Daniel och Henrik Sedin hyllades i Vancouver

avPer Bjurman

Publicerad:
Uppdaterad:

VANCOUVER. Nu är Daniel och Henrik Sedin definitivt inskrivna i historien.

Tillsammans med sina fruar, barn, föräldrar, syskon, gamla lagkamrater och ledare fick de sent i natt se sina tröjor hissas upp i taket i Rogers Arena – för evigt.

– Det var lika nervöst som inför en Stanley Cup-final och väldigt emotionellt. När jag skulle prata till mina barn höll rösten på att spricka, säger Henrik.

Den allmänna uppfattningen att ”de är suveräna på hyllningsceremonier i Nordamerika” bekräftades i sanning på nytt när den så kallade Sedin-veckan i Vancouver i natt kulminerade med att tvillingarnas tröjnummer pensionerades.

Hela Rogers Arena hade gjorts om till ett Daniel-och-Henrik-tempel med läktarsektionerna draperade i siffrorna 22 och 33 och ett regelrätt altare mitt på isen bestående av alla priser de vunnit – inklusive guldmedaljerna från OS i Turin 2006.

Foto: DARRYL DYCK / TT
Foto: DARRYL DYCK / TT

Där samlades bröderna, inför fullsatta läktare, med sina närmaste – mamma Tora och pappa Tommy, fruarna Johanna och Marinette, barnen och bröderna Peter och Stefan – samt gamla ledare och lagkamrater, inklusive landsmännen Markus Näslund och Mattias Öhlund.

– Det var verkligen fantastiskt att att alla kunde komma. Det är inte bara att slänga sig på ett plan i Sverige och komma hit så att Markus och Mattias tog sig den tiden uppskattar man ju verkligen, säger de lättade föremålen för hyllningarna när de möter ett stort svenskt mediauppbåd direkt efter ceremonin.

Gamle backkollegan Kevin Bieksa höll ett mycket roligt och vasst tal – inklusive pikar om hur mycket svenskt godis de identiska lagkamraterna brukade stoppade i sig under bortaresorna! — och sedan överräcktes gåvor från det nuvarande laget och klubbledningen.

Foto: DARRYL DYCK / TT
Foto: DARRYL DYCK / TT

Därefter var det dags för herrarna att själva hålla tal.

– Det var vi väldigt nervösa för. Innan vi klev in på isen, i kostym och allt, kändes det lika pirrigt som inför en Stanley Cup-final, erkänner de.

– Men vi sa åt varann, ”vad är det värsta som kom kan hända? Att vi svimmar. Då får vi väl göra det”. Men när vi väl kom igång gick det ju bra. Det var roligt.

Om än emotionellt.

Henrik:

– Ja, när jag skulle vända mig till mina barn och prata höll rösten på att spricka. Det var starkt.

Det var det också när familjerna slutligen radade upp sig på röda mattan och fick se baneren med numren 22 och 33, till ackompanjemang av publikens vrål, hissas upp i taket.

– Ja, det var så klart fantastiskt att se. Det är ju ett slut på karriären vi aldrig hade kunnat drömma om, det har aldrig funnits på kartan. Riktigt häftigt.

– Nu känns det också som att vi fått en riktigt avslut. Vi fick redan i somras veta att det här skulle hända så man har ju haft det i bakhuvudet sedan dess och…ja, nu är det färdigt. Man kommer definitivt sova gott i natt. 

Gästerna njöt av upplevelsen, de också.

– Ja, det var stort att få vara med om. Jag är framförallt glad att Daniel och Henrik verkligen får se hur uppskattade de är i den här staden, säger Markus Näslund.

Ceremonin följdes av en match mellan Canucks och gamla rivalen Chicago. Den slutade med 3–0-seger för hemmalaget.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM