Mejla

Hans Abrahamsson

Hur bra var Brynäs? Hur uselt var Frölunda?

GÖTEBORG. Inför nedsläpp hissades mästartröjorna från CHL och SM-slutspelet upp i Scandinaviums tak. 

Tröjorna kan hänga kvar där.

Men Frölundas spelare…, de behöver komma ner på jorden.

Efter 40 minuter stod det 5–0. För Brynäs. Mot de regerande mästarna i deras hemmaarena. 

Och det var både logiskt och välförtjänt. 

Hemmapubliken buade ut sina guldhjältar de hade hyllat bara 1,5 timme tidigare. De runt tusen Brynäsanhängarna på plats i Scandinavium hade redan tagit över sången. 

Vi som hade hoppats på en tät, spännande och oviss premiärmatch blev rejält blåsta. Regerande mästarna blev förnedrat på hemmaplan av förra säsongens tabellelva.

Hur kunde det bli så här?

Som vanligt när en hockeymatch summeras är den ständiga frågan: vad är hönan och vad är ägget?

Hur fantastiskt var Brynäs?

Hur uselt var Frölunda?

Enklast är att separera de sakerna ifrån varandra, även om det blir just en förenkling.

Blev rejält avslöjat

Man kan argumentera för att Frölunda kunde ha fått ett eller ett par mål med sig fram till att Anton Rödin sköt 4–0 sju minuter in mittperioden.

Efter Rödins mål hade hemmalaget också en handfull heta lägen att få till en reducering.  

Man kan också lyfta fram att Joacim Eriksson klart vann målvaktsmatchen mot Johan Mattsson och dessutom hade alla stolpar och studsar med sig. 

Jag är övertygad om att Roger Rönnberg inte går i den fällan. 

Som helhet var Frölundas spel på tok för dåligt och då blir man avslöjat och i det här fallet rejält straffat och förnedrat.

Brynäs agerade – Frölunda reagerade.

Under matchen var det bara i power play som Frölunda kändes någorlunda bekvämt. Då fick de också spela hockey i det tempo de själva ville i Brynäs zon.

Och de slapp ju framför allt försvara sig.

För att försvara sig med fem spelare var inget guldhjältarna var speciellt intresserade av den här eftermiddagen.  

Skickade ut Brynäs med en härlig attityd

Det var upplagt för en premiärfest värdigt namnet. Scandinavium var utsålt till sista plats, det var visst åtta år sedan det senast hände. 

Tolv tusen fyrtiofyra är en klassiskt tal. Runt tusentalet var nog brynäsare.

Goa gubbar bjöd på ett guldtifo.

Stående allsång till ”Bära hjälmar av guld” följt av en väldigt högljudd version av Lillasysters kampsång ”Till Scandinavium”.

Därefter hissades de där två flaggorna jag nämnde i ingressen, som ett minne av förra säsongens framgångar. Sedan var det inte så mycket mer att glädja sig över för hemmapubliken. 

Brynäs tränare Magnus Sundquist vet hur det är att spela premiärmatcher i Scandinavium. I slutet av 80-talet gjorde han två säsonger i just Frölunda. 

På sin tid var Sundquist en skicklig back, men som kanske inte riktigt tog för sig på det sätt som krävs av en rumpmas som kommer till Göteborg och en klubb som Frölunda då var.

Nu skickade Sundquist ut sitt Brynäs med en helt annan attityd. 

Gästerna vågade kliva fram. Var starka med pucken, längs sargerna och framför Johan Mattsson. Vågade vara rörliga i anfallszonen, inte minst involvera backarna. Fyllde på och hjälpte varandra.

Brynäs skapade chanser både genom långa anfall och via snabba spelvändningar.

Ett hyggligt power play och en individuell prestation (Jacob Peterson) det var egentligen allt Frölunda skapade i första perioden. Visst kunde Frölunda ha gjort något mål, men å andra sidan kunde Brynäs ha haft ledningen med mer än 2–0.

Backsidan haltar rejält

Om Brynäs hade premiärkänsla och ben som vibrerade av spelglädje kändes Frölunda mer som en blek insats i omgång 28.

Entaktat och fantasilöst.

Brynäs kan blir en obehaglig överraskning för många lag den här säsongen. Speciellt om Gävlelaget tillåts spela som de fick i Scandinavium. 

Frölunda satt inte ihop någonstans. 

Backsidan är kraftigt försvagad från förra säsongen, vi har egentligen pratat för lite om det. Chay Genoway och Jonathan Sigalet var på olika sätt lagets nyckelpjäser och hade också mest istid. I premiären saknades dessutom Brandon Gormley. 

Med de här tre borta har Frölunda i ärlighetens namn inte många backar som är pucktrygga. 

Ett nyförvärv som är tänkt att vara det, Karl Stollery, uppträdde slarvigt och förvirrat.

Det blev inget flyt i någonting. 

Att ha storväxta backar som kan leverera ett enkelt förstapass kan ha sina fördelar i ett tätt slutspel. I en grundserie krävs det oftast mer. Åtminstone om man har som ambition att vara spelförande. 

Roger Rönnberg kommer garanterat jobba tills han hittar en lösning. Just nu känns den en bit bort. 

avHans Abrahamsson

ARTIKELN HANDLAR OM