SHL-slutspelet 2016

”Tveklöst skilde vi oss på grund av mitt jobb”

Av: 

Hans Abrahamsson

HOCKEY

Luleå Hockeys tränare Joakim Fagervall om tiden som FN-soldat, jobbet på behandlingshem och ’kriget’ i båset

Det tog mer än tjugo år som tränare ­innan han fick ta över ett SHL-lag.

Men det är resan dit som är det ­intressanta med Joakim Fagervall, 47.

Möt Luleåtränaren som varit FN-soldat och sett folk sprängas i bitar, jobbat på behandlingshem för narkomaner och ­offrat ett äktenskap för att bli SHL-tränare.

– Vi skilde oss i somras, på vår 20-årsdag som gifta. Hon fick min guld­medalj från CHL för att hon stod ut så länge, säger Joakim Fagervall.

Få saker i SHL-cirkusen är så givande som ett samtal med Joakim Fagervall. Han kan ge ett buffligt intryck med sin breda norrländska och ständiga svordomar, men skenet bedrar. Fagervall tar sig alltid tid och har alltid något att berätta, oavsett om det handlar om Luleås uppträdande i power play eller om livet i stort.

Det finns hur mycket som helst att ­skriva om hans tränarresa med slutmål SHL, jag får inte ens med en bråkdel, men det här kommer i huvudsak handla om annat. Om det liv han upplevt utanför rinkar och omklädningsrum och som varit med och format hans ledarskap.

I dag inleds i alla fall semifinal­spelet för Luleå mot Roger Rönnbergs Frölunda.

De två stötte på varandra tidigt i tränarkarriären. Fagervalls första uppdrag, i början av 90-talet, var Övertorneå, den plats där han också växte upp.

– Då bodde jag i Luleå och pendlade 32 mil om dagen till träningarna. Jag ­hade 24 000 kronor per år i ersättning, det ­täckte i alla fall bensinkostnaderna, berättar han.

Du hade ingen reseersättning?

– Nej, 24 000 var med allt. Men soppan var billig på den tiden så det räckte i alla fall.

Övertorneå höll till i den så kallade ­Kalottligan, bestående av lag från norra delarna av Sverige och Finland. I samma serie fanns också Luleålaget Brooklyn ­Tigers, som tränades av, just det: Roger Rönnberg.

– Vi coachade faktiskt ett landslag ihop på den tiden. Man slog ihop de bästa sven­ska spelarna som mötte ett finskt lag med deras bästa spelare. Vi möttes i en landskamp där jag och Roger var förbundskaptener. Vi vann med uddamålet kommer jag ihåg, säger Fagervall och fyrar av ett bullrigt skratt.

Vad minns du av Rönnberg från den tiden?

– Han var som han är nu, det är den bilden jag har. Ett enormt engagemang redan då.

Söndersprängda människor

Men innan tränarkarriären inleddes ­hade Fagervall helt andra uppdrag. Som 20-åring, 1989, åkte han iväg på två utlandstjänstgöringar som FN-soldat. Först sex månader i en liten by i Libanon där han ingick i ett pluton som röjde minor. Sedan nio månader i det forna Jugo­slavien på gränsen till Makedonien.

Två uppdrag som definitivt har präglat honom. Jag frågar om han upplevde hemska saker.

– Nej, egentligen inte. Ortsbefolkningen hade det däremot jävligt jobbigt, men det ju var därför vi var i Libanon. Vi röjde minor för bönderna så de kunde bruka sin jord. De värsta stri­derna hade varit innan vi kom dit. Men vi hade några minröjningar där vi hämtade människor som blivit sprängda. Det var en del av vårt uppdrag.

Ni fick ta hand om människor som sprängts sönder av minor?

– Ja, jo, människor dog, vi placerade dem i bodybags. Det var tre eller fyra gånger som vi fick ta rätt på deras folk. Klart det var tufft, men mina minnen är ändå inte att det var något jättehemskt så, det var vårt uppdrag som vi skulle utföra.

Dottern jobbar som volontär

I Makedonien handlade det mer om bevakningsuppdrag. Fagervall var en av ­totalt 28 soldater i plutonen.

– Vi var nio man som sattes i ett tält i en bergsskreva i sju månader för att bevaka en väg. Nio man som inte kände varandra. Där blev det verkligen tydligt vad en grupp kan åstadkomma och hur stark man kan bli tillsammans. Där fick jag många bra referensramar för hur man bygger ett lag, vad som är viktigt.

Som?

– Det går inte att tjuva, det är bara tålamod som gör en bra grupp. Man kan ­forma in alla i en grupp, det är bara tiden man ­behöver.

Ett av de första uppdragen i Makedonien var inte relaterat till kriget. Ett passagerar­plan exploderade på Skopje flygplats just efter start. Samtliga 137 personer ombord dog. Fagervalls grupp ­bistod i räddningsarbetet.

– Klart det var tufft. Sånt där är aldrig kul, men det var en ren olyckshändelse, inget som hade med kriget att göra.

Hur har de här två FN-upp-dragen påverkat ditt pers-pektiv till idrott på elitnivå?

– Jag har haft jättestor nytta av det på många sätt. Hockeyn är oerhört viktig, att vinna är det viktigaste som finns. Men om folk tycker jag är en idiot om vi förlorar drar jag inte så stora växlar på det. Jag vet vad en idiot är och det är man inte om man förlorar en hockeymatch. Att som jag ha fått uppleva mer än bara hockeymatcher och omklädningsrum, det ­önskar jag att alla spelare och ledare fick göra. Man behöver inte se ett flygplan ­krascha, det är inte det jag menar, men det finns delar av världen man borde se. Dels för sin egen skull, dels för sitt eget livs skull, säger Fagervall och fortsätter:

– Min dotter har jobbat som volontär i Afrika tre år i rad nu, hon är 21 bast. Det är något jag supportar henne något ­djävulskt i. Det är bra att se att folk måste gå en mil för att hämta vatten som de kan tvätta sig med. Det är bra att se att allting inte går att göra på telefon. Det har man med sig och det tycker jag är jätteviktigt.

”Många som aldrig tog sig ur”

Vi återvänder till Sverige och nu är det mitten på 1990-talet, samtidigt som hans nu 21-åriga dotter precis hade fötts.

Efter de två åren i Övertorneå fick ­Fagervall ett erbjudande från småländska Vimmerby, 147 mil söderut. Han behövde inte fundera länge och blev kvar i tre år. Där jobbade han halvtid som tränare och halvtid på behandlingshem för missbrukare.

– Också en fantastisk tid som gav mig oerhört mycket. Jag lärde mig mycket om människan och fick återigen se hur jävla bra man själv har det.

Var det ett jobb som klubben ordnade eller något du själv ville?

– Det var något jag grävde fram själv. På den tiden tränade vi sent på kvällarna och jag blev ganska rastlös. Jag jobbade som behandlingsassistent på förmiddagar och nätter.

Är det bara positiva minnen?

– Ja, fantastiskt.

Men det måste ha varit mycket elände också?

– Absolut, men ändå så härliga människor. Jag menar, det är en smal tråd vi vandrar på. Det här kunde ha varit några av mina absolut bästa kompisar, det var många i min ålder där. Det är små marginaler och ofta handlar det om förhållanden i hemmet om man hamnar där eller inte.

Många livsöden?

– Absolut, både med lyckliga utgångar och tråkiga. Det var många som aldrig tog sig ur men också många som gjorde det. Och det var som en miljonvinst för mig varje gång någon lyckades.

I Luleåbåset. Foto: Bildbyrån

Samtidigt har Fagervall levt en stor del av sitt liv för ishockeyn. Bortsett från en kort sejour i Ryssland har han tränat allsvenska lag i hela Sverige. Ett liv som

också haft sitt pris.

I somras, efter 20 års äktenskap, gick han och hustrun Ia skilda vägar.

– I månadsskiftet juli/augusti, faktiskt på vår 20-årsdag som gifta. Barnen är stora nu och Ia fick min guldmedalj från CHL för att hon stod ut så länge.

Hur var det att skiljas?

– Klart det är ett misslyckande i sig och det är på grund av jobbet jag har haft. Tveklöst är det så. Jag har valt karriären även om det till viss del har varit med­ familjens godkännanden. Jag hade bestämt mig för att gå hela vägen men det kostade oss vårt förhållande. Det är den bistra sanningen.

”Måste vara en trög jävel...”

Ångrar du den hårda satsningen på tränaryrket?

– Jag har jäkligt svårt att ångra det. Klart att jag kan ångra det för att vårt liv till­sammans sprack. Däremot har jag och Ia fortfarande en fantastisk relation. Hade den varit dålig efter skilsmässan hade det varit en mycket mycket beskare smak i käften än vad jag har i dag. Det jag kan ångra, och som man aldrig får igen, är missad tid med barnen. Ia har gjort ett fantastiskt jobb och tagit hand om våra barn och där kan jag känna att ”helvete, de åren är borta”.

Och det tog mer än 20 år att bli SHL-tränare.

– Ja, vilken tid. Jag måste vara en trög jävel.

Har det hela tiden varit målet?

– Absolut, absolut. Det sa jag redan i Övertorneå: ”om sju-åtta år ska jag stå i ett elitseriebås”. Nu tog det betydligt längre tid än så.

Man säger ofta att det är vägen som är mödan värd. Är det så häftigt som du trodde?

– Precis lika häftigt som att träna ett allsvenskt lag. Det är ­jättehäftigt, men jag kan inte säga att det är coolare än att träna ett allsvenskt lag. Det är magiskt att stå i ett bås, det är hur häftigt som helst, men just upplevelsen att stå i ett bås och kriga för att vinna en match är den samma.

Frölunda–Luleå börjar 15.00 och sänds i TV4

ANNONS EXTERN LÄNK

SHL är i fokus på Powerplay! Åtta fajter är utmaningen och 1, X eller 2 är alternativen. Fixar du alla rätt? Spel från Svenska Spel Sport & Casino AB. Åldersgräns 18 år. Stodlinjen.se

Svenska Spel Sport & Casino AB

Publisert:

Sportbladet – SHL

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om SHL ishockey: Avslöjandena, åsikterna, profilporträtten, djupanalyserna och listorna!

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

SHL-slutspelet 2016

Luleå HF

Ishockey