”Jobbigt att sitta på bänken och tjäna mycket pengar”

avTomas Ros

1 av 2 | Foto: PRIVAT
Johan Andersson vid Ljungby Arena där karriären startade – och slutade.

Han fick sparken två gånger i SHL, mådde dåligt och fick en blodpropp.

Nu reser Johan Andersson, 35, runt till SHL-klubbarna och berättar om sina erfarenheter. 

– Det var jobbigt att sitta på bänken och tjäna mycket pengar. Jag kände mig oduglig och hade en stor sorg inombords, säger den före detta VM-centern.

Han kallades för ”Bagarn”. Det gör Johan Andersson fortfarande, men nu i sitt jobb som polis.

Innan livet i polisuniformen fanns ett liv i en annan tjänstedräkt, ishockeyns. 

Ett liv som ofta är underbart med skratt i omklädningsrummet, utmaningar och full av trevliga intryck och upplevelser.

”Bagarns” karriär slutade i moll, men började med glädje, vinster, Tre Kronor och lönelyft i en framgångsspiral.

Efter karriären tog slut har han fått anställning av SHL och ska resa runt bland SHL-klubbarna och prata om sin karriär och sina erfarenheter. Målsättningen är att öppna en dörr till ett ämne som ofta är belagt med tabu och skam. 

– Jag startade som junior i Troja och tänkte att jag skulle försöka spela hockey på en så hög nivå som möjligt. När man är ung är det mesta positivt och man är nöjd. Jag hade en SHL-karriär som var uppåt i början och nedåt på slutet, säger han.

Håller föredrag

Efter hockeygymnasiet och JVM blev det Linköping för smålänningen. 

Han fick chansen i A-laget under lockoutsäsongen 2004/2005 när Linköping hade en superfemma med Henrik Tallinder, Magnus Johansson, Kristian Huselius, Brendan Morrison och Mike Knuble. 

– Jag skrev på för två år med Linköping, men var inte önskvärd efter första året. Det var en besvikelse, men inte alltför tungt. Hockeyn var inte allt då. Därefter hamnade jag i Timrå. Kent Norberg fångade upp mig och en rad andra unga hockeyspelare och den tiden var underbar. Kalle Koskinen, Sanny Lindström, Per Hallin och Robban Carlsson skapade en fin kärna i laget och jag blev landslagsspelare samtidigt, säger Andersson, som har två VM på sitt cv.

Därefter kom mörkret. Kanske är det anledningen till att han nu håller föredrag på
temat ”Att bara få spela spelet”. 

– Jag stod på toppen av min karriär och kunde vraka och välja. Jag hade till och med någon NHL-klubb som visade intresse. Jag valde Färjestad, fick en fin lön och med det höga förväntningar, både från mig själv och givetvis Färjestad och fansen. 

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

”Kanske I-landsproblem”

Det som fungerade i Timrå gjorde det inte i Färjestad.

Kroppen svarade inte och när hockeyn även började att förändras, där bland annat snabbheten skruvades upp, fick den då 26-årige centern det tufft.

Både på isen och vid sidan om.

– Det är inte enkelt att tjäna pengar och inte leva upp till förväntningarna. Det är kanske ett I-landsproblem. Man känner sig ganska oduglig. Som att man inte räcker till.

– Jag tycker det är viktigt att prata om det här. Det är jobbigt att sitta på bänken och tjäna mycket pengar. Speciellt för mig som ville göra skäl för lönen. Jag gjorde mitt bästa i Färjestad, men det räckte inte till.

”Det finns hjälp att få”

Det blev många ensamma timmar i Karlstad. Många tankar och funderingar och många nätter med en mental kamp.

– Jag var solo i Karlstad och blev oerhört ledsen och deppig. Jag hamnade i en nedåtgående spiral. Man funderar mycket och har en stor sorg. Jag hade inget missbruk eller självskadebeteende. Det vill jag poängtera, förklarar Andersson.

Nu hoppas han att hockeyspelare som mår dåligt vågar prata om sin situation.

– Grunden är att prata om jobbiga saker så att man kan lägga dem åt sidan och bara spela hockey. I SHL är det många saker som händer. När man är ung så spelar man för att det är roligt. Men det förändras, säger Andersson ochfortsätter:

– Det finns hjälp att få. Jag tror att klubbarna är bättre nu på att hjälpa till än när jag var aktiv, men det är upp till spelaren att söka hjälpen. Spelarfacket SICO kan hjälpa till också, om spelaren bara vågar öppna upp sig. Kanske kan en nära lagkamrat, massör eller materialare vara vettiga att prata med också. Föräldrar kan vara svåra att prata med eftersom de kanske inte varit inne i hockeyvärlden.

”Hoppas väcka tankar”

Nu reser han runt och berättar för SHL-klubbarna om sina erfarenheter.

– Jag hoppas att jag kan väcka tankar under mina föredrag. Jag har träffat de nya spelarna i SHL och det brukar bli ganska tyst när jag berättar om karriären. 

Efter Färjestad fortsatte den negativa spiralen i nya klubben Linköping. Det skulle även leda till en svår sjukdom.

– Säsongen i Linköping följde i samma linje som i Färjestad. Jag slogs för mitt liv i tredje- och fjärdekedjan. Jag hade tappat kraften i kroppen. Jag hade önskat att jag dragit i handbromsen och tagit det lugnt. Men min och Linköpings lösning på formsvackan var att träna ännu hårdare. Jag sprang bland annat extra med
Linköpings fystränare.

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Han fick många sår som inte ­läkte och åt mycket antibiotika. Kroppen tog stor skada. Och återigen fick han sparken Linköping.

– Jag fick till slut en blodpropp. Ingen vet varför. En del är nog
genetiskt och sedan berodde det nog på att min kropp var utmattad.

Sadlade om

Hockeyinvalid och föredetting som 29-åring. Karriären var över. 

Nu har Johan Andersson flyttat hem till Ljungby och tjänar 25 000 kronor i månaden som polis. Han var bland annat en av de första som var på plats vid terrordådet på Drottninggatan när en lastbil genomförde en vansinnesfärd 2017. 

– De råd jag kan ge är att inte gå ”all in” på hockey och man behöver inte ha så bråttom. Jag måste hylla Patrik Berglund och Jonathan Dahlén som valt att ta ett steg tillbaka för att hitta glädjen. Man är inne i en torktumlare och det är inte så enkelt att ta rationella beslut. Jag hade önskat att jag spelat någon säsong till och att jag fått ett okej avslut. Men så blev det inte, säger Andersson och fortsätter: 

– Om jag med mina erfarenheter kan hjälpa någon hockeytjej eller hockeykille så är mitt mål uppnått. Det handlar inte om att skrämmas, bara förbereda spelaren om vad som kan komma och spela hockey för att det är roligt. Jag är tacksam att jag får den här chansen av SHL och SICO. Jag ser en förändring till det bättre i Hockeysverige och vill vara en del av den.

ARTIKELN HANDLAR OM