”En bitterhet – man känner ingenting”

HOCKEY

Victor Hedman om sina flygdrömmar, Modos bittra uttåg och sin glada hund

1 av 3

ÖRNSKÖLDSVIK. Han rankas som världens femte bäste back.

I Sportbladets World Cup-podd berättar Victor Hedman om ­intresset för att bli pilot, uppladdningen med bulldogen Harry samt Modos bittra uttåg i SHL.

– Harry är lika glad varje dag. Det ger mig lugn och han gillar att gosa i mitt knä när jag spelar Xbox inför viktiga matcher, ­säger Victor Hedman om sitt ”hundliv” i Tampa.

Han är stor som ett hus, rörlig som en liten gymnast och besitter ett spelsinne och offensiv vilja

som gett honom hög status i NHL, ­världens bästa liga.

Nu har Sportbladet träffat ­Hedman, i Örnsköldsvik, för en podd, där Hedman berättar om sitt liv.

Bland annat har han ett ­brinnande intresse för flygplan och piloternas livsstil.

Har fått blodad tand

– Jag har faktiskt en simulator hemma hos mamma och pappa. Det är lite som en cockpit och det är väldigt realistiskt. Det är inte som att flyga ett flygplan, men ­nästan. När jag spelade med ­Modo så hade jag en enklare variant på min PC så jag tränade lite under bussresorna till och från bortamatcherna också.

Hedman har till och med flugit med instruktör, i Örnsköldsvik.

Och fått blodad tand.

– Ja, det är en dröm att ha ett eget flygplan och kunna flyga fritt. Jag har faktiskt startat och landat med en instruktör. Nästa steg är att ­flyga 30–40 timmar intensivt och träna ännu mer. Efter det får jag flyga med en instruktör på ­marken. Just nu hinner jag inte med ­flygdrömmen. Det får vänta till ­hockeykarriären är lugnare.

Det har varit mycket hockey för Hedman de senaste åren.

Hans Tampa Bay Lightning är ett av NHL:s bästa lag och de ­senaste två säsongerna har han spelat 200 matcher i NHL och Stanley Cup. Långa säsonger. Mycket press och när Tampa i våras förlorade i sjunde och ­avgörande matchen mot Pittsburgh gick luften ur.

– Det är speciellt när man för­lorar, det blir en bitterhet och man känner inget. Man lever i bubblan och så försvinner allt. Det är mycket press och jag minns att när jag kom hem till Tampa efter ­förlusten mot Pittsburgh så sov jag mycket. Det är påfrestande ­fysiskt och psykiskt.

För att vara fokuserad under matcherna har Hedman en ­speciell uppladdning: Xbox där manager­spel är högt upp på ­topp­listan. Givetvis vill hunden ­Harry ­vara med och spela.

– Jag behöver bara säga: ”ska vi spela” så springer han upp. Han har ingen svans att vifta med, men man ser på öronen att han älskar det. Han är även med på alla ­pregame med Tampa.

Vad lockar med managerspel?

– Det är kul att ha projekt. Jag gillar att ha små lag och jobba mig uppåt.

’Chans att bygga om’

Det går inte att träffa en Öviks-bo och inte prata Modo Hockey som chockartat rasade ned till ­allsvenskan i våras.

– Ja, jag försöker förtränga den dagen. Jag lyssnade på radion och Modo ledde med 3–1 i sista matchen. Då trodde jag att det var klart och jag åkte till en lagkamrat, vi skulle fira hans dotter. Men när jag kom dit hörde jag att det blivit 3–3 och jag bad om att få gå in på hans kontor för att streama matchen. Minns att Anton Strålman kom ­in på kontoret samtidigt som Leksand gjorde 4–3. Jag spelade med Modo mellan jag var 6 och 18 år och mitt ­Modohjärta är fruktansvärt stort.

Kan du se något bra med ­degraderingen?

– Jag tror att de har en chans att bygga om och bygga lokalt. De har fått in en del spelare från Övik som Enström och Edblom och fått en del spets i Rundqvist och Björklund. Nu gäller det att tro på spelartruppen, ha tålamod och tro på sin idé. Sedan får man se hur säsongen utvecklar

sig. Titta bara på Leksand, de låg sist i höstas, men gick upp i alla fall.

Varför har det gått snett för ­Modo, sedan guldet 2007?

– Många nyförvärv har kanske inte levt upp till förväntningarna. Bara för att man producerat poäng i en ­annan liga så kanske det inte är en garanti att man lyckas

i SHL. ­Sedan har man haft tio ­tränare sedan guldet och det är ­inte bra.