Mejla

Marcus Leifby

Leifby: I kväll blev ”Lill-Pröjsarn” stor

Publicerad:

Strax efter klockan 19 på fredagskvällen hissades en kolsvart tröja med nummer 22 på ryggen till Johanneshovs Isstadions takbjälkar. 

Nu är han stor, ”Lill-Pröjsarn”.

Stor, ja. 

Det är mycket som är stort i AIK nu, låt oss återkomma till det. 

Ni som då och då tittar in i de här kolumnerna vet att jag inte är överdrivet förtjust i allehanda fjomperier som importerats från den nordamerikanska proffsishockeyn, men nummerpensioneringen och tröjorna som hängs upp i taket är jag vansinnigt betuttad i. 

Fyller det ens någon funktion att spela eller titta på ishockey om vi ändå inte ska prata om och minnas de som baxat den ända hit?

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nisson värvades till AIK som fotbollsspelare men blev en av våra allra viktigaste hockeyspelare.

En barriärbrytare

Efter sju säsonger i AIK stack han och några kamrater över till Nordamerika för att hjälpa till att riva en barriär.

Thommie Bergman hade stuckit redan 1972, Börje Salming och Inge Hammarström åkte året efter, och sedan kom Winnipeg-svenskarna där Ulf Nilsson och Anders Hedberg hamnade i ”The Hot Line” tillsammans med Bobby Hull. 

Ishockey var väldigt annorlunda på den tiden och det går faktiskt inte att förställa sig vilken behandling de fick utstå.

Jag undrar om några andra idrottssvenskar har fått slå sig fram lika mycket som våra utvandrande svenska ishockeyspelare på 70-talen.

De var ju där och ”stal” hederliga kanadickers hockeyjobb, de fick försvara sig varenda kväll och till med på träning, men eftersom de var skickliga, och spelande, ishockeyspelare tog det inte lång tid innan de vann respekt. 

På fyra säsonger gjorde Nilsson 120, 114, 124 och 126 poäng (bara i grundserien) och förde Winnipeg till två WHA-titlar. 

De är fina och rörande de här kvällarna, när tröjan hissas till taket, och med på isen fanns gamla lagkamrater som ”Ankan”, ”Råttan” och ”Honken” (den oinsatte undrade väl om det var hockeyspelare eller någon av Aisopos fabler), och för Nilsson betydelsefulla tränare som Kjell Svensson och Eje Lindström.

SSK-fansen skämde ut sig

”Lill-Pröjsarn” höll ett tal som var lika långt som ett Canada Cup på 70-talet och givetvis var det några luspudlar i SSK-klacken som inte kunde hålla truten utan började bua.

Pinsamt.

Till slut hängde den där i alla fall, den svarta tröjan med nummer 22 på ryggen som en påminnelse.

Det finns mycket att vara stolt över historiskt – och mängder att oroa sig för framöver.

För stort är också det mörker som sänker sig över AIK ishockey, laget är, till och med jämfört med Leksand och Linköping, ishockeysäsongens i särklass största negativa överraskning. 

Tvärsist i Hockeyallsvenskan och, som ett brev på posten, nu också i ekonomiskt trångmål.

Mörkret är faktiskt så kompakt att det inte riktigt går att se hur de överhuvudtaget ska ta sig ur det.

AIK har i flera år satsat och gått för SHL men har, om vi ska vara ärliga, aldrig varit riktigt nära.

Svensk ishockey är uppbyggt på det viset att ett bra hockeyallsvenskt lag som inte går hela vägen förvandlas till en loppmarknad för SHL-klubbarna efter säsong. 

Anders Gozzi tvingades bygga ett helt nytt AIK (fyra spelare stannade) efter fjolårssäsongen och har totalt misslyckats.

Det AIK vi såg spela mot ”Kringelbyn” på Hovet på fredagskvällen var visserligen bättre än det vi har sett tidigare under säsongen, men ändå såg man – då och då, här och där – spår av det hålögda, håglösa hockeygäng som AIK har varit så här långt i år.

Hånades av bortafansen

Södertälje gjorde både 0-1 (Nick Olesen på retur från Mika Järvinen, ouppmärksammad sedan Cody Bradley mest åkt runt och såsat) och 0-2 (Ludwig Blomstrand i fritt läge sedan Alexis Binner slagit en naiv passning på offensiv blå).

Frammanade av en allt mer förargad hemmapublik gjorde AIK ändå ett gediget försök och kunde mycket väl fått med sig poäng den här kvällen, men närmare än Jacob Dahlströms reducering i mittenperioden kom de aldrig.

– HOCKEYETTAN HÄR KOMMER GNAGET!, skanderade den rejäla SSK-klacken.

– VI ÄLSKAR GNAGET, svarade den svarta massan.

Den tillgivenheten behövs nu mer än någonsin, både sportsligt och ekonomiskt.

Ska jag vara ärlig så ser jag inte riktigt vem eller vilka som ska leda det här laget genom dödsdalen som den där kvalserien faktiskt är.

Det kommer att krävas självuppoffring, ett satans slit och en skopa självförtroende.

Och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson fyller ju trots allt 70 år i maj.

Foto: HASSE SUNDBERG
”Lill-Pröjsarn” i AIK-dressen.

avMarcus Leifby

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Ishockey

AIK