ANRELL: Större än så här kommer det aldrig att bli

Foto: Guldbröderna Kenny och Jörgen Jönsson omfamnar varandra och bucklan.
HOCKEY

RIGA

Efter alla sorger, bedrövelser, onödiga förluster och ännu onödigare förlustelser så reser sig vår nationalsport upp och vinner, vinner och vinner.

OS-guldet i Turin och VM-guldet i Riga visar att vi alla just nu lever mitt i den gyllene hockeygenerationen.

Större än så här blir det aldrig.

Om jag var Bengt-Åke Gustafsson skulle jag avgå nu och aldrig mer coacha ett lag.

Det är något magiskt över detta med svensk hockey 2006.

21.24, svensk tid, söndagen den 21 maj var det klart. Kenny Jönsson höjde pokalen. Ett fantastiskt svenskt hockeyår var – nästan – slut.

Om någon för ett år sen skulle sagt att radio och tv skulle direktsända träningen för att se om rikets store frälsare Jörgen Jönsson skulle kunna spela i ett VM skulle jag skrattat.

Om någon skulle sagt för ett år sen att Nicklas Lidström skulle dominera och spela en avgörande roll i ett svensk OS-lag skulle jag hånflinat.

Om någon sagt för ett år sen att Jesper Mattsson skulle spela i Tre Kronor i VM, och dessutom spela en avgörande roll, skulle jag bett henne sluta och gå hem och skriva bättre manus.

Och om någon sagt för ett år sen att en svensk back från andradivisionens Rögle skulle vara vår störste hockeyback genom tiderna bredvid Salming och Lidström skulle jag bett dem sluta förolämpa min intelligens.

Men allt det där hände.

Bara centrar – bara skyttar

Och det finns massor av andra liknande exempel. I det här VM:et fick vi se hur ett lag reste sig ur den traditionella gruppspelsnivån med lika traditionella sågningar i media för att spela världsklasshockey. Tre Kronor spelade ut USA i kvarten, de spelade bort Kanada i semi med deras egna metoder och de kvävde ett defensivt Tjeckien i finalen genom att aldrig släppa av på tempo och det som i fotbollsvärlden skulle kallas hög press.

Jag tror det finns många förklaringar till att Tre Kronor just nu vinner de här matcherna och turneringarna de alltid förlorade förr.

Bengt-Åke Gustafsson är en av de förklaringarna.

I VM är en annan förklaring hur laget komponerats. Bara centrar, suckade jag när jag såg truppen. Bara skyttar, skulle jag säga nu. Det är en nyckel. I varje kedja finns duktiga skyttar. Det har gjort motståndarna osäkra. Alla femmor kan producera. Det går aldrig att slappna av. Aldrig att kontra för snabbt.

Jesper Mattsson är ett exempel.

Hans högerskytte avgjorde säkert hans närvaro. Det finns många centrar som är lika bra som Mattsson. Men få som skjuter lika bra.

Mattsson blev en offensiv klippa.

Medan Henrik Zetterberg blev en defensiv klippa. Kom sen inte och säg att Bengt-Åke Gustafsson coachar som andra tränare. Aldrig.

Kritiken var nyttig

Men det finns annat som avgjort.

Kritiken, till exempel. VM-laget har fått mycket skit i media för att de är det sämsta Tre Kronor nånsin och knappast skulle överleva kvarten. Det svetsade samman dem. De blev Vi Mot Dom. Eller snarare Dom Mot Oss.

Det var bra.

Det svetsade samman gruppen och spelarna agerade i grupp när enskilda spelare var ifrågasatta.

Och det gav också stöd till målvakterna. Vi gick in i VM och alla sa vi hade tre tredjemålvakter. Vi slutade VM med turneringens bäste målvakt i Johan Holmqvist.

Han höll nollan i en VM-final.

Mer behöver egentligen inte sägas. Men det är sånt som avgör.

Det är svårt att komma ifrån bröderna Jönssons betydelse.

Kenny fick inget pris som turneringens bäste back den här gången. Det räckte kanske med att bli OS bästa back. Nu var det kanske Niklas Kronwalls tur. Men jag vet inte, jag tycker lagkaptenen Jönsson varit ovärderlig, hans ledarskap har varit oklanderligt, hans spel har låtit Kronwall glänsa och bäddat för hans skott som snart är på Nicklas Lidströms nivå.

Kronwall var dessutom synnerlig medioker defensivt i början av turneringen.

Han slutade som en gigant – även i egen zon. Tacka Kenny Jönsson för det, Niklas.

Klockan var 21.32, svensk tid, när Kenny Jönsson höjde VM-pokalen och kysste den. Klockan 21.40 hade Jörgen fått sin medalj och åkte bort till lillebror och kramade om honom. Det var en stor och rörande syn för en svensk familj och för den stora svenska hockeyfamiljen som äntligen blivit en lycklig kärnfamilj igen efter alla uppslitande gräl och bråk de senaste åren.

Får spelarna att växa

Storebror Jönsson spelade nu på slutet i den något bisarra kedjan med Michael Nylander och Mikael Samuelsson. Geniet och skytten. Jag tycker  Nylanders spel i går var det bästa jag sett i hela turneringen. Och han gav själv nyckeln till en av Bengt-Åkes storheter.

– Han lät mig spela mitt eget spel, sa Nylander.

Så enkelt kan det vara. Precis som Bengt-Åke gjorde med Lidström i OS. Det är sånt som skapar ett vinnande lag; att ge spelare möjligheten att göra det de är bra på. På Hardy Nilssons tid skulle de vara torpeder. Nu får de vara hockeyspelare. Bengt-Åke får spelare att växa. Hardy fick dem att lida.

Tror fan att de aldrig vann.

Michael Nylander gjorde förresten en annan sak som gjorde att jag kände redan före matchen att här skulle något stort hända. Han tog med en puck från värmningen och i spelargången gav han den till några pojkar som råkade stå där.

Det var stort.

Från en stor liten pojke till en liten pojke som just då blev väldigt, väldigt stor.

Anrell listar de 5 största gulden

Läs allt om VM-guldet:

Lasse Anrell