”För min generation var Tre Kronor det viktigaste som fanns”

Anders Hedberg om dagens ungdom, relationen till Bobby Hull och kampen mot cancern

Hade jag fått leva en svensk ishockeyspelares karriär hade jag nog fasen valt Anders Hedbergs ändå.

En blågul flagga är hissad på Anders Hedbergs mot vattnet sluttande tomt ute på Lidingö.

Det var här han och hustrun Gun-Marie, som han träffade på Nolaskolan i Örnsköldsvik för över 50 år sedan, satte ner sina bopålar efter äventyret på andra sidan Atlanten.

Åren går, idag spelar fler svenskar än någonsin i NHL, de flesta har förmodligen ingen aning om svenskarna som för längesen flyttade till Nordamerika för att röja ishockeymark åt sig själva och andra.

Visst gjorde de sig en liten hacka, men många lämnade av ren nyfikenhet, äventyrslust och för att mäta sig mot de bästa och mest styvnackade.

Anders Hedberg tog sina första skridskoskär i Svedjeholmens IF i Domsjö utanför Örnsköldsvik, på cykelavstånd från ”Kempis” på andra sidan Moälven.

Han växte upp på 50-talet när ishockeyn populariserades i Sverige, inte minst med draghjälp från Sven Tumba och precis som många andra i det starkt frireligiösa Örnsköldsvik blev Anders Hedberg troende. 

Slukade allt i ”Kabbens puckprat”

– Det fanns en uterink i Svedjeholmen och i min klass spelade nästan alla ishockey. Jag har genom åren frågat säkert hundra professionella ishockeyspelare från hela världen varför just de blev så bra på ishockey, och alla har svarat samma sak. Närheten till en is. Övik var mycket backhoppning, skidor och fotboll men sedan kom ishockeyn och där sveptes jag och många med mig med. Det var som att ishockeyn tog tag i samhället och när ishockeyn tog över blev det den nya religionen, och så är det än idag där uppe.

Bibeln? 

Modo-ledaren Carl-Abel Berglunds ishockeykåserier under vinjetten ”Kabbens puckprat” i lokaltidningen. 

– Det var som en lärobok, han skrev om finesserna i spelet och jag slukade allt. 

PLUS: STOR LISTA: 50 bästa nyförvärven i SHL


Inför ishockey-VM i Schweiz 1961 tjatade Anders och sin bror på sina föräldrar att de skulle skaffa teve, mamman var barnmorska och pappan byggingenjör och ingen av dem var särskilt idrottsintresserade. 

– Men de var inte heller emot. Det enda de sade var ”gör vad du vill, så länge du sköter skolan”.

Hedberg debuterade I Svedjeholmens IF:s A-lag som tolvåring och trots ivrig uppvaktning från MoDo väntade han tills han fyllt 16 år innan han flyttade ett par hundra meter bort.

I oktober 1967 spelade Hedberg först en tv-puckenmatch mot Norrbotten i Sundsvall, i motståndarlaget fanns en viss Börje Salming men han hade inte mycket att komma med. 

Ångermanland vann med 6-0, Hedberg gjorde fem mål och en assist innan han med specialchartrat propellerplan flögs till Örnsköldsvik och MoDos seriepremiär mot AIK där det visserligen blev förlust, 3-5, men 16-åringen med nummer 16 gjorde ett mål på AIK-målvakten Leif ”Honken” Holmqvist. 

Anders Hedberg (liggandes bakom buren) har precis gjort ett av sina fem mål i Ångermanlands seger mot Norrbotten i en tv-puckenmatch 1967.
Anders Hedberg (liggandes bakom buren) har precis gjort ett av sina fem mål i Ångermanlands seger mot Norrbotten i en tv-puckenmatch 1967.
Anders Hedberg anländer med specialchartrat propellerplan till Örnsköldsvik inför Modos seriepremiär mot AIK.
Anders Hedberg anländer med specialchartrat propellerplan till Örnsköldsvik inför Modos seriepremiär mot AIK.

Beskrevs som ”Nye Tumba”: ”Fjantigt”

Hedberg blev en notorisk målskytt i Modo, inte sällan som center och tredje länk i ”Gula kedjan” tillsammans med Torbjörn Hübinette och Christer ”Dribbler” Nilsson på kanterna, och hans framfart väckte rikstränaren Arne Strömbergs intresse.

Strömberg försökte locka underbarnet till VM 1969 men Hedberg tackade nej.

– Jag kände mig inte redo, och jag gick i skolan och ville gå klart.

Envis, noggrann, egen på odramatiskt vis, som traktens förlaga till Peter Forsberg.

När han året efter tog VM-silver med Tre Kronor fnös han när han av den lyriska pressen beskrevs som fenomen och ”Nye Tumba”. 

– Fjantigt, tyckte Anders. 

Två år senare bar det av till Stockholm för studier på Gymnastik- och idrottshögskolan, valet föll på Djurgården eftersom klubben erbjöd en lägenhet som låg närmare GIH än vad AIK gjorde.

Hadfield höll på att slå ihjäl Sjöberg

I september 1972 mötte de svenska amatörerna i Tre Kronor de kanadensiska fullblodsproffsen i två anpassningsmatcher på Hovet när Kanada var på väg till Sovjet för de avslutande matcherna i Summit Series. 

Några av er minns säkert hur Phil Esposito med klubban visade att Börje Salming borde passa sig, och hur Vic Hadfield höll på att slå ihjäl Lars-Erik Sjöberg som bara räddades av att hans egen näsa kom i vägen.

Kanada vann den första matchen, den andra slutade oavgjort sedan kanadickerna kvitterat sent. 

Redan före matcherna på Hovet hade nordamerikanska lag börjat intressera sig för svenska spelare, men det var först efter Kanada-drabbningarna svenskarna insåg att de faktiskt hade någonting i Nordamerika att göra.

– De här matcherna var omvälvande, det var europeisk ishockey mot nordamerikansk ishockey och på sätt och vis förändrade de ishockeyvärlden. ”Är det här det bästa Kanada har att komma med? Då kan jag absolut spela där”, tänkte jag. Det var då jag bestämde mig för att sticka, berättar Hedberg som bara hade en sak att uträtta först.

– Så fort jag gått klart utbildningen på GIH, alltså. 

”Jag fick 60 000 dollar”

Svenskarna var listade för olika lag i NHL som hade expanderat rejält i början av 70-talet, men Hedberg bestämde sig, tillsammans med Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Lars-Erik Sjöberg och de fragment som återstod av Sjöbergs näsa, för att flytta till Winnipeg Jets i den nystartade ”piratligan” WHA. 

I Stockholm hade Hedberg också lärt känna idrottsläkaren Gerry Wilson från Winnipeg, en forskade på GIH som såg till att den kanadensiska klubben fick upp ögonen för svenskarna. 

– Vi fick helt okej betalt men det var inga enorma pengar. Jag fick 60 000 dollar vilket var ungefär 300 000 kronor. 1973, året innan jag flyttade, hade jag en taxerad inkomst på 30 000 kronor för spel i landslaget och Djurgården. Så visst fick vi bättre betalt. 

Från vänster: Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Ben Hatskin (mångmiljonär och en av Winnipegs två ägare), Bobby Hull och Anders Hedberg firar svenskarnas proffskontrakt.
Från vänster: Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Ben Hatskin (mångmiljonär och en av Winnipegs två ägare), Bobby Hull och Anders Hedberg firar svenskarnas proffskontrakt.

De svenska ishockey-nybyggarna fick ett varmt mottagande i Nordamerika och WHA eftersom de var där och stal hederliga kanadensiska ishockeyspelares arbetstillfällen. 

En del spelare stod inte ut med att vara en vandrande måltavla var och varannan kväll och åkte hem.

Hur orkade du med det? Att vara ett sånt villebråd på en ishockeyrink? Det är en sak att försöka spela bra ishockey, men att göra det med totalt sinnesrubbade kanadensiska råskinn i hasorna kväll efter kväll efter kväll? 

– Vi var tre svenskar, det är klart att det betydde mycket. Vi kunde prata med varandra om olika saker. Både på och utanför isen. Sedan kom vi till Winnipeg där Bobby Hull var helt dominant. Vi visste inte att vi skulle spela med honom när vi drog, men redan på första träningen förstod vi att det här var någonting speciellt.

”Bänkslagsmål varje match”

Kedjan med Bobby Hull, Anders Hedberg och Ulf Nilsson fick snart smeknamnet ”The Hot Line”. 

– Det första Bobby sade till mig var ”Kid, get over to the right side”. Jag hade aldrig spelat till höger men… vi lyckades med allt, direkt, det var som att vi spelat ihop hela livet. Bobby sade ingenting till oss men jag fick veta att han direkt efter träningen ringde en gemensam bekant och var lyrisk. ”This is great, this is fucking unbelievable”. Vi spelade ihop från det att vi kom till klubben, till att vi lämnade, och Bobby stod upp för oss både internt och utåt mot pressen. Han såg till att vi blev accepterade och det är klart att det gick lättare när alla märkte att vår prestation på isen innebar att vi vann matcher.

PLUS: STOR LISTA: 50 bästa nyförvärven i SHL


”The Hot Line” med Anders Hedberg, Bobby Hull och Ulf Nilsson.
”The Hot Line” med Anders Hedberg, Bobby Hull och Ulf Nilsson.
Anders Hedberg.
Anders Hedberg.

– Men det var jävligt tufft, det var det, och flera svenska spelare pallade inte. Jag hade aldrig slagits, och jag var inte särskilt stor, men jag var aldrig skraj. Det var bänkslagsmål nästan varje match, vissa spelare var inte kloka i huvudet, men jag var aldrig skraj och det innebar att jag klarade mig bra.

Kärnvirke.

Anders Hedberg gjorde ofantliga 236 mål på fyra säsonger, blev utsedd till årets rookie, vann två WHA-titlar i ett lag som var allt annat än ett brutalt raggarhockeygäng.

Med svenskarna i laget slog Jets Tre Kronor på Hovet med 6–2, spelade oavgjort mot Sovjet i Izvestija där de representerade Kanada och slog sedan (5–3) det bästa Sovjet kunde samla ihop i en match i Winnipeg 1978.

Ett otroligt resultat.

Efter fyra säsonger flyttade Hedberg och ”Lill-Pröjsarn” vidare till NHL, Rangers och Manhattan. 

”Det påminde om kärlek, eller dans”

Enligt ett tidningsuppslag i Aftonbladet 1978 skulle svenskarna tjäna ”bättre än USA:s president” och eftersom de lämnade WHA som free agents och som ligans absolut bästa spelare var förhandlingsläget gott.

Anders Hedberg i NY Rangers.
Anders Hedberg i NY Rangers.

Och vad skönt det måste ha känts att lämna WHA-vansinnet för lite mer seriös ishockey i NHL.

– I vår första match med Rangers mötte vi Philadelphia Flyers, ärkerivalen. Jag föll nere i ena hörnet och direkt kom det två Flyers-spelare och började sparka på mig, inte för att skada kanske utan för att skrämma mig, det var så det fungerade på den tiden. Flyers var ökända för sina metoder. ”Kan vi inte vinna matcherna genom att spela ishockey får vi vinna matchen genom att slå dom på käften”, ungefär så resonerade de. 

Matchen fick avbrytas i 21 minuter eftersom samtliga spelare, 40 stycken, brakat samman i ett jätteslagsmål.

Anders Hedbergs sista mål i NHL, mot Flyers i april 1985.
Anders Hedbergs sista mål i NHL, mot Flyers i april 1985.

Fyra årtionden senare sitter Anders Hedberg i sin angenäma villa på Lidingö och tittar ut över Stora Värtan.

Jag kan inte se ett enda spår av WHA i ansiktet på Hedberg, Börje Salming ser ju ut som en nyplöjd åker i ansiktet i jämförelse.

Den blonda kalufsen är borta men det finns ishockey-adlig skäggstubb att riva sig i när han tänker på allt han varit med om. 

Finns det någon stund du mer ofta återvänder till när du tänker på din långa ishockeykarriär? 

– Det är nog den där första träningen med Bobby Hull, hur allt stämde direkt. Den upplevelsen var jävligt stark. Det påminde om kärlek, eller dans. Två kan ju få ihop det, men vi var ju tre och det är ännu mer komplext. 

Tar cellgifter för cancern

Hur mår du idag? 

– Jag mår bra idag. För två år sedan, när jag skulle vara med i ”Mästarnas mästare”, upptäckte läkarna cancer. Mantelcellslymfom heter den, det är cancer i lymfkörteln. Jag gjorde ett stamcellsbyte, strålades och tog cellgifter och det gör jag fortfarande. En gång varannan månad. Läkarna säger att jag inte är botad men risken att jag ska dö av det här är inte så stor, i min ålder är det större sannolikhet att jag dör av någonting annat. Vilken 71-åring inte har haft något skit med kroppen?

Efter spelarkarriären har Hedberg jobbat som scout i olika former, han var assisterande general manager i Toronto i ett par år, sportchef i AIK, general manager i Tre Kronor och han har suttit i MoDos styrelse. 

Trots att få i ishockey-Sverige kan mäta sig med Hedbergs erfarenheter, och att tips, råd och diskussion kanske behövs mer än någonsin, är telefonen förvånansvärt tyst. 

Ute på Lidingö har han i flera år engagerat sig i ”isbiten”, en kommunal isbana han själv hjälpt till att få ordning på för att barnen ska ha någonting att åka på.

Kritiserar dagens talanger

– Att kunna åka skridskor. Jag tycker det ska vara en mänsklig rättighet i Sverige. Vi har klimatet, ishockeyn har betytt mycket för många, vi har problem med stillasittande barn. I Sverige ska alla kunna åka skridskor på vintern utan att behöva ta sig till en ishall långt bort. 

Hedberg har också reagerat på hur lättvindigt en del spelare tackar nej till att representera Tre Kronor, något som var fullständigt otänkbart på hans tid.

Visst, han gjorde det själv 1969, men ingen av dagens bortskämda svenska ishockeyslynglar gör det för att de måste gå klart skolan.

– De tre bästa svenska spelarna deltog inte i JVM trots att NHL är flera månader bort, vi hade en svensk i Detroit som inte spelade VM i våras för att han var ”för trött”. En 35-åring med tre barn hemma, det har jag förståelse för. Men en 20-åring ska kunna ta sig till ett VM-slutspel. För trött? Då är han uppe för mycket om nätterna. För min generation var Tre Kronor det viktigaste som fanns, utan konkurrens, och jag tycker att svensk ishockey måste bli bättre på att driva den linjen. Självklart är individens frihet oantastlig, men de här spelarna hade aldrig blivit så bra som de blivit, tagit sig dit de tagit sig, om de inte fått sin utbildning här, om de inte fått spendera alla dagar tillsammans i juniorlandslag med andra duktiga spelare. Borde inte fler inse att man då har ett ansvar att betala tillbaka för den undervisningen? Det gör man genom att ställa upp i landslaget. 

I flaggstången ute på tomten vajar den blågula ukrainska flaggan i den lätta höstbrisen och för Jonas Jerebko och de svenska spelarna som valt spel i Ryssland för pengarna har Anders Hedberg, ishockey-nybyggaren som tog sig från Moälvens strand till Manhattan, utan att missa ett enda prov i skolan, inte mycket till övers.

– Hur i helvete kan man vara så tondöv? 

Publisert:

LÄS VIDARE

Sportbladet – SHL

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om SHL ishockey: Avslöjandena, åsikterna, profilporträtten, djupanalyserna och listorna!

ÄMNEN I ARTIKELN