och Per-Johan Axelsson har sin funktion och Alfredsson har sin.

I går inledde de sin vandring mot ett SM-guld som bara en total genomklappning kan stoppa.

För Alfredsson är det förmodligen sista chansen.

Sista chansen att bli kung av Göteborg.

Lasse Anrell

ARTIKELN HANDLAR OM