Allt var som vanligt, publiken skrek njutningsfyllt: Vi är tillbaka

Publicerad:
Uppdaterad:

LEKSAND

Elitserien är igång och nu gör den skäl för namnet igen.

Leksand är tillbaka och man behöver inte vara vare sig mas eller hockeyälskare för att tycka att det är en självklarhet.

Tyvärr förlorade laget i premiären.

Men elitserien vann.

Det var som det brukade:

Publiken skrek njutningsfyllt vi är tillbaka när den ville fira sig själv. När den ville håna motståndarna fick den till en ramsa som den förmodligen tyckte var det elakaste man kan skrika till Gävlebor:

Dåligt kaffe - Tomas di Leva.

Det är subtila elakheter och det var väl också det enda som var subtilt. Leksand ishall är den gamla och den ser ut att vara från Gustaf Vasas tid. Taket är osannolikt; en mardröm för arbetarskyddet - smutsgult skumgummi som hålls uppe av nån sorts taggtrådsstaket. Det känns lite arbetsläger.

Fattig kusin från landet

Medan andra klubbar som Färjestad och HV 71 sitter på nya 100 miljonersbyggen med sammetsloger sitter den fattige kusinen från Leksand i en hall som luktar fattighus. Det säger lite om varför Sveriges populäraste hockeylag tappat greppet de senaste åren. Bröderna Abrahamssons och Nisse Nilssons klubb har inte hängt med i utvecklingen. Frånsprungna i styrelserummen och i värvningskorridorerna.

Laget blev till slut ett fuskbygge och de åkte ut. Elitserien blev något av ett luftslott det året Leksand var borta. Men nu är ordningen återställd och det var fest i Hockeysverige i går. Landets hockeykassörer hade fest. Leksand drar mest publik. Särskilt på bortaplan. Hockeyns egen mjölkkossa är tillbaka.

Men det var fest i Leksand i går också. Utsålt och alla kom inte in.

Laget har värvat ganska klokt inför säsongen. Fått några nyttiga spelare som Mike Stapleton, Mikael Pettersson och Christer Olsson. Behållit Jens Nielsen. Stapleton såg jag redan för tolv år sen i Arvika HC (!) där han av någon märklig anledning spelade innan det blev NHL. Jag vill minnas att han glänste i en kvalmatch mot Rögle.

Han blir en stor tillgång för Leksand i vinter. Bäst på plan i går.

Spol-Jansson som sköter ismaskinen hade högtidsdräkt. Alla ville festa. Folk spekulerade över hur lång tid av matchen som skulle gå innan Tomas Forslund fick matchstraff. De hade hur kul som helst. Och de fick fel - Forslund fick inget matchstraff. Bara en utvisning för nåt som domaren kallade roughing men som en normalt heterosexuell kille skulle kalla kärleksgnabb.

Och när domaren vände ryggen till satte den gamle Luleågiganten Johan Rosén in en inte riktigt lika kärleksfull spearing i magen på Jan Larsson. Sånt som händer när stora pojkar gör saker tillsammans.

Men Leksand var tillbaka.

Tokiga masar, skrek publiken och den tokigaste masen av alla var väl den här kvällen målvakten Sean Gauthier som släppte in ett vådaskott från mittlinjen som han behagfullt lyfte på handsken och kanske också benskyddet för att släppa in.

Olof Mellbergs målvakt hade varit grön av avund. Eller Tommy Salo.

Det var lite sorgligt men det var nerver i dallring och naturligtvis var Leksand pressade av att vara tillbaka och möta förväntningarna.

Tränaren Jarmo Tolvanen sa att laget var f ö r kreativt, sköt för lite. Kanske. 22-31 i skott är dåligt. Jens Nielsen spelade vackrast och hade en del magiska passningar. Men för få gav mål. För få gav ens skott.

Tränarna pratade om krig efter. Mentalt krig i alla fall, sa Esko Nokelainen i Brynäs. Jag vet inte. Det var en snarare en okej elitseriematch. Långsam, omständlig men ganska underhållande. För Leksand blir det nog rätt jobbiga omgångar nu i början. Nykomlingar brukar dra på sig minst fyra uddamålsförluster på varje seger.

Men det är 49 omgångar kvar.

Och elitserien lever igen. Välkommen till verkligheten, Leksand.

Lasse Anrell

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN