Kungen av Tre Kronor

HOCKEY

Hans majestät Bengt-Åke XXI

Foto: Bengan har fått bygga upp ett helt nytt lag inför Riga-VM. Inte en enda NHL-spelare som var med och tog OS-guld i Turin kommer att vara med i VM. ”För spelare som Sudden och Lidström måste det kännas bra att avsluta karriären med ett OS-guld”, säger Bengt-Åke.

Bengt-Åke Gustafsson fick sitt drömlag till OS i Turin.

Alla kom.

Även en halvskadad Peter Forsberg.

Men inför VM i Riga är Bengt-Åke själv Tre Kronors största stjärna.

Alla som kommer i närheten av hans meriter har tackat nej.

– Men målsättningen är ändå att ta guld. För mig finns inget annat, säger Bengt-Åke.

Det är bara två månader och några dagar sedan Tre Kronor firades av tiotusentals segeryra svenskar på Medborgarplatsen i Stockholm.

Men det var då det.

Inför OS i Turin kunde Bengt-Åke pricka av varenda NHL-spelare på sin önskelista.

Den här gången var samtalen från Nordamerika inte lika roliga.

Bengt-Åke fick stryka varenda namn på sin önskelista.

Guldlaget från OS har förvandlats till grå betong.

Det är vardag i hockey-Sverige igen.

Hoppet står till Bengt-Åke, till den unika känsla för spelet han hade som spelare och som han fortsatt att ha som tränare.

Mannen som vigt sitt liv åt hockeyn och som hoppade av gymnasiet redan som sextonåring.

Efter två veckor.

Det är fortfarande hans främsta studiemerit.

– Men jag hade ju ändå bestämt mig för att bli hockeyproffs. Skolan kändes bara som något som tog upp onödig tid, som han själv säger.

Tronföljden säkrad

På den vägen är det.

Nu är han nyss fyllda 48 och det har ännu inte varit en dag utan hockey.

Tronföljden verkar också säkrad i familjen, då sextonårige sonen Anton redan debuterat i U16-landslaget och flyttar till Frölundas hockeygymnasium i höst.

Även om man inte ska lägga för stor press på en sextonåring, säger rapporterna att han har allt det som Bengt-Åke hade.

Och lite till.

Den resan har just börjat.

Bengt-Åkes spelarkarriär startade med A-lagsdebut i KB Karlskoga som femtonåring 1973.

Den tog honom vidare till Färjestad och Karlstad, Edmonton, Washington och Tre Kronor.

Den slutade som 40-åring och spelande tränare i österrikiska VEU Feldkirch 1998, då karriärerna växlade in i varandra.

Sedan dess har han varit tränare och karriären har varit lika rak som den var som spelare.

Först tränare i Feldkirch, sedan i schweiziska Langnau, assisterande förbundskapten i Schweiz, guldtränare i Färjestad.

Och han tog över som förbundskapten då Hardy Nilsson fick gå efter World Cup 2004.

Det går knappast att klättra snabbare.

Naturlig OS-reaktion

Men nu står Bengt-Åke inför sin tuffaste utmaning som förbundskapten.

VM i Riga.

Ett nederlagstippat svenskt lag efter alla återbud från NHL.

Många tror att Tre Kronor inte ens kommer att överleva en kvartsfinal.

– Men min målsättning är alltid att vinna. Det går inte att komma till ett VM och säga att man gjort det bra om man kommer fyra eller femma.

Ni lär knappast ha något favorittryck på er i Riga?

– Vi får se. Ingen vet hur trupperna ser ut förrän det är dags för nedsläpp. Jag tror inte att de andra länderna kommer att ha så stora namn på pappret heller. Det är en naturlig reaktion ett OS-år.

Ingen annan förbundskapten har fått så många nej tack som du?

– Nja, men så många återbud handlar det väl inte om. Det är mest skador och andra orsaker. Den enda som inte är skadad och har tackat nej är Mats Sundin.

Men alla ”skadade” spelade ju in i det sista i sina NHL-lag. Verkar inte det märkligt i folks ögon?

– Jo, men jag vet hur det funkar därborta. Det finns spelare som har skador som måste opereras efter säsongen. Ska de vara med i VM, måste de skjuta på den operationen i flera veckor. Då kan de missa NHL-starten nästa säsong. Det vill varken spelarna eller deras klubbar och det har jag förståelse för.

Suddens nej, då? Han var i absolut toppform. Du måste ju ha blivit ganska besviken?

– Nej, inte ett dugg. De kom inte som någon överraskning för mig. Jag hade det på känn.

Tror du att spelare som Sudden och Nicklas Lidström gjort sina sista landskamper?

– Troligtvis ja. De har gjort väldigt mycket för svensk hockey och nått kulmen som hockeyspelare. Då måste det kännas bra att avsluta landslagskarriären med ett OS-guld. Men det är min personliga reflektion. Jag har inte fått några sådana signaler.

Varför nobbade du unga spelare som Alexander Steen, Robert Nilsson och Fredrik Sjöström?

– Robert Nilsson hamnade i farmarligan, då var han inte aktuell. Men jag hade en tanke att låta Steen och Sjöström komma hem och spela i LG Hockey Games. Att visa att de färgade in i ett VM-lag. Men här satte reglerna stopp. Tog jag hem dem var jag tvungen att låta dem spela i VM och jag ansåg inte att någon av dem klev rakt in i en VM-trupp.

Du har spelat och följt hockeyns utveckling i trettio år — hur skulle 1987 års VM-lag ha klarat sig i dag?

– Det är väldigt svårt att jämföra. Det är en annan värld i dag. Mycket mer fart och kraft. Det är där den stora skillnaden ligger. Det har varit en enorm utveckling både på spelarsidan och av materialet. Spelarna åker snabbare och skjuter hårdare. Taktiskt tror jag inte det är någon större skillnad.

Trygghet i Karlskoga

Men ni skulle ha fått storstryk av 2006 års Tre Kronor?

– Det går inte att säga det tvärsäkert. Du kan ju dra ner tempot om du är smart. Jag har sett det många gånger då du delar upp äldre och yngre spelare på en träning. Nio gånger av tio vinner de äldre. De yngre åker runt och jagar, medan de äldre håller i pucken och spelar smart.

Vad har utvecklats mest de senaste tjugo åren?

– Det är fysiken. Träningen är mycket, mycket bättre och hårdare i dag. Den har blivit mer specialiserad för hockeyspelare. Och materialet. Allting från skridskor till klubbor.

Lönerna har utvecklats ganska kraftigt också. Vad hade du i lön då du flyttade till Washington 1979?

– Jag hade 100 000 dollar. Men det kändes enormt mycket på den tiden, trots att dollarn stod i 4,25. Jag kom ju från Färjestad, där jag haft 2 500 kronor i månaden.

Men sedan dess har lönerna dragit iväg, både i NHL och här hemma?

– Ja, något fruktansvärt. Jag är tio år för gammal. När jag började trappa ner, då drog det iväg.

Efter sju år som firad stjärna i NHL valde du att flytta hem till Karlskoga och division 1 — varför?

– Det hade två orsaker. Dels hade min fru flyttat hem och öppnat affär i Karlskoga. Dels var jag trött på politiken runt hockeyn i NHL. Det var inte alltid bästa laget som fick spela. Jag hade många vänner som blev ofördelaktigt behandlade. Det var mycket skit. De fick inte spela, blev nedskickade till farmarlaget eller tradade. Jag fattade ingenting. Så jag tröttnade till slut.

Sedan blev det trots allt en vända till i Washington och några år i Färjestad innan du plötsligt stack till Österrike som 35-åring. Varför?

– Thomas Rundqvist och jag sa att vi åker ner och spelar ett par år. Det var ett bra tillfälle att runda av hockeykarriären rent socialt. Men så blev det inte. Så mycket som jag tränade där, har jag aldrig tränat. Både jag och Thomas kände vårt ansvar att driva på. De var lite efter där nere och förstod inte riktigt vad som krävdes för att vinna.

Trots att du bott på så många ställen, har du alltid haft huset kvar och återvänt till Karlskoga. För de flesta är det bara några irriterande rödljus på vägen till Karlstad. Vad är det för speciellt med den staden?

– Det är min födelseort. Det är ju så. Jag är uppvuxen här. Det blir en trygghet och nästan hela släkten och vännerna finns runt stan.

Är det viktigt för dig?

– När du flackar runt som jag gjort träffar du många människor, men får få riktiga vänner. Därför är det alltid skönt att komma hem. Vännerna finns kvar här.

Varför började du själv spela hockey?

– Det fanns inte så mycket att göra. Det var hockey hela vintern och fotboll hela sommaren. Morsan fick jaga rätt på mig på dagarna, så jag fick lite mat i magen. Det var bara idrott för mig, det fanns inget annat.

Det var därför skolan blev lidande?

– Jag hoppade av efter två veckor på gymnasiet när jag fick jobb som postbud. Jag tyckte det var bättre att tjäna en slant och satsa resten av tiden på hockeyn. När jag pratar med gamla lärare i dag, så säger de att jag redan bestämt mig för att bli hockeyproffs. Det fanns ingen anledning att gå i skolan.

Hur mycket fördel är det att själv ha spelat hockey på absolut toppnivå? Du är ju den första förbundskapten som har spelat i NHL?

– Det är klart att det är en fördel. Framför allt har jag samma erfarenheter som dagens spelare. Jag har också tackat nej till VM och varit i de situationer som spelarna ibland hamnar i. Jag har förståelse för problemen som dyker upp. Det tror jag säkert är en fördel.

”Små detaljerna”

Av alla landslag i världen — vilket är svårast att möta?

– Jag måste säga ryssarna. De är mest irrationella och har oftast de individuellt skickligaste spelarna. I dagens hockey handlar det om att bryta mönster och det gör de bäst av alla. Ryssarnas problem är att hela laget bryter mönstret ibland. Det är då det blir skit av det.

Ett hockeylag är två backar, en center och två toppforwards. Inte så mycket att laborera med rent taktiskt. Vad är det mest revolutionerande som skett under de år du följt hockey?

– De är egentligen ganska små detaljer. Det går inte att uppfinna hjulet igen. Det är väl mer att bestämma sig för om man ska spela extremt defensivt eller offensivt. Om man tittar på elitserien spelar alla lag mer eller mindre likadant. Det är små detaljer som skiljer. När de bästa lagen möts, är det individerna som avgör. Det slutar oftast med att individen tar ett beslut som gör att du vinner eller förlorar matchen.

Vad skiljer din hockey från Hardys torpedvariant?

– Jag tar ut mina spelare efter vad de gör i sina klubblag. De ska känna sig hemma i sina roller. Landslagsspelarna samlas ofta på måndagen och har match på torsdagen. Då kan man inte revolutionera hjärnorna. Där är jag annorlunda jämfört med Hardy.

– Då spelarna ska ta ett bra beslut, ska de göra det snabbt. Då måste de tänka likadant.

Det är också Sveriges hopp i Riga. Spelare som tänker likadant.

Och helst på VM-guld.

Bengt-Åke Gustafsson

Bengt-Åke är Sveriges 21:a förbundskapten

Mats Wennerholm