Wennerholm: Gäller att hitta det lilla positiva som finns

Foto: BILDBYRÅN
HOCKEY

GÖTEBORG. Sweden Hockey Games är tillbaka efter tre år och det är knappt att jag märkte att turneringen var borta.

Men det är ingen comeback som får mig att hoppa jämfota direkt, så det gäller att hitta lilla positiva som finns.

Som spelarna som fått sina stora genombrott i SHL den här säsongen.

Jag tänker framförallt på backar som Andreas Borgman i HV71, Emil Johansson i Djurgården och Calle Rosén i Växjö som alla tagit klivet in i Tre Kronor.

Nya exempel på att det är på backsidan Sverige är en storproducent av talanger numera.

En trend som är tydlig även i NHL där svenska backar totalt sett överglänser forwards och målvakter.

Älskas av HV-fansen

För ett år sedan var 21-årige backen Andreas Borgman en allsvensk spelare i ett Västerås som inte ens tog sig vidare till Slutspelsserien.

På en knapp säsong i HV71 har han växt till en landslagsback som älskas av fansen i Jönköping.

Jag la märke till honom redan första gången jag såg HV71 den här säsongen. Spelaren med nummer 55 på ryggen som gjorde offensiva rusher med ett självförtroende stort som hela Småland.

Samma sak med Emil Johansson som valde att lämna HV71 för Djurgården inför den här säsongen.

En 20-åring som är sjua på listan bland de spelare som har mest istid i SHL i vinter (22.30 min/match).

Växjös Calle Rosén är ett annat exempel. Nyss fyllda 23 och hyllad av Växjötränaren Sam Hallam får han debutera i Tre Kronor efter en säsong där han har bäst plus/minus (+17) i hela SHL.

Gillar respektlösheten

Eller Skellefteås Sebastian Aho som hade en undanskymd roll i fjol, men som växt till en ledande back i svensk hockeys dominant de senaste säsongerna. Han är fortfarande bara 20 år, men tvåa bakom ledande Henrik Tömmernes i backarnas poängliga.

Jag gillar potentialen och framfusigheten hos de här unga backarna och det är dem jag är mest nyfiken på inför Sweden Hockey Games här i ett råkallt Göteborg.

Det är alltid något.

Dessutom vill jag lyfta fram namn som Karlskronas Alexander Bergström och Malmös Fredrik Händemark. Allsvenska spelare häromåret och inga som någon någonsin såg spela i en Tre Kronor-tröja. Jag garanterar. Men nu är de här och har förtjänat det. Framförallt Bergström har visat en makalös förmåga att hålla även i internationellt tempo. Det är inget annat än en sensation av en 31-åring som har knappt två SHL-säsonger bakom sig. Jag har i och för sig alltid gillat Bergström och gjorde det redan under alla hans år i allsvenskan. Men det lyft han fått i vinter är sensationellt. Han kan till och med vara en potentiell VM-spelare om det blir lika många nej tack från NHL som vanligt.

Nu räcker inte de här namnen för att locka massorna till läktarna i Scandinavium, där intresset varit svalt och biljettpriserna fått sänkas för att få åtminstone styrfart i försäljningen.

De har ingen som helst stjärnglans runt sig.

Det har inte blivit lättare för arrangerande Got Event, då Frölunda spelade ett hett derby mot Färjestad i Scandinavium så sent som i söndags och CHL-final mot Sparta Prag i tisdags.

Någonstans finns det en gräns även vad en hockeypublik har råd att betala och i Göteborg går alltid Frölunda först.

Dessutom blev det inte bättre av att Frölundaprofilen Johan Sundström åkte på en lårkaka i CHL-finalen och tvingades tacka nej till Sweden Hockey Games dagen innan öppningsmatchen mot tjeckerna. 

Samtidigt bjuder inte motståndarna på något ögongodis direkt.

Framförallt Ryssland som skickat ett B-lag till Göteborg och där superstjärnor som Ilja Kovaltjuk och Pavel Datsyuk stannar hemma. KHL-slutspelet startar om fjorton dagar och ingen klubb är beredd att släppa sina stjärnor så tätt inpå säsongsavslutningen.

Hos Finland känns Växjös Oli Palola som den stora stjärnan med svenska ögon sett och i tjeckernas laguppställning är det bara Jan Kovar som står ut, stjärna i slutspelslaget Metallurg Magnitogorsk och femma i KHL:s poängliga. Han har ändå fått åka av någon anledning och förtjänar naturligtvis all respekt. Men han är knappast den publikmagnet den här turneringen behöver.

Sedan kan man alltid vara kritisk till att Svenska Ishockeyförbundet väcker liv i en turnering de ansåg bortom all räddning för bara tre år sedan.

Men alternativet med utspridda landskamper blev ett fiasko.

Nu återuppstår turneringen i Göteborg som får arrangera Sweden Hockey Games för första gången någonsin, men jag vet inte hur mycket göteborgarnas genuina idrottsintresse tål.

Det kommer att visa sig den här helgen.