Leifby: DU fick mig att älska svensk ishockey

Foto: Åke Håkansson / AFTONBLADET
HOCKEY

Jag har aldrig träffat Des Moroney, aldrig sett honom spela ishockey.

Men jag har suttit med öron stora som parabolantenner och lyssnat på historierna om honom.

Skrönorna om den hårdnackade, flinande och kultförklarade kanadicken gjorde att jag föll handlöst för svensk ishockey. 

Sedan Des har ingenting varit sig likt. 

"Sura-Pelle Pettersson han var ganska lätt. Lika så Nisse Nilsson och Per-Arne Hübinette. Fattas bara en sen är albumet komplett. Finns det nån som har Des Moroney i dubblett".

Raderna är från Svenne Rubins låt ”Finns det nån som har Des Moroney i dubblett” som kom 1990 och nu sitter jag här och tummar på en Des Moroney-samlarbild från säsongen 1969/70.

”33 år. Ämneslärare. Forward. Kanadensare från Sudbury. Frän och snabb. En av landets skickligaste högeryttrar. Spelande tränare”.

Frän och snabb.

Det är alldeles för få spelare i svensk ishockey som beskrivs som ”fräna” nuförtiden.

Och det är alldeles för få spelare som arbetar som ämneslärare.

Foto: Jan Carlsson / AFTONBLADET
Des Moroney – som lärare.

Underskatta inte historierna

Jag minns inte exakt hur gammal jag var när jag första gången fick höra historier om Desmond Moroney, om hur han med sitt flin, sina labbar och sin bländande skridskoåkning såg till att det ven i vändkorsen vid månskensrinkarna runt om i Sverige på 60- och 70-talet.

Jag kommer heller inte ihåg hur många historier (en del rena vandringssägner, förstås) jag har baksätes-lyssnat på genom åren, och genom småländska vinterskogar, men betydelsen av dem bör inte underskattas.

Sport är historier om segrar och förluster, idrott är sagor om uppgång och fall – och alla sagor behöver sina hjältar och skurkar.

Det speciella med Des Moroney?

Han var både och.

Moroney kom till Fagersta säsongen 1962-1963 (det sägs att han kastade pil på en Sverige-karta och att pilen träffade Fagersta, men sanningen är att han sökte sig till svenska klubbar brevledes och Fagersta svarade först) och gjorde en säsong i Leksand innan Gösta Carlsson – mer känd som ”Pollenkungen” – värvade honom till Rögle och sin storsatsning.

Foto: Åke Håkansson / AFTONBLADET

Värvad av bandyklubb

Säsongen 1965/1966 lockade ”Pollenkungen” hem Uffe Sterner från proffslivet i USA men Rögle som klubb (eller om det var ”Pollenkungens” plånbok) var inte tillräckligt stor för dom båda.

I stället blev det spel i division tre-klubben Lund och ett år i Västerås innan han kom till lilla Tingsryd i Småland.

Innan han flyttade till Tingsryd blev han faktiskt värvad av en mindre bandyklubb i Västerås som ville utnyttja kanadickens skridskofärdigheter i sitt kommande kvalspel. 

Des Moroney lät sig övertalas men bandykarriären blev kort. 

I sin första match gjorde han som han brukade göra i ishockey – han tog fart runt den egna kassen och stack iväg. 

Domaren blåste hörna för motståndarlaget och Des Moroney åkte rakt ut i omklädningsrummet, bytte om, gick därifrån och kom aldrig mer tillbaka.

Så där skulle vi kunna hålla på fram till VM i maj.

En gång åkte han in framför uppretade motståndare och fientligt inställda supportrar och visade upp ett tekniskt nummer som ingen någonsin skådat förut.

Makalös klubbteknik

Kanadensaren visade prov på en makalös puckkontroll, han gjorde precis vad han ville med klubban och pucken, det var som om den lilla svarta gummiklumpen satt fasttejpad på klubbladet, men det var den förstås inte.

Des hade spikat dit den.

Des med de stora öronen flirtade med publiken, ”brottades” med allt och alla, (även lagkamrater), han kunde byta fattning mitt under ett anfall (från vänster till höger).

Han var gymnastikläraren som tränade karate, de som kände honom beskrev honom som ”snäll som ett lamm” – och när domaren släppte pucken trängde hornen fram.

Som tränare (ibland spelande tränare) för Karlskrona tog han en gotlänning vid namn Håkan Loob till klubben.

Moroney skapade en helt egen hockeygenre med sin trut, skridskoåkning och jävlar-anamma-inställning och han gjorde tändved av dörren som tidigare hade varit reglad för utländska spelare i svensk ishockey.

Med sitt artisteri och fysiska spel satte han SIN prägel på VÅR hockey och det är bara att kika på vilket roster ni vill i vilken SHL- eller hockeyallsvensk klubb som helst för att se konsekvenserna.

1 av 3 | Foto: BILDBYRÅN
Des Moroney 2016.

Moroney gjorde som Börje Salming, fast omvänt, och som attraktion kunde han nästan på egen hand dra fulla hus. 

Hur många sådana spelare har vi i dagens svenska seriesystem?

Under tiden ni funderar på det så evakuerar jag opartiskheten för en kort sekund och påstår att han kanske ändå var (och fortfarande är) som störst i lilla Tingsryd. 

Tingsryds AIF kommer förmodligen aldrig komma i närheten av spel i SHL, än mindre spela en final eller vinna ett SM-guld.

Men, på något sätt känns det som att det faktiskt inte spelar så stor roll.

En klubbs existens handlar inte enbart om att vinna och om det som komma skall, den handlar precis lika mycket om det som varit och det alla minns.

TAIF hade i alla fall Des Moroney.

Den lilla klubbens eviga hjälte.