Leifby: Ingen jävel norr om Lammhult visste om deras existens

HOCKEY

SKELLEFTEÅ.

För 20 år sedan slutade Växjös ishockeylag tvåa i division fyra efter Åseda IF och ingen jävel norr om Lammhult visste att de ens existerade.

Nu står de nedanför mig och firar ett guld, att de är bäst i Sverige och ett av de mest överlägsna slutspelslag svensk hockey har skådat i modern tid.

Så, altruism, någon?

En nykritad linje rakare än ramen på en gammal cykel, ett orört skidspår med granar i givakt, 1800 kvadratmeter nyspolad is.

Om vi lukar undan de ”marknadsmässiga” tv-avtalen, spelbolagsreklamen och höga blodvärden från svensk idrott kan vi fortfarande, åtminstone för en sekund eller stund, tillåta oss att falla fritt i det pastorala. 

Svensk ishockey omsätter miljarder varje år men avgörs fortfarande på fruset vatten med en böjd pinne och en rund, svart sak av vulkaniserat gummi.

1 av 18 | Foto: Andreas Bardell / ANDREAS BARDELL

Det är inte så komplicerat, så varför komplicera det. 

Lördag hade blivit söndag när Växjö kom till schtaan för att spela en match som alla redan visste hur den skulle sluta.

Växjö hade gjort 15-1 på tre matcher och tillintetgjort SM-finalabonnenten Skellefteå på ett sätt att en 3-1-i-matcher-reducering bara hade känts som ett förlängt lidande.

Den fjärde matchen var de andra lik, det var jämnt en liten stund och sedan vred Växjö på gasreglaget och avgjorde matchen. 

Och metaforiken fanns där.

Elias Pettersson fnätt-lyfte Fredrik Lindgrens klubba, tog pucken och satte 1-0 bakom en vilt sprattlande Ortio och allt såg så där löjligt enkelt ut som det har gjort sedan den här finalserien inleddes 17 april.

Det blev 0-5 till slut, efter att båda lagen spelat av matchen i sista perioden (Växjö bäst på det också) och när vi stängde SM-finalbutiken här i Skellefteå hade Växjö vunnit fyra raka matcher och gjort 20-1 på Sveriges näst bästa lag.

På sex dagar. 

Elias Pettersson låg bakom hälften av målen, Skellefteå fick aldrig stopp på honom och de gånger de bemödade sig såg det ut som de försökte rida barbacka på en i liniment insmord säl.

Hur blev de så överlägsna?

Utskåpningen är väl egentligen bara jämförbar med Skellefteås överkörning av Färjestad 2013/2014, Frölundas knockout lockout-säsongen 2004/2005 och Färjestads slutspelsskövling 2001/2002. 

Hur kunde Växjö bli så överlägsna? 

Växjö är ett av få lag (Rögle har precis anställt en) i SHL som har en heltidsanställd scout. 

Patrik Hall har tillsammans med sportchefen Henrik Evertsson byggt ett av SHL-historiens mest kompletta ishockeylag.

De har haft en del flyt, förstås, och de har haft en rejält tilltagen spelarbudget att arbeta med.

Men framförallt har de arbetat hårt och, gissar jag, sett mer ishockey än alla andra. 

Prestigevärvningarna (de som kostar en halv mille i månaden) har levererat samtidigt som de har lyckats hitta precis rätt spelare till en rimlig peng och i den grenen har de varit helt suveräna. 

Backen Joel Persson är ett bra exempel. 

Han kom från division ett-laget Kristianstad inför den här säsongen och blommade ut till en av serien allra bästa försvarare. 

Kronan på verket är förstås att Evertsson norpade en av Sveriges största hockeytalanger framför näsan på alla andra klubbar och det var inte bara lönekuvertet som avgjorde när Elias Pettersson kritade på för Växjö.

Det var omgivningen och möjligheterna den gav.

Det här, alltså.

...nu då?

Att bli bäst, att vara viktigast, att vinna – och att få tvätta ansiktet med spritbaserat borttagningsmedel i dagarna tre för att få bort de tolv guldspray-flaskorna som en fotograf nyss tömt i ansiktet.

SM-guldet var Växjös andra på sju år och sedan de tog sig upp i det som fortfarande hette Elitserien 2011. 

Och nu då? 

Ja, det är en relevant fråga.

Det tyngsta ögonblicket de orangefärgade fansen har fått uppleva så här långt i sitt mödosamma supporterliv är en semifinalförlust.

De har ätit oxfilé och hasselbackspotatis varje dag i sju år, det kan bli tradigt, jag tror faktiskt det, och där har klubben en av sina stora utmaningar framöver.

Hur fortsätter de att locka mycket folk till sin arena och hur får de alla som kommer att fortsätta öppna plånboken ordentligt (Växjö är bäst i SHL på att krama kronor ur sina besökare, SHL har statistik på sånt, så klart) när allt bara går och har gått som på räls.

Och kommer alla dessa ”kreativa bolagslösningar” med en radda dotterbolag hit och dit verkligen betraktas som rumsrena i all framtid?

Lakers uppstod ur ett sopkärl i slutet på 90-talet då Växjö HC gått i konkurs.

Lätt att dra till med en ”Åshöjden”

Anders Öman, mannen bakom Lakers, tog på sig uppgiften att föra laget till allsvenskan, 2003 var de där, 2011 tog de klivet upp i Sveriges högsta serie och nu är de bäst igen.

Det är lätt att dra till med ”en Åshöjden” och det kanske kan vara på sin plats, Växjös resa, transformation och sättet de har befäst sig i den absoluta toppen i svensk ishockey är sällsynt.

Vad jag däremot inte minns från Åshöjden var det här med att verka i en kartelliknande organisation där en så stor del av verksamheten går ut på att ta kol på alla andra lag som inte är som organisationen bestämt att de ska vara. 

Utan ett öppet och prunkande seriesystem, där lag tar sig upp och lag åker ur, hade Växjö kanske aldrig varit där de nu är.

Så, vore det inte lite klädsamt att på allvar stå upp för det tillfället, modellen som gjorde det möjligt att ta sig hela vägen hit?

Och samtidigt värna om och vårda den lilla, men ack så framgångsrika, historia de faktiskt har?

LISTA: SHL-lagen med bäst publiksnitt 00:19
ARTIKELN HANDLAR OM