Unik triss i svenska målvaktsess i Buffalo

Robin Lehner, Anders Nilsson och Linus Ullmark i Buffalo.
HOCKEY

Robin Lehner, Linus Ullmark och Anders Nilsson har gått all in för att hjälpa varandra i Buffalo

NEW YORK. Buffalo Sabres sitter med en unik triss i målvakter på hand – från Sverige.

Den som vill göra mål på NHL-laget som uppträder i den omtalat grå staden på skvättavstånd från Niagarafallen måste obönhörligen göra det på antingen R­obin Lehner, Anders Nilsson ­eller Linus Ullmark.  

Och ska man tro herrarna ­själva bidrar deras gemensamma ursprung till att det blir allt s­vårare.

– Vi har blivit väldigt goda ­vänner och ser ständigt till att pusha varandra. Därför tror jag vi utvecklas som målvakter. Jag känner definitivt att jag vuxit s­edan jag kom hit, säger ”­Grizzly” Nilsson till Sportbladet.  

Ja, NHL-klubbar har satt sin tillit till flertaliga svenska målvakter även tidigare.

Tommy Söderström och Tommy Salo delade ett tag under 90-talets mitt på ansvaret i New York Islanders, Eddie Läck, Jacob Markström och Joacim Ericsson tillhörde under en kort period alla Vancouver Canucks organisation på samma gång och när finländaren Antti Raanta  sätts ur stridbart skick är det numer Magnus Hellberg som agerar ”back-up” åt  Henrik Lundqvist i New York Rangers. 

Men situationen i Buffalo Sabres säsongen 2016–2017 är ändå tämligen unik.

Redan från start bestämde sig klubbledningen för att Robin L­ehner och Anders Nilsson skulle alternera som sista försvarspost  bakom Jack Eichel och Evander Kane och de andra stjärnorna – och att Linus Ullmark skulle ha huvudansvaret i farmarlaget i Rochester, redo för tjänstgöring på den stora scenen vid behov.

Kort sagt:

När Buffalo spelar står med ­allra största sannolikhet en svensk. 

– Jag tror att det till stor del ­beror på Anders Forsberg. Han var  förbundskapten för U16- och U17-landslagen tidigare och hade oss alla där vid olika tidpunkter. Sedan var han scout för Senators och nu för Sabres och har säkert lagt g­oda ord för oss, säger Lehner.

Respektive trivs ihop

25-årige göteborgaren Lehner är den mest meriterade i den blå­gula Buffalo-trojkan. Han tillbringade sex år i Ottawa Senators organisation – de sista i kamp om första­spaden med Craig Anderson –  ­innan han inför förra säsongen trejdades till Sabres. Anders Nilsson, 26,  kom till Nordamerika från Luleå 2011, tillhörde ett par ­säsonger New York Islanders och gjorde en säsong i KHL innan han i fjol återvände till NHL för spel med först Edmonton och sedan St Louis – för att i somras trejdas till Buffalo. Ullmark är den 23-årige ynglingen från  Kramfors  och Modo som Sabres draftade själv och plockade över Atlanten förra året.

Ingen av dem kände varandra särskilt väl innan de förenades på campen i de nordligaste delarna av delstaten i New York i höstas.

– Jag och Robin möttes på något läger med U-landslaget för länge sedan och jag har ju följt honom här borta, men kan inte säga att vi var annat än bekanta, berättar Nilsson, kallad ”Grizzly” av fansen hemma i Luleå eftersom, well, han är byggd ungefär som en grizzlybjörn.

Han fortsätter: 

– Jag tyckte dock det skulle bli kul och spännande att få komma hit och spela med honom, men det har faktiskt blivit ännu bättre än jag kunnat föreställa mig. Vi har blivit riktigt goda vänner och hänger inte bara på rinken. Vi umgås väldigt mycket även utanför jobbet och fantastiskt nog trivs v­åra respektive lika bra ihop. 

Vi pushar och driver på varandra och det underlättar. Det är enklare att prestera när man trivs på jobbet och har kul ihop. //Robin Lehner

Lehner bekräftar.

– Jo, vi har blivit lite som familj. Det är jäkligt roligt att ha en målvaktskollega som man är så bra p­olare med.

”Är kanske lite olika”

Utifrån kan det te sig lite överraskande. Det är nämligen svårt att tänka sig två mer väsensskilda personligheter än burväktarna med buffel och värjor på tröjbröstet den här säsongen.

Lehner är en omvittnat pratglad och hetlevrad karaktär, som så sent som härom helgen hamnade i ett av raden av handgemäng på isen, den här gången med Alex Burrows i Vancouver, medan  Nilsson framstår som själva urtypen av tyst­låten norrlänning. 

– Hehe, jo vi är kanske lite olika. Men vi kompletterar varann bra. Jag kanske kan hålla Robin lite lugn emellanåt och han får i stället igång mig när det behövs, resonerar den senare.    

Fast kompisen köper inte riktigt beskrivningen. 

– Ah, när det väl blir fart på h­onom tjötar Anders värre än vad jag gör, påstår det välsmorda munlädret från västkusten.

Inte alldeles lätt att tro på...

Betydligt viktigare, dock:

Vänskapen har, tycker de själva, fått dem att växa som målvakter.

– Ja, vi försöker ständigt hjälpa varandra. Den ene pushar den a­ndre och den ene gläds med  den andra när det går bra och det har utan tvekan gett resultat. Jag ­tycker definitivt att jag utvecklats tack vare den relation vi har både på och utanför isen. Och jag tror Robin känner likadant, säger Nilsson.

Så är också målvaktsspelet ett av de verkliga utropstecknen i Buffalo den här säsongen.

Det talangfulla kollektivet – som skänkt nytt hopp i den hockey­tokiga nejden kring Niagara-fallen efter ett halvt decenniums bedrövlig kräftgång – har kanske inte riktigt motsvarat förväntningarna
i alla avseenden. Men mål är det för det mesta svårt att göra på hemmalaget i Keybank Center. 

– Det är som Anders säger, vi p­ushar och driver på varandra och det underlättar. Det är enklare att prestera när man trivs på jobbet och har kul ihop, konstaterar L­ehner. 

”Det fungerar inte så”

Vi som inte är hockeymålvakter – och vi är ju rätt många – kan dock inte låta bli att undra om konkurrenssituationen.

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT / TT NYHETSBYR≈N
Nilsson och Ullmark.

Det har faktiskt blivit ännu bättre än jag kunnat föreställa mig. Vi har blivit riktigt goda vänner och hänger inte bara på rinken.

Vänskap, visst. Men bara en kan spela per match, och är han tillräckligt bra får den andre ovillkorligen sitta och öppna båsdörren kväll efter kväll. Skapar inte det spänning och gnissel?

Inte, svarar Robin.

– Det fungerar inte så. Vi som håller på med detta har vuxit upp med den här situationen och är vana vid den. Jag har alltid kommit bra överens med de målvakter jag spelat med, man tänker inte på att man ska konkurrera ut den andra. Spelar han bra gynnar det laget och då är man glad för det.

Likadan inställning har Linus Ullmark i farmarlaget Americans i Rochester, en och en halv timmes bilväg nordost om Buffalo.

Han gjorde 20 NHL-matcher förra säsongen och har, som det heter, varit uppe en sväng i år också när Lehner under en kort sekvens gick skadad. Målsättningen är förstås att säkra en permanent tröja i NHL-truppen.

– Ja, så klart. Men som målvakt resonerar man aldrig i banor av att man ska ta en plats på någon annans bekostnad, säger han på telefon från hemmet vid Ontario-sjöns södra strand.

– Man jobbar hårt och försöker bli bättre och gör så gott man kan och sedan bestämmer andra vem som står. Det är inget konstigt med det.

Linus trivs även han bra med att dela målvaktsjobbet i organisationen med landsmän han känner väl.

– Ja, det är väldigt skönt att ha de där två där uppe. När jag kommer dit behöver jag inte känna mig obekväm eller utanför för att jag inte känner den andra keepern. Vi snackar och umgås som vänner, det är liksom avslappnat. Och jag tror precis som dem att det gynnar oss som målvakter också. 

Enda problemet är att han blir kallad Ove – av Lehner.

– Japp, Linus är en Ove, skrockar den glade bjässen.

Linus suckar.

– Det är någon form av göteborgshumor. Han kallade mig Ove en gång och när han såg hur förvånat  jag reagerade tyckte han det var så kul att han bara fortsatte...

”Vi är för ojämna”

Chanserna att Robin, Anders och Linus – eller Ove – vad det ­lider får uppleva något riktigt e­xalterande ihop är god. 

Sabres har som sagt inte riktigt levt upp till sina förväntningarna ännu, men det finns potential i det unga manskapet. Och om något år ska de, tror de flesta bedörmare,  kunna utmana i Stanley Cup-slutspelet. 

– Vi är för ojämna fortfarande. Vi spelar bra i enstaka matcher men blir för självsäkra när vi vunnit och slutar göra det nödvändiga jobbet. Kontinuiteten måste bli en annan än den är nu. Men jag har gott hopp, det finns verkligen mycket talang i organisationen, säger Lehner. 

Och framför allt: Det finns  tre svenska målvakts­ess.

ARTIKELN HANDLAR OM