Leifby: Går inte på hockey för att se det här

HOCKEY

LULEÅ. Släpp sargen, pucken är släppt.

Säsongen är igång och det finns som vanligt en mängd frågor vi vill ha svar på, men vi börjar väl med den som SHL verkar tycka är viktigast just för stunden.

Vilken stekgrad vill du ha på din entrecôte? 

Vad föredrar ni, lukten av nyslaget gräs eller doften av nyspolad is?

Det finns säkert de som påstår att nyspolad is inte luktar någonting men de har bara inte luktat tillräckligt noga.

På premiärdagen åkte jag till Luleå för att se om ”Bulan” fortfarande står i ”Skuggan”, om björnen finns kvar inne i Delfinen, och för att min chef Jan har tjatat i fyra år på att jag måste åka hit och skriva om Veli-Matti Ruisma.

Så, Veli-Matti Ruisma.

Stolthet i blicken

En svartgulröd massa värmde upp på ett av stadens vattenhål innan de tillsammans marscherade in i ännu en säsong, i samma serie som alltid, den Veli-Matti tog laget till 1984.

De gick raka i ryggen för att klubben de älskar är Sveriges mest moderna hockeyförening och en av få som tycker att alla är lika mycket värda.

De gick med stolthet i blicken och Stålmannen på bröstet, många var säkert nyfikna på ”den nya högtalaren” klubben investerat i, några kanske oroliga för vad framtiden kommer att innebära.

Sporten ishockey har blivit produkten ishockey. 

I Karlstad protesterade supportrarna, deras ståplatsläktare har blivit mindre när restaurangen byggts ut. 

I Gavlerinken och på andra ställen har de bästa åskådarplatserna rivits bort och kastats ut till förmån för C More-kameror och mikrofoner. 

I Malmö gick Rödhökarna till semifinal i fjol men gjorde trots det ett minusresultat på tolv miljoner kronor.

I Timrå fanns det planer på att pickla bortasupportrar i en liten burk.

Innan Luleå-supportrarna marscherade mot arenan kom det en gammal, grinig farbror gående längs samma väg, han hade krokig rygg och bekymrad min.

Det var jag.

I 30 år har jag gått på ishockey, för att se på ishockey.

Känns som en utopi i dag

Det hände ibland att jag tittade på de som tittade på samma match som jag, att jag någon gång lyckades över-axeln-läsa ett programblad och se att resultattavlas (A) stod för Troja-Mölndal, (B) för Rögle-Tyringe.

Mycket mer än så behövdes inte, eller behövs, för att locka mig på ishockey.

Allt det känns som en utopi i dag.

Det är logiskt, kanske också lite sunt, men i jakten på nya intäkter och kunder finns det en risk att de redan frälsta stöts undan.

Och vad händer när de som bara är där tillfälligt får allt flådigare salonger samtidigt som de som alltid gått på ishockey sopas bort?

När konsumtion blir viktigare än kultur?

I många fall tror jag att den här ligan är sin egen värsta fiende.

Och det går faktiskt att älska spelet ishockey, lagen, tacklingarna, chanserna och drömmarna samtidigt som man gruvar sig en aning över riktningen ligaledningen stakar ut.

De nya tv-avtalspengarna har börjat trilla in på kontot och alla som gick på ishockey i Luleå på lördagskvällen blev snabbt medvetna om vad en del av pengarna har tagit vägen.

Luleå har – med hjälp av en privat investerare och kommunen – valt att plöja in runt 40 miljoner kronor i ett nytt ljudsystem, arenaljus och isprojektion och på lördagen bjöds det på galapremiär.

Tröttnar på det?

Linjerna och mittcirkeln fattade eld (med hjälp av projektion alltså), isen förvandlades till en stor platt-tv och baslådan var det inget fel på, ett sånt här dunka-dunka har jag inte varit med om sedan tvillingarna Mats och Håkan i Äskya byggde egna högtalare i mitten på 90-talet. 

Det lär ta en stund att hitta rätt form och finess på det här, övning ger färdighet, men frågan är hur häftigt det kommer att vara när man sett det 17-18 gånger?

Vill jag se en spektakulär ljusshow så går jag på en spektakulär ljusshow, inte på ishockey, och när den här kvällen inleddes tittade jag hellre åt vänster mot ståplats och ett klassiskt tifo som täckte en hel kortsida.

”Om att vi även vid mörka tider, tillsammans livet genomlider”.

Ett björngap, lite rök – och ”TNT”. 

Det duger åt mig.

Matchen då? 

Brynäs med brysk backuppsättning mot erkänt försvarsstarka Luleå som förstärkt med landslagsmeriterade backen Erik Gustafsson från Niffsnys Naffsnys nånting.

Det luktade 0-0.

Det blev det, nästan.

Hemmaspelarna såg tagna ut av stundens allvar, eller om det var de blinkande ljusstavarna mellan plexiglasskivorna, för det tog tid innan de hittade på någonting som var värt att rapportera hem om.

Brynäs ägde den första perioden och gjorde 1-0 i power play när Robert Kousal balanserade på blå, klev in på kassen, fick tillbaka pucken och snärtade in ledningsmålet. 

Stålmännen i rött sköt bara tre skott på mål och vi hade, som Jörgen Lindgren brukar säga, ”ett bra underlag att jobba vidare med”.

Spottade upp sig i andra

Luleå spottade upp sig i andra, Einar Emanuelsson kvitterade i numerärt överläge och matchen tände till.

Riktigt ilskt blev det när Lukas Kihlström tog ett nackgrepp på Jack Connolly och tryckte till precis innan sargen.

”Bulan” – ingen tränare i SHL känns mer på rätt plats än ”Bulan” i Luleå – stod spjärn mot sargkanten och skrek precis så där mycket som ”Bulan” kan skrika.

I tredje avgjorde Johan Forsberg och Karl Fabricius med ett patenterat Johan Forsberg och Karl Fabricius-mål.

Fabricius kastade en puck mot mål, Forsberg kastade sig själv mot mål, Rautio försökte fånga en tvål och kassen låg öppen.

Den ständigt farlige Jack Connolly spikade igen tillställningen med sitt 3–1-mål som hans nyförvärvskompis Austin Farley var med och regisserade.

Premiären är avklarad, det blinkade och blixtrade, dånade och dunkade, hallen var fullsatt och Luleå vann.

Jag tror jag vet vad som gjorde hemmafansen gladast.

Att få vinna en ishockeymatch är fortfarande oslagbar underhållning – i alla fall för alla som går på ishockey, för att se på ishockey.

SHL-bibeln – i butik nu 00:28
ARTIKELN HANDLAR OM