Lundh hylllad som vid SM-guldet 05

HOCKEY

GÖTEBORG

Scandinavium kokar och tränaren Stephan ”Lillis” Lundh ropas ut på isen för att ta emot läktarnas jubel.

Frölunda har besegrat både Färjestad och den egna rädslan att misslyckas.

Just när vi vant oss vid att laget är ett ankare i tabellen.

Med enormt hårt arbete och spel ”sarg ut” höll Frölundas försvar nollan mot Färjestad. Framåt lossnade det för spelarna i laget som SKA producera. Och därför kliver tränaren Stephan ”Lillis” Lundh ut på isen efter matchen, inbjuden till hemmaklackens eget sarghörn, och tar sig lite lagom töntigt åt hjärtat när han med andra handen pekar på de som stöttat honom och klubben i den märkliga motgången.

Vi borde ha väntat oss den här segern, tänker jag.

När Frölunda tre timmar tidigare laddade för match satt jag med kollegorna på Sportbladet och spånade nya krisvinklar. Med det håglösa spel som dominerat under hösten såg vi inte hur laget skulle kunna stoppa ett laddat Färjestad, som vi vet har spelet att bryta sin dåliga bortastatistik.

Chocktillstånd

En av mina egna förslag var ett längre snack med assisterande tränaren Calle Johansson, som jag antog mår skit (här får han chansen utan erfarenhet, i ett topplag, och så går allt åt helvete, så hur mår karl?). En annan vinkel var två poäng av 24 möjliga på hemmaplan och den nya förbannelsen i Scandinavium. En tredje vinkel, framkastad av kollegan Strömberg, var att spelarna i Frölunda faktiskt befinner sig i någon slags chocktillstånd – och därför underpresterar.

Men lagom till matchstart sjönk vi ner på pressläktaren – och upptäckte nya förutsättningar.

Plötsligt hade vi, helt ärligt, en känsla av att Frölunda här hade sin stora chans. De hade nått botten och skulle, enligt Strömberg, slita lite som sårade och desperata djur, inträngda i ett hörn. Jag påpekade att det som kunde avgöra matchen var adrenalinet att få möta just arvfienden Färjestad, som är ett spelande lag utan grishockey, och att det samtidigt var lördag och bra drag på fullsatta läktare. Kollegan Ohlsson på morgontidningen var så stöddig från sina plats att hon trodde på fantastiska 3–0, före nedsläpp.

Inget att förlora

Frölunda hade inget att förlora – en känsla som jag tror även spelarna själva delade. För oss reportrar var det en objektiv bedömning av läget och förutsättningarna, men för hemmabåset var det säkert även en känsla av att det inte längre gick att vänta på att problemen nog skulle ordna sig över en lång säsong. Rädslan att misslyckas måste besegras.

Och Frölunda kom att göra en riktigt bra match mot Färjestad. Inte perfekt, detaljer i spelet fungerar fortfarande inte, men en riktigt bra match var det.

Frölunda fick första målet.

Frölunda tog makten över mittzon. Backarna våga kliva in ordentligt i offensiv zon.

Extra glädjande för supportrarna var det säkert att ifrågasatta försvarare som Jonas Ahnelöv och Johan Fransson tog för sig, utan att ta se bakåt.

Och det blev mål.

SM-finaljubel

Sista minuterna av matchen var det sånt drag på läktarna att folk tittade förvånat på varandra. Efter matchen jublade spelare och supportrar som om Frölunda tagit sig till SM-final. När hårt pressade Stephan ”Lillis” Lundh kliver ut på isen för att ta emot hyllningarna är det faktiskt första gången sedan SM-guldet 2005. Han gör det med lättnad – och jag tror att Calle Johansson mår lika bra, även han.

Kanske lämnar ankaret botten, så småningom.

Thomas Tynander

ARTIKELN HANDLAR OM