Abrahamsson: Luleå i toppen för att stanna

avHans Abrahamsson

Foto: OLA WESTERBERG / BILDBYRÅN

SKELLEFTEÅ. Luleåmaskinen har tuffat igång.

En blytung bortaskalp mot Skellefteå var ytterligare ett steg mot toppen.

Räkna med att Thomas Berglunds lag är där för att stanna. 

Skellefteå mot Luleå är något av det mest prestigefyllda vi har i SHL-hockeyn numera. Fullt ös både på isen och på läktarplats, utan att den där riktiga rivalkänslan infann sig.

5 801 på plats och lapp på luckan när Skellefteå spelar hemma hör numera inte alls till vanligheterna. Speciellt inte en tisdag.

Den välfyllda bortasektionen satte nivån direkt när de inför nedsläpp skanderad ”sittplats – ställ er upp” och fick åtminstone några hundra tillresta Luleåssupportrar med sig.

När först Joakim Lindström kvitterade och sedan Linus Lindström sparkade in en puck i tredje perioden och Skellefteå var på väg mot en magisk vändning, (0–2 till 3–2) kokade arenan. Ett bortdömt mål och ett Robin Kovacs-friläge senare var det återigen bara Luleåklacken som sjöng.

3–2 hade blivit 2–3 med sju minuter kvar.

Luleå hade förvånat med att släppa en ledning en gång i den här matchen. Man gjorde det inte en gång till.

Inledningsvis var släkten värst. 

Petter Emanuelsson var en av Skellefteås guldhjältar både 2013 och 2014. Nu var det Kirunasonen som gjorde Luleås och matchens två första mål, båda i numerärt överläge. Båda efter minst sagt olyckliga utvisningar från hemmalaget. Den första en puckout av målvakten Gustaf Lindvall, den andra ett lagstraff för sex utespelare. 

Efter en något hackig höst är nu Luleå uppe på den topp 3-plats som jag har tippat laget. Tre raka segrar och nio poäng. På slutet har till och med power play börjat fungera och Luleå ser allt mer ut som den svårbesegrade maskin vi har vant oss vid.

Skellefteå kan ha något på gång

Skellefteå kan vara på väg åt andra hållet i tabellen.

Det finns viktiga matcher och så finns det viktiga matcher

Ett rivalmöte med Luleå i omgång tretton tillhör den sistnämnda kategorin för Skellefteå. Inte minst med tanke på hur de tolv första omgångarna har sett ut. 

Skellefteås start av säsongen har fått de som tvivlat och tröttnat, efter år av historisk framgång, att intresserat börja blicka mot Skellefteå Kraft Arena igen.

Vad är det som nya sportchefsduon Erik Forssell och Niclas Lundkvist håller på och bygger. 

Är inte storhetstiden över?

Är Lundkvist/Forssell på väg att bygga något nytt? Vissa tecken tyder på det.

Timmarna innan match vandrade jag runt i kanslikorridoren i arenan. Jag blev gång på gång påmind om att Skellefteå har åtta spelare med i våra två äldsta juniorlandslagstrupper, som tagits ut i dagarna. 

En seger mot värsta SHL-rivalen, ett topptippat Luleå, hade ytterligare förstärkt känslan av att Skellefteå har något riktigt bra på gång. 

Nu slutade det med en hedersam förlust och det imponerar inte nämnvärt på en stad med sju SM-finaler på åtta år.

0–2 mot Luleå är som 0–4

Luleå fick första målet och Skellefteå hamnade direkt i svårigheter. Ett misstag till och den här kvällen kunde vara förstörd.

0–2 mot Luleå känns som 0–4 mot vilket annat SHL-lag som helst.

Snudd på omöjligt att hämta upp. Luleå är riskminimering på högsta SHL-nivå.

Luleå spelar inte i sidled om man inte är helt säker på att nå fram.

Luleås backar pinchar inte om understödet inte finns där.

Så är det bara.

Luleå fastnar inte med tre spelare bakom förlängd offensiv blålinje. Eller, man gjorde det en gång med Gunler, Ilomäki och Brännström och då fick Skellefteå en av få spelvändningar med numerärt överläge. 

Att ett insläppt mål till kan vara direkt avgörande är ingen skön känsla att åka runt med, men lika svår att skaka av sig när man möter just Thomas Berglunds lag.

Var på väg att rinna iväg från Skellefteå

0–2 kom också. Inte på Noel Gunlers friläge efter Joakim Lindströms slarv. Utan ett par minuter senare, även den här gången när Luleå spelade power play. 

Petter Emanuelsson igen och under stora delar av mittperioden kändes det som att matchen var på väg att rinna ifrån Skellefteå.

Normalt sett finns det två saker du inte bör göra mot Luleå.

1) Slänga puckar längs sargen i egen zon.

2) Undvika utvisningar. 

Under de två första perioderna misslyckades Skellefteå egentligen med både 1 och 2.

Men plötsligt studsade det rätt för Skellefteå två gånger om. Först en tveksam utvisning på Nils Lundkvist och sedan ett vallade Tom Pyatt turligt in pucken via en något märkligt agerande Pontus Själin. 

I tredje perioden var det på väg mot den där magiska vändningen, som jag tror hade betytt så mycket. Nu slutade det med en hedersam förlust.

Ni vet hur lite en sån är värd i en stad som Skellefteå.

ARTIKELN HANDLAR OM