”Ett så stort beslut måste vara ordentligt genomtänkt”

Foto: Per Bjurman
Henrik och Daniel Sedin.
HOCKEY

DALLAS. Det blir, med största sannolikhet, en vår utan slutspelshockey i Vancouver i år också.

Men Daniel och Henrik Sedin har gott hopp om att en fin framtid ändå väntar klubben i deras hjärtan 

Frågan är dock om världens bästa tvillingar själva kommer vara del av den framtiden – eller om de går i pension efter denna sjuttonde NHL-säsong?

Svar:

Det bestäms först i sommar.

– Ett så stort beslut måste vara ordentligt genomtänkt, så vi spelar färdigt den här säsongen och sedan sätter vi oss ner med familjerna och ser hur det känns, säger de när Sportbladet träffar dem på ett lyxhotell i Dallas under slutet av ännu en lång bortresa över kontinenten.

Det såg lovande ut ett tag under hösten.

Sporrade av ett koppel nya, hungriga ynglingar – med rookie-sensationen Brock Boeser i spetsen – spelade Canucks sin piggaste hockey på flera år och var med i jakten åtminstone till november månads slut.

Men sedan drabbades de av tunga skador och tappade gnistan och till slut gick golvet ur hela säsongen. Nu är de fastnitade i botten av tabellen, med 16 tröstlösa poäng upp till slutspelsstrecket – och såvida inga mirakel inträffar kommer den västkanadensiska klubben missa Stanley Cup-slutspelet för tredje året i rad.

”Extra trist i år”

Trist – inte minst för Daniel och Henrik Sedin. De närmar sig oundvikligen slutet på en lång, gloriös dubbelkarriär och förtjänar en roligare epilog, tycker en tämligen enig värld.

– Ja, nej, det är inte så kul det här. Det har varit några jobbiga år på slutet, säger de numer 37-åriga tvillingarna när vi träffar dem i lobbyn på luxuösa Ritz-Carlton i Dallas, där Canucks avslutar ännu en av alla sina långa bortaresor över den nordamerikanska kontinenten.

– Det är extra trist i år, för den här säsongen kändes det som att laget hade en bra chans att ta ett steg framåt, i två månader var vi ju definitivt med i slutspelsjakten. Men sedan kom skadorna och det klarade vi inte riktigt. När man går igenom en sån här ”rebuild” är truppen i allmänhet lite för tunn på djupet och laget blir känsligt för just skador.

De båda veteranerna sträcker på sig i varsin djup, överdådig Ritz-fåtölj. De flög natten innan direkt från Raleigh i North Carolina till Dallas – en flight a' tre och en halv timme – och ramlade in på sina rum först i svinottan.

– Men det var perfekt. Vi hann precis se Charlotte Kalla ta sitt guld i Sydkorea. Fantastiskt roligt, jublar ”Henke”.

Det enda trista:

Om NHL-bossarna haft förstånd nog att låta sina spelare medverka i OS igen hade de antagligen kunnat följa super-Kallas lopp på plats.

Saknar OS

”Danne” – som några dagar innan vårt möte träffades av en puck i truten i Tampa, fick fem (!) tänder utslagna och till sin brors stora munterhet låter lite lustig när han pratar – nickar instämmande.

– Det är såklart lite trist att vi berövas den kanske sista chansen att få vara med i ett OS. Man kommer ihåg just sånt som skidåkningen från Sotji. Vi såg Kalla åka där och det var en väldigt stor upplevelse.

– Samtidigt hade vi ju turen att få vara med och vinna i Italien 2006. Så oss är det egentligen inte så synd om. Man tänker mer på yngre killar som kanske är i sin ”prime” nu, sådana som Victor Hedman och Rickard Rakell...det måste vara tungt för dem att inte få vara med. Förhoppningsvis får de en ny chans om fyra år.

Foto: Darryl Dyck / TT / NTB Scanpix

Tror på ljus framtid

Det är den sortens omsorg om yngre kompisar – dem de har omkring sig till vardags – som får Daniel och Henrik att mobilisera allt de har av kraft för återstoden av den här säsongen, trots att den i praktiken är körd.

– Man ger såklart inte upp förrän den teoretiska chansen är helt borta, men det handlar kanske inte i första hand om segrar och förluster under de 25-30 matcher som är kvar, utan om hur vi spelar, säger de.

– Det är otroligt viktigt att alla unga killar som slåss för platser i truppen de kommande åren får vara med och uppleva att vi spelar på rätt sätt. Annars är det stor risk att det blir likadant nästa säsong igen. Så vi har fortfarande mycket att jobba för och det känns ändå kul.

För i så fall, om de ser till att den förlorarkultur som slagit rot i vissa andra organisationer inte får fäste, är brödraduon övertygad om att en ljus framtid väntar i Vancouver.

– Absolut, säger Henrik, vi har väldigt många talanger knutna till organisationen. Boeser är till exempel ligans kanske främsta rookie, och snart kommer Elias Pettersson och Jonathan Dahlén också. Det är mycket snack om de nya unga svenskarna där uppe, alla tror och hoppas mycket på dem. Mycket känns rätt positivt, trots allt. 

– Men igen, det har ju på flera håll visat sig att det inte räcker att bara ta in en massa unga spelare och tro att det ska gå av sig själv. Det spelar ingen roll hur mycket talang man har; får man inte in tänket om att spela på rätt sätt och lär sig vinna, då kan det bli tufft och ta väldigt lång tid. Därför är det, som vi sa, så viktigt hur vi avslutar den här säsongen.

Kan lägga av efter säsongen

Frågan är dock om Daniel och Henrik – de av alla aktiva NHL-svenskar som spelat längst i ligan nu, med bred marginal – kommer vara del av den framtiden.

Inte bestämt ännu, visar det sig.

De står i och för sig fast vid beslutet att de ska stanna hos Canucks resten av karriären och tänker således inte låta sig trejdas som ”rentals” för chansen att få vinna Stanley Cup någon annanstans.

Däremot är det inte bestämt om de skriver på nya kontrakt när de nuvarande går ut till sommaren.

Världens bästa tvillingar kan efter sjutton år i NHL – och dessförinnan tre med Modo i dåvarande Elitserien – komma att gå i pension.

– Vi har sagt att vi bestämmer det efter den här säsongen, berättar ”Danne”.

– Ett så stort beslut måste ändå vara ordentligt genomtänkt, det är inget man bara tar efter en match. Så vi spelar klart i april och sätter oss sedan ned med våra familjer och med klubben och tänker igenom hur det ska bli.

Vad som avgör?

Mycket.

– Man måste väga in allt möjligt, förklarar Henrik. Familjen, resorna, hur kroppen känns, hur laget ser ut och vad vi kan tänkas få för roller. Och vad klubben tycker. Det är ju inte bara så att vi kan fortsätta bara för att vi vill, man ska känna att man är behövd och kan bidra också. I och för sig, vi har tidigare den här säsongen visat att att vi fortfarande kan spela och producera och det är skönt att vi inte behöver tänka på det. Men ändå, det är mycket att fundera över. Vi får se. 

Ett annat beslut är dock redan taget:

Det blir inga fler VM-turneringar för ”Sedinarna”

– Nej, vi fick ju vara med och vinna guld på hemmaplan 2013 och det går inte att slå det. Så vi har snackat  med Rickard Grönborg och förklarat att det känns som den perfekta avslutningen i de sammanhangen.

Istället lägger bröderna Sedin nu all energi på Vancouver Canucks framtid – oavsett om de själva blir en del av den eller inte. 

ARTIKELN HANDLAR OM

NHL