Jihde: Jag har en puck som åker omkring i blodet

HOCKEY

KÖPENHAMN. Peter Jihde, 46 är kanske mest känd som programledare för Idol, eller som mysfarbror i morgonsoffan.

Men det är hockeyn som alltid fått honom att återvända till sportens värld.

– Jag har en puck som åker omkring i blodet någonstans. Jag gjort många olika sporter, men det är hockeyn jag vill hänga kvar i. Den är nummer ett. Både att jobba med och titta på.

Vi träffas på Viasats hotell i ett sommarvarmt Köpenhamn.

Peter Jihde sätter sig ner och lägger upp sin insulinspruta och sin mobiltelefon. Han har en app som gör den till hans motsvarighet till Skalmans mat- och sovklocka.

Den varnar när blodsockret sjunker via en mätare på hans vänstra axel.

En påminnelse om den diabetes som styr hans vardag numera.

– Ja, jag fick min 2012-12-12, säger han.

Foto: JIMMY WIXTRÖM

– Det finns två typer av diabetes. En man lever sig till och en man bara får. Båda är genetiska och min är den andra. Typ 1. Den hade legat latent i 41 år innan den blossade upp. Varför vet man inte. Men så blev det. Det är bara att acceptera och leva och inrätta livet efter det.

Det måste vara rätt knäckande att få ett sånt besked som förändrar livet så drastiskt?

– Jag flyttade hemifrån mentalt då jag var sex år och tänkte att ”jag kan själv”. Det kan jag inte riktigt nu. Jag har något jag alltid måste förhålla mig till och det är rätt surt. Det komplicerar livet. Men är jag bara noggrann kan jag sitta här på hockey-VM och äta dålig ishallsmat. Men det är inte lätt. Varje gång jag äter får jag försöka beräkna hur mycket insulin jag behöver. Jag tar de enheter jag tror behövs och hoppas att jag har rätt. Annars kan det gå illa.

Men du ser ut att vara i rätt bra form?

– Ja, träning är den viktigaste medicinen för mig. Och det är den för dig också och alla andra.

Du gick ändå på en rejäl smäll då du skulle sparra mot din tv-partner Klara Svensson?

– Ja, jäklar. Då vaknade jag till liv. Det var första gången jag varit i en ring och boxats. Det var en riktig adrenalinkick.

Foto: TV3
Frida Svensson och Peter Jihde efter mötet i ringen.

”Utan hjälm och tandskydd”

Klara berättade att du hade en del talang. Och hon tyckte att du var lagom lång att sparra mot?

– Det var ju snällt sagt. Men man försöker ju undvika de där slagen. Vi sparrade utan hjälm och tandskydd, så hon slog bara lagom hårt. Men fortfarande känns det som det är något som sitter löst när jag skakar på huvudet.

Du fick näsblod också?

– Ja, hon fick in en jabb på näsan också. Men då gick domaren in och bröt.

Men det är hockeyn Peter Jihde är här för, det är den han lever med de här intensiva veckor som hockey-VM pågår. Och det är hockeyn som styrt hans liv. Den kom med modersmjölken.

– Ja, min pappa (Leif) var hockeyspelare i Malmö IF och min farfars Sten spelade för Göta och jag tror till och med att han gjort någon A-landskamp (ja, två kan vi meddela). Det är därför jag är född i Malmö. Farsan spelade hockey i Malmö och fotboll i Trelleborg, medan mamma pluggade i Lund. Så det blev en kombo där och jag tror vid bodde där i fem, sex år innan vi flyttade tillbaka till Småland.

Det blev ingen skånska kvar i dialekten?

– Nej, det var väl bara i början. När vi flyttade tillbaka bytte jag till rätt dialekt. Malmöitiskan hade varit svårförstådd i Småland.

Din egen hockeykarriär då? Hur långt kom du själv?

– Tv-pucken. Reserv på hemmaplan. Jag valde att börja snusa under sista tv-puckslägret och fick avstå matchen mot Skåne. Det var inte bra. Jag spydde som en hund.

Nyckeln: Klüfts morbror

Första prillan, alltså?

– Ja. Mycket intelligent gjort. Ett av mina klokaste beslut i livet.

Hur kom du in i journalistbranschen?

– Genom Carolina Klüfts morbror Thomas. Han var min gympalärare och samtidigt sportreporter på lokalradion. Jag fick prya där en vecka och när den var över bad jag dem ringa om de behövde hjälp. Söndagen nästa vecka ringde de, då någon blivit sjuk och då var det bara att sätta sig och jobba.

– Man ska säga ja till allt de första åren. Sedan får man lära sig att säga nej senare i livet.

Sedan gick det snabbt för Peter Jihde. När TV4 skulle starta sina dagliga sportsändningar 1994, var de tvungna att värva ihop en sportredaktion med unga talanger ute i landet. Peter Jihde hämtades från Växjö, Patrick Ekwall från Malmö. För att nämna några.

Och när TV4 köpte rättigheterna till elitserien och började sända SM-slutspelet och en måndagsmatch i veckan, skapade de något helt nytt i hockey-Sverige.

– Ja, en match i veckan var mycket på den tiden. Och jag fick hockeyn på mitt bord. Jag gick göra Hockeykväll vilket var fantastiskt. Och min gamla barndomsvän från Alvesta fick avgöra SM-finalen för HV71 mot Brynäs. Johan Lindbom och jag spelade hockey ihop sedan barnsben. Det slutade med att han fick spela ihop med Wayne Gretzky i New York Rangers. Det var kul att åtminstone en av oss fick förverkliga det vi alltid pratade om som små.

Nu skriver vi 2018 och hockeyn är fortfarande en stor del av ditt liv. Hur många matcher ser du här i VM?

– Jag ser alla Sveriges matcher och de flesta mellan topplagen. Däremot kan jag vara utan Österrike-Frankrike.

Hur tror du det går för Sverige?

– Jag hoppas på en final mellan Sverige och Finland. Det vore så jäkla kul. Jag tycker det är så kul att se alla i det här svenska laget. De spelar med sån glädje. Det är som när jag gjorde min första tv-säsong. Allt är så glädjefyllt.

– Det Tre Kronor signalerar här är precis det som gör att jag tycker om idrott. De vill verkligen. Som John Klingberg. Han vill göra något av varenda jäkla moment. Till och med när han byter vill han gör det på ett roligt sätt. Det tycker jag är häftigt.

”Han snackar, han skrattar...”

Hur menar du då?

– Han snackar, han skrattar, han hoppar över sargen på olika sätt varje gång. Det är glädje.

En ryssväng nu från hockey till fotboll, för en av dina mest berömda intervjuer är när du får en ung Zlatan att surna till?

– Ja, jag skulle vilja träffa honom igen. Det var väl den enskilt mest spelade intervjun på Youtube och den jag får flest frågor om. Och den är ju gjord med en Zlatan som fått stå och vänta på intervju nummer två på ett blåsigt Råsunda. Och tio tusen kroater hade kallat honom homosexuell hela första halvlek. Sverige låg under med 1-0 och han hade bollen sju gånger. Han var inte helt nöjd med sitt lag.

– Men jag gav inte upp. Jag ville veta vad han skulle göra. Han hade inget riktigt bra svar på det, så jag bara fortsatte fråga.

Sedan slutade det snabbt?

– Ja. "Vi sätter in dig på mittfältet, vi får fråga förbundskaptenen”, svarade han. Ja, vi får väl göra det, svarade jag och tackade. Jag kunde har fortsatt, men tänkte: don´t push Your luck.

Men är det inte de där reaktionerna man är ute efter?

– Nej, jag var inte ute efter att provocera. Jag är aldrig ute efter det. Jag jobbar alltid med frågor som börjar med hur, var eller varför. Du kan kolla en miljon intervjuer. Jag är väldigt schysst på så sätt. Eller försöker vara.

Mera fotboll, då din närmaste vän är fotbollsdomaren Jonas Eriksson. Hur gick det till egentligen?

– Vi träffades faktiskt på en whiskyprovning 1995. Av alla ställen. Efter det har vänskapen bara växt. Han är en av mina få nära vänner. En sådan man ringer om det är kris i livet och som man vet ställer upp. Han är bra.

Pensionär om tio år

Hur ofta ses ni?

– Varannan månad kanske, ibland oftare, ibland mer sällan. Han reser ju rätt mycket. Men han är en sån man går i döden för. Han är verkligen pålitlig. Jag tycker domare i allmänhet borde premieras mer. De har väldens mest otacksamma jobb. Jag är imponerad av hur de kan hantera det.

Du har nyss bytt arbetsgivare - igen. Ser du något slut på din egen karriär?

– Jag fyller 47 nästa gång och har diabetes nu också, så jag planerar att gå i pension hyfsat tidigt. Jobba tio år till kanske. 

Och göra vad?

– Spela paddeltennis? Nej, jag har inga planer. Det är svårt att gå ner till noll efter det liv man levt. Vi får se. Det blir en ny utmaning.

Ladda ner Sportbladets egna app du också 00:20

GRATIS! Ladda ner Sportbladets app i iPhone & Android.

ARTIKELN HANDLAR OM

Sport i tv

TV4