Vintern då hockeyn förlorade oskulden

avZendry Svärdkrona

HOCKEY

Tankar som dessa snurrade i min tonårshjärna nånstans mellan Status Quo och pinuppan Christina Lindberg...

Det var året när svensk hockey skulle lämna tonåren och bli vuxen.

En säsong som griper med sin grabbnäve genom årtiondena och ruskar om oss än idag.

Sportbladets Lars Nylin berättar här historien om hur elitserien blev till.

Och ser att likheterna med dagens högsta serie är så kusliga, att det nästan börjar likna Twin Peaks...

Säsongen 1974/75 var ett monster.

Ett vägskäl. En katalysator.

Den var alla hockeysäsongers moder.

Och detta inte bara för mitt Timrå IK – ALLA klubbar med pretentioner att bli moderna ishockeyföretag kastade sig in i detta storslagna skådespel med hull och hår.

Vintern 74/75 spelade 16 lag från gamla norra respektive södra allsvenskan i en enda serie. Man gjorde så för att rättvist kunna vaska fram de 10 lag som1975/76 skulle spela i den första MODERNA elitserien – det fanns faktiskt en elitserie även åren 1928–35. Storheter som Tingsryd och Mora skulle på ett snyggt sätt förpassas in i nostalgoteket.

När agnarna sållades fanns även Timrå med i spotlight – trots att inte heller sulfatmetropolen från Medelpad låg högt på elitserieföreningens önskelista. Året innan hade klubben tagit silver, ännu i dag lagets bästa merit. I 16-lagsserien slutade man så småningom fyra, varefter slutspelet gav ett brons. I min skalle var Timrå nu det tredje bästa svenska klubblaget någonsin, bara Brynäs och Leksand var bevisat bättre.

Tankar som dessa snurrade i min tonårshjärna – nånstans mellan Status Quo, pinuppan Christina Lindberg, Mohammad Ali i Kinshasa, Nixons avgång, filmen ”Jordbävningen” och Queen – när jag i mars 1975 la säsongernas säsong till handlingarna.

Däremot hade jag just då inte en tanke på att att elitserien just förlorat sin oskuld. Att serien i fortsättningen skulle sakta mogna till sig utan större åthävor. Hösten 2001 tycks den vid snabb anblick som nästan samma serie som den första elitserien – det är definitvt samma ämnen som diskuteras.

Till och med Status Quo och Queen är kvar i sammanhanget. Deras trötta riff pumpar inom kort i en ishall nära dig. Ganska passande eftersom likheterna är långt fler än man kan tro efter alla påståenden om hur brutalt elitserien har förändrats under senare år.

NHL-spöket

NHL-spöket är still going strong. Mästarna Djurgården har förlorat sju spelare. Mats Waltin och Hardy Nilsson har fått leta i Österrike (!) och England (!!) efter hårdjobbare i det så framgångsrika torped-systemet. Dessutom har Luleå, och elitserien, naturligtvis gjort en jätteförlust när Mikael Renberg återvände till Nordamerika. Serien har också mist spelgeniet Kristian Huselius dit. Inga spännande namn har återvänt, sorry Nils Ekman.

Men NHL-spöket huserade med samma kraft även 1974/75. Då hade det precis dykt upp på scenen och hockey–Sverige insåg den säsongen faktum: Börje Salming och Inge Hammarström satte igång en ohejdbar lavin när de stack över till Toronto 1973. Efter deras succé skulle det se ut så här i fortsättningen. 1974/75 var NHL-flykten brutal. Nu var plötsligt superlöften som bröderna Abrahamsson, Lars-Erik Sjöberg, ”Pirro” Alexandersson, Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson exporterade. De kändes i det ögonblicket oersättliga. Brynäs Stefan ”Prosten” Karlsson stack året därpå till tyska ligan. Tyska ligan! Till och med Timrå-spelare hade börjat draftas. Slitvargen Lennart Norberg var bara en. ”Om Norberg draftas måste hela laget vara på väg bort”, tyckte vi på norra kortsidan.

Mycket riktigt så var det också en amerikan, Bruce Norris, som indirekt stressade fram elitserien. Detroit Red Wings-ägaren Norris, den tidens Philip Anschutz, planerade att starta en Europaliga – känns tankarna igen? – och elitserieföreningen drev genom elitserien i stark opposition med förbundsledningen.

Djurgården

Nu som då står Djurgården i händelsernas centrum. Klubben som på 1960-talet hade gjort ishockeyn till folksport satsade ett decennium senare, efter några sportsligt magra år, på såväl idrottslig som ekonomisk metamorfos. Ett led i detta var att driva genom konceptet elitserien, som klubbens hockeyboss Arne Grunander tog initiativet till. Samtidigt började man bygga en organisation som sedan dess genomsyrat landets proffsigaste klubb. Det är främst därför man kunnat överleva 1980-talet konkurshot och 1990-talet ekonomiska fiffel på styrelsenivå.

Sportsligt finns det dock inga större likheter. Dagens Djurgården håller på att bli en av de klassiska hockeydynastierna. Som de själva var på 1950- och 60-talen och i skiftet mellan 80- och 90-tal. Eller Brynäs och Leksand i början av 1970-talet och Färjestad på 1980-talet.

Årgångarna runt den första elitserien var däremot en av Djurgårdens svagare. Man åkte rentav ur elitserien redan premiäråret. Vilket antiklimax för seriens arkitekt Grunander.

Leksand

Nu som då är också Leksand laget som diskuteras allra mest i fikarum och i periodpauser. Men även här är det hockeymässigt upp-och-ner-vända världen. Leksand vann maratonsäsongen 74/75, trots att bröderna Abrahamsson stuckit till NHL. Klubbens tredje raka SM-guld.

Hösten 2001 är Leksand som bekant i motsatt sits – de satsar infernaliskt för att rädda sin elit-existens genom att genast ta sig tillbaka till elitserien.

Silly season

Hösten 2001 handlar det på tok för mycket om ”Utbildningsersättningar”, följder av Bosman-domen, liksom om mystifika karteller mellan elitklubbarna.

Så var det inte när 1974 inleddes. Då gällde fortfarande strikta övergångsperioder. Spelarna var klubbarnas egendom. Thure Wickberg bjöd på bullar hemma på Tallvägen 8 och Wille Löfqvist stannade en säsong till i Brynäs.

Men det varade inte så länge till. Den gamla tidens trotjänare var från och med den nya elitserien ett minne blott. Timrås Finn Lundström kostade miljoner i dagens penningvärde när han 1975 gick till Frölunda. Då Sune Ödling ungefär samtidigt gick från MoDo till samma Frölunda blev han ett ettårsfall. ”Det är bara kommers nuförtiden”, suckade en Modo-ledare uppgivet i Aftonbladet.

Klapp-klapp-hockey

Brynäs och Leksand bestämde hockeytaktiken i mitten av 1970-talet. Det innebar klapp-klapp-spel. Inga bromsar. Full fart framåt. Brynäs hade de åren alla de där legenderna som vi medelålders älskar att nämna efter några drinkar: Lars-Göran Nilsson, ”Prosten” Karlsson, Håkan Wickberg, Tord Lundström, Jan-Erik Lyck. Men det fantastiska var att Leksand ägde minst lika stora offensiva spelgenier i till exempel Mats Åhlberg och Dan Söderström, elitseriens nyttigaste klubbduo på 1970-talet. Under nästa decennium var Färjestad arvtagare av den attityden. Detta var eoner före uppfinnandet av Lasse Falk och gnethockeyn. Under 90-talet gick alltför många matcher ut på att inte förlora, att vinna kom i andra hand.

2001 är vi äntligen slutgiltigt tillbaka till den offensiva hockeyn. Det är Djurgården som gjort upp med gamla försyndelser och lånat kamikaze-attackerande strategier från 1970-talets skola. Klubben har tagit patent på begreppet torpedhockey. I huvudrollerna finns Hardy Nilsson och Mats Waltin. I Tre Kronor låter Anders Hedberg dem jobba vidare med samma idéer. Det behöver knappast tilläggas att alla tre var centrala spelarkaraktärer säsongen 1974/75?

Många tycker i dag att 50 matcher genom grundserien är en ohyggligt lång och seg transportsträcka. På Globen i Stockholm var publiksiffrorna under förra säsongen ibland nere på pinsamma 3000-4000. Är det ens möjligt att vända den trenden när profiler som Renberg, Huselius och en dryg Djurgårdsfemma stuckit till NHL? Tveksamt. Å andra sidan lät det exakt likadant när elitserien startade. Först 30 omgångar, sedan 36, det ansågs sanslöst mycket. ”Det kommer aldrig att hålla”, hette det i en tid när grundserien tidigare klarats av på 14 omgångar. Men det höll.

Guldkusten

1974-75 kom Brynäs tvåa i grundserien följda av Skellefteå, Timrå och Modo. Norrlandskusten regerade. Expertisen förklarade redan då att det knappast går att driva elitishockey i så många ynkliga norrländska kuststäder samtidigt. Men alla är fortfarande med i bilden. Dessutom har Luleå tillkommit. Skellefteå AIK och Björklöven smyger hårdsatsande i toppen av allsvenskan. Guldkusten ger sig inte.

Du sköna, nya värld

Men lugn, bara lugn, visst finns det olikheter. Under den kommande vintern kan vi följa elitserien på Canal +, så småningom slutspelet på TV4, även pay-per-view erbjuds. Utöver detta kommer match-för-match-bevakning av alla från Sportbladet till text-tv och myriader av internetsajter. Så var det definitivt inte då.

Men det fanns tv-nyheter även 1974/75. Explosiva nyheter. SM-finalen tv-sändes! Mac Gänger sprang som en terrier mellan spelarbåsen och en Lars-Göran Nilsson som ständigt satt i Brynäs utvisningsbås. Dock: på den tiden fick jag fortfarande lita till lokaltidningens telefonsvarare för att få reda på resultatet period för period. Nu har jag allt via tv, radio, nätet, WAP och SMS, tiondelar efter att målen fallit.

There’s no business...

En följd av den enorma mediebevakningen är att fotbollens europeiska supporterkultur spritt sig till elitserien. Säsongsbiljetter, souvenirer och sportbarer är nu en mångmiljonindustri.

Mogna män och kvinnor går klädda i matchdress. Även på fritiden. Det gjorde vi garanterat INTE 1974/75. Det fanns på sin höjd halsdukar, Stenmark-mössor och harskramlor att införskaffa.

Då var ishallarna lador. Vi frös långkalsingarna av oss under medan vi fick i oss en korv och Trocadero i periodpausen. Urinstanken nådde in till mittcirkeln vid nedsläpp. I dag börjar även svenska ishallar uppfylla de krav som fans borde ställt för årtionden sedan. De i Jönköping och Karlstad behöver inte ens skämmas på ett nordamerikanskt arenakonvent.

Även den totala businessaspekten är naturligtvis som natt och dag. Nu är mitt Timrå IK en lilleputt med sin omsättning på runt 30 miljoner. Då var knappast omsättningen för HELA elitserien uppe i de pengarna. "Jordbävningen" var 1974 en megafilm som kostade 60 miljoner. I dag räcker det knappt till att arvodera Djurgårdens clown till hejaklacksledare.

Just när jag ska stänga notalgoteket och helt fokusera mig på den härligt ospelade säsongen 2001/2002 noterar jag att det nuvarande avtalet mellan förbundet och hockeyligan löper ut efter säsongen 2004/2005.

Inför detta har förbundsbossen Rickard Fagerlund talat om en ”stängd” elitserie – ingen ska åka ur och riskera ekonomisk bankkrutt. Så har man redan gjort i Finland.

Den stridbare Fagerlund har satt sitt tak till totalt 14 lag. Men det finns starka krafter som propagerar för 16. Som sedan skulle delas in i fyra geografiska divisioner efter NHL-manér.

16 lag. Som det bara varit just 1974-75. De märkliga likheterna radar upp sig. Det börjar likna ”Twin Peaks”. Det är nog inte bara mitt Timråhjärta som gör att jag ständigt återkommer till denna magiska säsong. Kanske alltihopa var en konspiration för att bli av med Tingsryd?

ARTIKELN HANDLAR OM