Haverikommission behövs efter Boork

Wennerholm: Jag hittar ingen sämre

HOCKEY

Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosportplayer.se 

GANGNEUNG. Det var SOK som tillsatte en förvånad Leif Boork som svensk damcoach inför OS i Sotji 2014.

Fyra år senare är det dags att tillsätta en haverikommission.

Efter 2–7 i OS-kvartsfinalen mot Finland är det bara att konstatera att valet av Boork blev ett fiasko.

Damkronorna har blivit frånåkta av Finland, ryskorna har dragit ifrån och Schweiz är på väg att skaffa sig en lucka.

Ja, även Japan är uppe i Damkronor-klass numera.

Det här var Leif Boorks sista chans att bevisa någonting, att visa att han utvecklat de damer han tog över som ensam ansvarig efter OS i Sotji. Att bevisa att hans hårda nypor varit nödvändiga för utvecklingen. Det här var examensprovet.

Resultatet:

Största förlusten mot Finland i ett mästerskap på arton år.

Nej, det har inte hänt ett smack med Damkronorna de här fyra åren.

Istället för att lyfta har de kraschlandat.

De står och stampar på samma ställe, medan andra landslag växer och blir starkare.

Nu är Kina på gång också med en mångmiljonsatsning på damhockeyn med målet att ta medalj i nästa vinter-OS i Peking 2022. Håll i hatten.

Resultatmässigt sämst?

Och räknar jag bort OS i Sotji, då Niclas Högberg var förbundskapten och Boork assisterande, har svenskorna bara kommit längre ifrån semifinalspel i mästerskapen under 68-åringens tid i båset.

Resultatmässigt är Boork den kanske sämsta förbundskapten som svenska damlandslaget haft sedan starten 1989. Jag hittar ingen sämre.

Hans tre VM-placeringar 5-5-6 följs nu som bäst av en femteplats här i OS.

Men då måste svenskorna slå både Japan och Schweiz och inte ens det går att räkna med numera.

Men det är av akademisk betydelse.

Boorks epok är över och jag blickar ner över ett gäng lika chanslösa som deppade svenska tjejer här i Kwandong hockeycenter.

Jag vet.

Det är två matcher kvar för Boork i båset.

Men vem bryr sig?

Två placeringsmatcher om platserna 5-8 känns ungefär lika lockande som en rotfyllning.

1 av 4 | Foto: LASSE ALLARD

För sent för att såga

Det här var hans farväl till sin sista turbulenta period som hockeycoach, nästan fyra år av ständiga bråk, hårda ord, protestbrev till förbundet och där flera av de ledande landslagstjejerna valt att hoppa av.

Jag tänker inte såga Boork. Inte den här gången.

Jag krävde hans avgång under en tid då det kunde hjälpt det här svenska OS-laget. Jag tror för övrigt att alla experter har krävt hans avgång någon gång under hans period som förbundskapten, inklusive landslagstjejerna själva.

Nu är det för sent.

Nu finns ingen avgång att kräva längre och Boorks facit talar för sig själv. Han siktade på OS-guld efter Sotji för fyra år sedan och landade inte ens i skogsbrynet.

Men det finns ingen anledning att måla ut honom som ensam skurk.

Jag tycker att de mest skyldiga sluppit alldeles för lindrigt undan. Om vi ska tala om skyldiga här.

De som satte honom på jobbet.

SOK:s verksamhetschef Peter Reinebo och Svenska Ishockeyförbundet.

Det var Peter Reinebo som personligen ringde Boork sommaren 2013 och bad honom ta jobbet, inledningsvis som assisterande förbundskapten till Niclas Högberg under OS i Sotji 2014.

Leif Boork själv satt på landet och hade inte en haft en tanke på att träna Damkronorna.

Ingen var mer förvånad än han.

Jag kan bara dra slutsatsen att både SOK och Svenska Hockeyförbundet ville ha den turbulens och kraftiga kursändring som skett under Boorks tid.

De lyfte aldrig ett finger när det blåste som värst. De lät honom sitta kvar.

Vad de fick var fyra år där det aldrig skrivits eller diskuterats så mycket kring svensk damhockey, men det mesta handlade om en enda person - Leif Boork

Vad de fick för utveckling på isen?

Ingen alls.

Det är SOK och Svenska Ishockeyförbundets skuld mer än någon annans.

Jag trodde faktiskt att Boork skulle få sista ordet och ta laget till en bronsmatch, jag hade verkligen hoppats det för tjejernas skull.

När han slog igenom som tränare och blev rekordung förbundskapten för tre Kronor redan innan han fyllt 34, lyckades han med allt.

Det var ”Stairway to Heaven” där i bakgrunden.

Men redan efter fiaskot vid VM i Prag 1985 tvingades han bort som förbundskapten för herrarna.

Från dess har det mest varit ”Highway to Hell”.

Nu tar Ylva Martinsen över som förbundskapten.

Hon kunde kanske inte fått ett bättre utgångsläge.

Det kan knappast gå sämre.

1 av 3
Flest landskamper i Damkronorna 00:46
ARTIKELN HANDLAR OM