Jag tror turneringen är över

HOCKEY

Lias Andersson spelar inte kvällens kvartsfinal mot Slovakien, det kan jag slå fast.

Än värre.

Jag tror turneringen är över för lagkaptenen.

Det var sannerligen inga uppmuntrande scener som spelades upp under Juniorkronornas träning i matcharenan Harbour Center. 

Lias Andersson kom in på isen senare än de andra spelarna med ett leende på läpparna. 

Han lämnade bara tio minuter senare med en blick som var allt annat än positiv.

Axeln sa ifrån direkt. Utan någon direkt belastning.

Det är bara att titta på fotograf Wixtröms film, den talar sitt tydliga språk.

Att han inte spelar mot Slovakien behöver vi nog inte fundera på, då ska ledningen välja att spruta axeln full med smärtstillande medel och det tror jag inte man gör.

Om det nu ens hjälper. 

Jag var inne på det redan efter matchen mot Ryssland: att risken är stor att Lias Andersson inte kan spela mer i turneringen.

Då som nu skriver jag att ett är ett enormt bakslag för Sverige.

Skador hör till i idrott, men det här var verkligen det absolut sämst som kunde hända. 

Jag hittar ingen annan spelare i truppen jag hade saknat mer än just Lias Andersson.

Jag tror lagkaptenen kan vara skillnaden mellan att gå hela vägen och åka ut i semifinal.

Så viktig är han.

Är det Johan Larsson var 2012

Dels för de egenskaper han har på isen. Kärnkraftverket med den offensiva spetsen. Lias Andersson var turneringens bästa målskytt under gruppspelet med sina fem mål. 

Men det som än mer kommer att saknas är hans ledaregenskaper på och utanför isen.

Frölundacentern är lagkaptenen och den givne ledare för det här laget. 

Vi har inte så många spelare av den sorten. Spelare som besitter den tuffhet och tjurighet som krävs och samtidigt är väldigt skickliga på isen. 

Lite som Johan Larsson var för guldlaget 2012.

Utan Larsson hade inte Juniorkronorna vunnit guld. Kanske inte i huvudsak för hans spel utan mer för sin kompromisslösa ledarstil på isen.

Att en spelare försvinner öppnar möjligheter för andra spelare att kliva fram.

Det är så Tomas Montén och de svenska laget måste tänka – och jag är helt övertygad om att de gör det. 

Ta en sådan som Luleås Isac Lundström. Där hade jag stora förväntningar inför turneringen, men det har i sanningens namn inte hänt speciellt mycket. Delvis på grund av den roll han har fått, men också för att jag inte tycker han tagit för sig på det sätt som krävs. 

Nu vill jag se Lundeström flyttas upp på Lias Anderssons plats och axlar den ledarroll jag inför turneringen trodde han skulle ha.

ARTIKELN HANDLAR OM