Vem som helst kan få stryk - och publiken är förtjust

HOCKEY

Lasse Anrell: Det är en ny skön, brutal hockeyvärld

LINKÖPING

Det är en ny skön, brutal hockeyvärld vi vaknat upp i 2005.

Varenda stad är full av fula pojkar. Ingen går säker - vem som helst kan få stryk och publiken är, om vi ska vara riktigt ärliga, förtjust av ren skär upphetsning.

Min favorit i går var Linköpings Christoffer Norgren som fick en klubba över munnen, letade upp sin tand på isen, leddes ut med gummiben, men sa efteråt:

- Färjestads spelare gnäller värre än käringar som spelar bridge.

Det var kanske inte så politiskt korrekt sagt, men vem har sagt att hockeyn ska vara politiskt korrekt. Snarare tvärtom; ishockeyn har alltid försökt - och ganska ofta lyckats - vara en oförskämd slyngel och den ursprungliga manlighetens sista reservat inom svenskt samhällsliv.

Just nu är den det bättre än på länge.

Kanske är svensk hockey just nu bättre än någonsin.

Ta matchen i Globen, till exempel.

Johnny Oduya gjorde ett (1) byte efter en rad matcher där han knappt fått spela alls - tränaren Niklas Wikegård har statuerat exempel och visat sitt missnöje med rollspelaren Oduya.

Ett byte släpptes han in i går. Uppenbarligen med order av Wikegård att gå in och reta upp någon av Moras nyckelspelare - och Shawn Horcoff är definitivt Moras viktigaste spelare med ett tvåvägsspel på hög NHL-nivå. Han är mannen som håller moralen uppe just nu när laget har problem.

Oduya fick Horcoff att till slut slå tillbaka.

Oförlåtligt kanske, men begripligt. En Oduya innanför huden är inget som normala människor drömmer om. Någon annan borde kanske tagit fajten, men Horcoff gjorde det själv, fick matchstraff och så var kvällen förstörd för kollektivet Mora och raset utför i tabellen fortsätter.

Underbar underhållning i Linköping

I Linköping fick vi se en fullständigt strålande hockeymatch.

En av årets bästa i elitserien, definitivt. Tuff, aggressiv, elak, vacker.

Vi fick se rollspelarna som dominerade här också.

Christian Berglund från Karlskoga, som kom tillbaka från NHL i höstas, mötte Linköpings hårdaste spelare Christoffer Norgren från Nordmaling som spelat i WCHL i USA. De stötte ihop efter 10.34 i första perioden och Norgren fick en klubba över munnen och satt plötsligt ner på isen och såg darrig ut. Tittade sig omkring och hittade efter en stunds letande sin tand på isen. Min tand är lös, sa han till domaren och de tittade en stund båda två förundrat på tanden innan domaren beslutade sig för att Berglund spelat färdigt för kvällen.

En smula hårt, tyckte nog jag. Men tanden var ju definitivt lös. Det var den.

Norgren var tillbaka på isen efter en stund. Berglund var det inte. Uppdraget slutfört. En av Färjestads viktigaste spelare var avförd.

Vågar han möta bridgetanterna?

Norgren var nöjd efter matchen även om han erkände att benen bar dåligt till en början efter smällen. Han hade inte mycket till övers för Färjestads pojkar.

- De gnäller värre än käringar som spelar bridge, sa han alltså och jag vet verkligen inte var han lärt sig det där om just bridgedamer men han vet säkert. Jag gör det inte och jag hoppas han är lika tuff när bridgetanterna kommer, som när den veke Berglund eller den timide Emil Kåberg gör det.

Men det är inte mitt problem.

Inte heller elitseriens.

Men det vi verkligen kan konstatera är att elitserien blivit otroligt mycket tuffare i år. NHL har inte bara flyttat in i svenska hallar med briljans och kamp utan med rollspelare som tar för sig och som tvingar motståndare att ta för sig.

Och det bästa är att det är våra svenska tuffa spelare som nu får utlopp för sin smarthet och skicklighet och elakhet.

Jag antar att många tycker illa om det här och ser det som en fara för den fina svenska lagomhockeyn.

Och de har helt rätt i det.

Meshockeyn håller på att dö ut

Jag tror nämligen att den hockeyn just nu dör - inför allas våra ögon.

Jag tror nämligen inte att svensk hockeypublik kommer att tillåta att våra svenska lag går tillbaka till meshockey efter den här säsongen. Jag tror att alla insett att hockey kräver dessa ädla inslag på samma sätt som Albert Engström en gång myntade att kräftor kräva vissa ädla drycker på en berömd valaffisch.

Så framtiden tillhör Johnny Oduya, Marcus Nilson (även om han blivit märkligt bridgemässig på senare tid), Christoffer Norgren, Emil Kåberg, Christian Berglund. Framtiden tillhör hockeyn som ett uttryck för våra neandertala behov.

Varenda stad är verkligen full av fula pojkar, som Eldkvarn sjöng en gång här i Östergötland.

Forntiden tillhörde namn som Rickard Fagerlund, disciplinkommittén, matchstraff för smekningar, avstängningar för knuffar och hockey utan hjärta, lever och njurar. Forntiden tillhörde hockeyn som ett uttryck för våra florence nightingala behov.

Lasse Anrell

ARTIKELN HANDLAR OM