HJÄLTEN från Wien

HOCKEY

Högosta: Det var extra skönt att spela bort kanadensarna från medaljerna

Foto: Niclas Hammarström

FALUN

Det fanns en tid i svensk hockeyhistoria då det var svårare att slå Sovjetunionen, än det är att ta VM-guld i dag.

Därför blev Göran Högosta en av Sveriges stora målvaktshjältar när han var med och gjorde det två gånger – i VM i Wien 1977.

– Det blev min karriärs stora höjdpunkt, säger Högosta 25 år senare.

Åren har farit varligt fram med Göran Högosta, som är sig förvånansvärt lik efter alla år.

Det är kanske lite grått vid tinningarna som avslöjar att det gått ganska precis 25 år sedan knallen i Wien den 2 maj 1977.

När slutsignalen gick stod det 5–1 på resultattavlan – till Sverige.

Men största knallen var egentligen att svenskarna – och Högosta – gjorde det igen sex dagar senare.

När ryssarna skulle spela hem VM-guldet fick de stryk igen, den här gången med 3–1.

– Ja, det tillhörde inte vanligheterna att man slog Sovjet på den tiden, men det var en match då det mesta stämde. Och jag minns att det var en jäkligt bra stämning i laget under hela den VM-turneringen.

– Men jag minns också att jag skadade mig svårt i tredje perioden i första matchen mot ryssarna och fick lämna isen. Men vi tog en chans och jag låg med ett stort ispaket runt låret i nästan ett dygn.

– Som tur var var vi lediga i två dagar, men när vi sedan skulle möta Kanada hade jag så ont att jag omöjligt kunde stå. Landslagsledningen hade flugit ner Färjestads Nenne Andersson som reserv, men hade han anmälts till turneringen hade de varit tvungna att stryka mig. Då hade jag inte kunnat spela mer i VM. Reglerna var sådana på den tiden.

– Men ”Virus” valde att ta en chans och jag satt på bänken mot kanadensarna. Men hade Hardy Åström gått sönder, hade jag inte kunnat spela.

– Så det var en riktig chansning.

Men dåvarande förbundskaptenen Hans ”Virus” Lindberg hade nog gärna velat kasta in Högosta i matchen mot Kanada.

Hardy Åström hade en mörk dag och redan efter två perioder stod det 0–6, som blev 0–7 till slut. Där rök ett svenskt VM-guld.

Det var en bitter förlust för svenskarna, eftersom stämningen mellan kanadensarna och de svenska spelarna var infekterad under hela turneringen, då Phil Esposito var med i det kanadensiska laget och Stig Salming i det svenska.

De hade rykt ihop tidigare och Esposito verkligen hatade Salming.

Han kallade honom ideligen för chicken swede.

– De höll till och med på att ryka ihop på hotellet, berättar Högosta.

– Kanadensarna kom in då vi satt och åt middag och Esposito sa någonting åt Stig Salming, som blev alldeles svart i ögonen. Vi var några stycken som fick hålla i honom i det läget. Annars vet man aldrig hur det slutat.

Sverige hade chans på guldet

Sverige hade i och för sig en chans till att spela hem guldet, men föll knappt mot tjeckerna med 1–2. Då var Högosta tillbaka i målet.

– Men jag var inte återställd och kunde inte göra mina vanliga benparader. Då hade skadan gått upp direkt.

Så inför turneringens sista match, hade svenskarna bara VM-silvret att spela för.

Och oddsen att slå Sovjet en andra gång var minimala.

Sovjet spelade för guld och förlorade nästan aldrig två matcher i rad mot samma motståndare.

– Nej, jag minns att kanadensarna redan börjat fira sin bronsmedalj och klätt upp sig till prisutdelningen. De trodde att vi omöjligt skulle slå Sovjetunionen. En gång var väl möjligt, men två gånger i rad? Aldrig. Men de hade fel.

Det blev 3–1 till Sverige, Roland Eriksson gjorde alla de tre svenska målen och Göran Högosta gjorde en ny bragdmatch i målet.

– Ja, det var extra skönt att spela bort kanadensarna från medaljerna och samtidigt spelade vi hem VM-guldet till tjeckerna.

– Tjeckiske målvakten Dzurilla stod bakom mitt mål och bultade i plexiglaset i slutet av matchen. Och efter slutsignalen kom han fram och gav mig en bamsekram.

Det skulle gå 13 år, innan Tre Kronor besegrade Sovjet igen i en VM- eller OS-turnering. Det var då Tre Kronor vann med 3–1 i grundserien i Bern 1990.

Det ger perspektiv och förklarar den enorma uppståndelsen och nationella glädjen.

Det två segrarna mot Sovjet var nästan större än ett VM-guld.

Och Göran Högosta var naturligtvis stekhet.

Kom till NHL – hamnade på bänken

Hans två matcher mot Sovjet gav eko i hockeyvärlden och säsongen efteråt skrev han NHL-kontrakt med New York Islanders.

– Men egentligen förstår jag inte varför de ville ha mig, säger han.

– De hade redan två av NHL:s bästa målvakter på den tiden, Bill Smith och Glenn Resch. Så jag satt på bänken hela den säsongen och året efter skickades jag till farmarlaget i Fort Worth i Texas.

Högosta fick bara göra ett inhopp i Islanders säsongen 1977–78 och stod bara i nio minuter. Men han höll nollan.

– Och efter året i farmarlaget bad jag att få bli tradad. Då kom jag till dåvarande Quebec Nordiques.

Där fick Högosta ändå göra 21 matcher.

– Men sedan ville jag hem, säger han.

Här hemma värvades han till Frölunda, där han avslutade sin karriär.

Slutade spela som 30-åring

Men han lämnade inte hockeyn som någon rik man.

– Nej, jag spelade hockey under fel tid. I Sverige hade man inte mer betalt än att man precis klarade sig, utan att ha ett jobb vid sidan av. Och när jag var i NHL låg lönerna fortfarande lågt jämfört med idag. Dessutom stod dollarn i 4,20 på den tiden. Så det fanns aldrig några pengar att lägga undan.

Efter fyra säsonger i Frölunda flyttade Göran Högosta hem till Dalarna och bosatte sig i Falun.

Karriären var över, trots att han bara var 30 år. I dag anses det vara den ålder då en målvakt är som bäst och de flesta fortsätter tills de är närmare 40.

– Men jag kände att det var dags att lägga av, säger Högosta. Jag hade haft en lång karriär. Jag började ju spela med Tunabro i högsta serien redan som sjuttonåring. Jag stod visserligen en säsong i Falun och hoppade in då det blev målvaktskris i Leksand några år senare. Men jag hade aldrig någon tanke på att göra comeback.

Det enda som påminner om hockeyn i dag är backarna i lagerlokalen hos den bryggerijätte han jobbar för.

Han är säljledare för en grupp försäljare i mellan-Sverige.

Och är det någon som stannar honom på gatan för att prata hockey handlar det fortfarande bara om en sak.

Just det.

Dubbelsegern mot Sovjet 1977.

Fakta/ HÖGOSTA

Mats Wennerholm