Kärlek vid första ögonkastet: Finns ingen stad som Toronto

1 av 3
HOCKEY

TORONTO.

En stor brandbil kör mot enkelriktat mitt i centrala Toronto.

Den tvärbromsar och ett par brandmän hoppar ut.

Vad som orsakat utryckningen?

En gänglig svensk på trottoaren.

Börje Salming, 55.

Välkomna till Toronto 2006 och en kärlek som aldrig rostar.

Brandmännen bröt mot nästan samtliga trafikregler bara för att få autografen.

Någon dag tidigare stannade en buss mitt i en korsning och busschauffören struntade i att han stoppade all trafik. När han såg Salming i gathörnet visste han att det här vad den enda chans han skulle få.

Mer än arton år efter sin senaste match i Torontotröjan väcker Börje Salming fortfarande samma uppmärksamhet.

Vart han än går.

– Det finns ingen annan stad i världen som är som Toronto, säger Börje.

– De glömmer aldrig.

”Skulle sättas på plats”

Han kom hit 1973 för första gången och hade med sin kompisen Inge Hammarström. Två svenskar i en liga som bara hade en svensk sedan tidigare – backen Thommie Bergman som debuterat säsongen innan.

Det fanns inga ryssar, inga tjecker, inga finländare.

Ligan bestod till 90 procent av ärrade kanadensare, som absolut inte gillade att det kom över spelare från Europa och snodde jobben för dem. Resten var amerikaner.

Det var en annan tid.

– Ja, jäklar, säger Börje och skrattar åt minnena.

– Det var ju bara så att man skulle sättas på plats. När vi spelade i Philadelphia hängde spelarna ut från båset och skrek att de skulle slå ihjäl mig. På banan kunde de göra vad som helst utan att domarna blåste. Det som skulle ge tio matchers avstängning i dag, gav högst två minuter då. Om ens det...

Det var but-endings, spearingar, hugg och slag.

Allt det grövsta ur regelboken.

Men Salming gav igen.

– Fick jag ett smäll, slog jag tillbaka. Släppte någon handskarna släppte jag mina. Det gällde att visa att man inte accepterade vad de höll på med.

Var du aldrig rädd?

– Nej, faktiskt inte.

Börjes första fight kom mot Philadelphias stora buse Dave Schultz. Ansedd som en av de värsta slagskämparna i hela NHL.

– Men jag hade inte en aning om vem det var jag mötte där ute på isen. Det berättade killarna i omklädningsrummet efteråt. Men han fick faktiskt inte in ett enda slag på mig.

NHL:s 70-tal var slagsmålens tid. En av Börjes lagkompisar var Dave ”Tiger” Williams, som fortfarande har utvisningsrekordet i hela NHL.

– Det var inte klokt egentligen. Och speciellt mot Philadelphia. Varje gång det blev periodpaus ville man bara in och vila, men varenda gång var det någon som gjorde något fult och så var det full fight på isen. På den tiden hoppade alla spelare in på isen och slogs. Det är ju inte tillåtet i dag.

Dave ”Tiger” Williams var en spelartyp som inte finns längre.

– Nej, men vilken kämpe det var. Jag minns hur hans knogar såg ut ibland. Ibland var de så uppfläkta att man såg benet där innanför. Han brukade ha två ishinkar i båset, där han körde ner nävarna mellan varven.

Vann respekt direkt

Börje vann respekt redan från första nedsläpp. Torontopubliken var hänförd.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Inte bara för att han stod upp mot alla påhopp. Han hade också en spelstil, där han offrade sig hänsynslöst för laget i alla lägen. Han kastade sig och täckte skott i egen zon, hans spelade fram och gjorde mål i motståndarnas.

Första säsongen hade han +38 i plus/minus.

Han skapade respekt för europeiska spelare och alla experter är övertygade om att han banade väg för den invasion av européer som skulle komma.

Men NHL idag är rena drömmen jämfört med Börjes 70-tal.

Då togs knappast någon hänsyn till spelarna.

– Jag vet inte hur många gånger man spelat trots att man varit sjuk och haft feber. Och fick du hjärnskakning var det ingen som sa åt dig att vila. Det var bara att spela nästa match.

– Jag hade problem efter att ha fått några riktiga smällar mot huvudet. Det räckte med att jag åkte in i sargen för att jag skulle tuppa av för en stund. Hjärnan satt lös där inne i skallen och varje liten stöt gjorde att det svartnade.

Det låter livsfarligt? Du fick inga bestående men?

– Nej, skallen klarade sig. Det blev bättre då jag bytte hjälm. Men jag var helt övertygad om att jag hade fått ärrvävnad på hjärtat efter all penicillin jag käkat genom åren. Men jag gjorde en stor undersökning hemma i Sverige och hjärtat var helt friskt.

Enda skadan som gjort sig påmind är då han fick en smäll på ögat i en match mot Islanders 1978. Ögat hängde ut ur och ögonhålan och Börje riskerade att bli blind.

Han låg på sjukhus i en vecka.

– Men de tryckte in ögat igen och det läkte faktiskt ihop bra. Men jag fick gråstarr på det ögat för några år sedan. Läkaren tyckte jag var väl ung för att få starr, men då han fick veta att jag skadat ögat tidigare sa han att det kan utlösa gråstarr i förtid. Det är opererat nu.

Erbjöd honom ett öga

Då, 1978, var Börje Torontos stora älskling. Flera fans erbjöd sig att donera ett friskt öga till Börje.

– Ja, så var det. Och jag vet inte hur många som skrev till mig. När jag lämnade sjukhuset stod en hel postsäck och väntade. Och det var bara breven som kommit till sjukhuset.

Den mest skrämmande skadan var då han fick hela högra ansiktshalvan uppskuren av en skridsko.

– Det var i en match borta mot Detroit. Skridskon skar in genom skinnet och flådde upp huden ända in till näsbenet. Men jag hade en jäkla tur. Läkaren som hade jour var plastikkirurg. Han sa till mig att det här kommer att ta tid. Sedan sydde han i tre timmar, mest under skinnet. Han lyfte upp huden ända in till näsroten och då kunde jag se spåren av skridskoskenan i näsbenet. Det var där det tog stopp. Jag såg förjävlig ut.

I dag syns inte ett spår av det ärret. Och Börje är ovanligt välbevarad för sina 55 år.

– Ja, jag mår rätt bra. Det enda är att jag fryser om fingrarna väldigt lätt. Men det beror väl på alla de där tröjorna man stod och höll i. Ibland fick man bryta upp fingrarna efteråt. Det blev väl något fel på cirkulationen.

När vi sitter i Air Canada Centre dyker gamle lagkompisen Darryl Sittler upp. Sittler som fortfarande har poängrekordet i Toronto med sina 389 mål och 527 assist och som är känd för ett av NHL:s mest svårslagna rekord – tio poäng i en och samma match. I en match mot Boston gjorde han sex mål och fyra assist.

– Vi umgås fortfarande då jag är häröver. Han, jag och ”Tiger” Williams har lite affärer ihop, säger Börje.

Han sneglar upp mot taket i den väldiga arenan.

Där hänger både Sittlers nummer 27 och hans eget 21 numera.

Men de var odödliga långt innan de hängdes upp.

Salming i siffror

Det är svårt att föreställa sig att den här kroppen är en av de mest misshandlade i NHL-historien. Men som Börje Salming säger: – Ibland var jag så full av blåmärken att jag knappt vågade titta mig i spegeln. I dag har Börje Salming en kropp de flesta 55-åringar bara kan drömma om. Och alla smällar han tog, alla skott han täckte – det födde inte bara en legend. Det skapade också ett livslångt kärleksförhållande med hockeyns huvudstad i världen.

Mats Wennerholm

ARTIKELN HANDLAR OM

NHL