”Det värsta är att inte kunna visa mina barn hur hårt man måste jobba i livet”

Johan Franzén om livet i hjärnskakningarnas mörka skugga

Foto: Jimmy Wixtröm
Johan Franzén har gjort över 700 NHL-matcher.
HOCKEY

DETROIT. Det fanns ingen som jobbade hårdare i en hockeyrink än Johan Franzén.

Han var själva sinnebilden av självuppoffrande slit och maximal satsning i varje moment – på träning såväl som under matcher.

Men nu, efter fem dokumenterade hjärnskakningar och två fruktansvärda år i ångestladdat mörker, orkar den 37-årige smålänningen inte ens spela med äldste, hockeytokige sonen hemma i källaren utan att bli så utmattad att han måste gå och lägga sig och sova i flera timmar.

– Det är det kanske värsta. Jag kan inte i handling visa mina barn hur hårt man måste jobba i livet. De ser mig nästan bara ligga i soffan och vet ju inte varför, säger Johan Franzén.


Den rödlätte hockeystjärnan de kallar ”The Mule” lutar sig tillbaka på diskbänken i köket hemma i huset i Birmingham en halvtimmes bilväg norr om centrala Detroit, ler snett och frågar:

– Ska du publicera den här artikeln på sidan intill dödsannonserna, eller?

Av den lätt överrumplande kommentaren kan man dra två slutsatser.

För det första:

Johan Franzéns humor är fortfarande intakt.

– Ja, bekräftar hustrun Cissi med ett skratt, det kan man lugnt konstatera. Och den är svart.

För det andra:

Det är inga lättsamma saker vi under någon timme pratat om över ett par koppar espresso och ett fat goda amerikanska kakor.

Tvärtom.

Vi har följt Johan på en resa in i vad som inte kan beskrivas som något annat än kompakt mörker.

Men det går inte att komma runt om historien om vad som hänt den småländske Detroit Red Wings-ikonen de senaste åren ska skildras korrekt.

Foto: Per Bjurman

Han spelade sin sista match i början av 2015 och åkte i den på ännu en smäll i huvudet av Edmonton-backen Rob Klinkhammer. Sedan insåg både han själv och Red Wings att det inte gick mer. Fem dokumenterade hjärnskakningar under ett decennium i NHL hade slutligen tagit ut sin rätt.

Därefter följde ett fruktansvärt år.

– I början hade du huvudvärk och migrän i princip varje dag, dygnet runt, och kunde bara ligga ner, påminner Cissi.

– Ja, fyller Johan i, och om jag någon gång kände jag mig okej fick jag för mig att jag måste träna som en idiot. Då blev det ännu värre och sedan sov jag flera dygn i sträck, gick bara upp och åt två gånger per dygn, och fortsatte sova.

Om jag någon gång kände jag mig okej fick jag för mig att jag måste träna som en idiot

Se smällen som fick Franzén att sätta stopp helt

Då och då mådde Stanley Cup-mästaren från 2008 såpass bra att han försökte köra in till Joe Louis Arena för att träffa lagkamraterna, men det visade sig vara för ångestfyllt.

– Jag kom till 696:an på vägen in till stan, sedan fick jag panikattacker och började svettas. Det var bara att stanna, vända och åka hem igen, berättar han.

– En gång var jag tvungen att ta mig dit för att göra ett dopningstest. Då låg jag i ett rum och bara skakade i 45 minuter.

Det var inte, som man kanske skulle kunna tro, för att miljön påminde om vad som drabbat honom som systemet skar ihop på det sättet.  

– Nej, det var skuldkänslor.

Skuldkänslor? För vad?

– Inför laget. För att jag inte hjälpte till. 

Men så var var det ju naturligtvis ingen i klubben som resonerade...

– Det vet man ju aldrig. Det var så jag tänkte då. Och så saknade jag att spela. Det var tungt på det viset förra året. 

1 av 4 | Foto: JESSICA GOW / TT / TT NYHETSBYRÅN
Franzén 2012 mot Nashvilles Viktor Stålberg.

Ännu värre, inflikar Cissi:

Han kunde inte ens vara med på äldste sonen Eddie Bos träningar.

– Att han inte kunde åka till Joe Louis var ledsamt nog, men det kändes så otroligt sorgligt att han inte kunde vara där när Eddie Bo spelade. Jag visste ju att han så oerhört gärna ville, men det gick bara inte.

Dock:
Det har blivit bättre.

Johan har ingen migrän längre, han kommer inte ens ihåg senast han behövde ta en huvudvärkstablett, och han drabbas inte av ångest när han närmar sig rinken.

– Tiden läker ju allt, säger dom ju. Kanske inte allt. Men den hjälper. Så i år har det varit annorlunda. Jag hjälpte ju till lite i början av säsongen, till och med. Jag gjorde noteringar under matcherna. Det var för deprimerande...sitta och bedöma mina lagkamrater, liksom. Men jo, det har blivit lite bättre. 

Tiden läker ju allt, säger dom ju. Kanske inte allt. Men den hjälper.

Nu vet han, och läkarna, mer om vad som är fel också. 

Ett center i bakre delen av hjärnan som styr produktionen av tillväxthormoner har tagit stryk   

– Det är därför jag blir så otroligt trött. Jag kan inte återhämta mig för hjärnan producerar inga tillväxthormoner på naturlig väg, förklarar han.

Foto: Jimmy Wixtröm
Frun Cissi och sonen Eddie Bo.

– Det är en permanent skada, jag blir aldrig helt återställd. Så jag kommer få ta medicin hela livet. Men det är medicin som hjälper. Det har gått två-tre månader sedan jag började med den och känner hopp över att det långsamt men stadigt blir bättre.

Det innebär nu inte att sviterna inte plågar honom dagligdags. 

Johan blir fortfarande extremt utmattad vid ansträngning som för något år sedan inte ens var en ansträngning för den exceptionellt vältränade elitidrottsmannen från Landsbro i Småland. 

Vi tar oss ner i källaren där sexåringen Eddie Bo, som älskar hockey med den  febriga passion bara sexåringar kan besitta, har en egen liten rink. Där kör han och farsan ett pass med klubbor och mjuk boll så intensivt att det rister i väggpanelerna.

Men inte längre än 20-25 minuter. 

Sedan måste Johan vila, helst sova ett par timmar.

– Det är jobbigt emotionellt att jag inte kan vara mer med barnen. Om det bara handlade om mig själv skulle väl kunna leva så här resten av livet. Då hade jag bara sovit. Men nu försöker jag ändå, även när det är som tyngst. För henne och barnen.

1 av 4 | Foto: Per Bjurman
Nere i källaren finns ”hockeyarenan” för sonen.

Cissi – som förstås också haft det väldigt tufft finner välgörande terapi i en uppmärksammad blogg och husprojekt hon driver i hemtrakten – tycker att det allra mest hjärtskärande är den sorg maken uttrycker över att han inte i handfast mening kan visa barnen, Eddie Bo och lillebror Oliver, hur hårt han anser att man måste jobba i livet.

– Jag har inte ens tänkt på det, för jag vet ju hur oerhört du slitit genom alla. Men när du sa det...det gjorde väldigt ont.

Johan nickar.

– Det är det kanske värsta. De gör ju som pappa gör, ser mig bara ligga i soffan och vet inte varför. Kolla, säger han och nickar mot de två lintottarna som mycket riktigt ligger i soffan och grejar med varsin läsplatta.

Det är det kanske värsta. De gör ju som pappa gör, ser mig bara ligga i soffan och vet inte varför

Som mamma Cissi påpekar kommer ju det att inom några år gå att förklara verbalt, men den envisa smålänningen som Steve Yzerman döpte till ”The Mule” för att han aldrig sett maken till arbetsmoral vill föregå med praktiskt exempel.

– Jag får väl flytta ut ett tag, så de får bo med en riktig knegare och lära sig jobba och ta i.

Ah, den där svarta humorn igen...

– Ja, flinar han, jag älskar svart humor.

En nysning var nog

Någon bitterhet visavi de spelare som tacklat sönder honom känner Johan inte. 

– Spelarna? Nej, inte alls. Däremot mot de som skulle bedöma tacklingarna. Ingen av smällarna som slutade med att jag fick hjärnskakning ledde till nånting. Inte ens utvisning..

Inga avstängningar i efterhand heller?

– Nej. Och inga böter. Nu var ju de sista smällarna inte så hårda, då var jag så känslig att jag fick hjärnskakning bara jag nyste. Men tidigare...

Wings då, de har aldrig försökt pressa dig att spela fast du egentligen inte varit redo?

– Verkligen inte. Det har snarare varit tvärtom, de har fått hålla tillbaka mig för att jag velat spela.

Foto: Per Bjurman

Och ligan? Det är väldigt mycket debatt om hur NHL egentligen hanterar problemet med hjärnskakningar

– Framförallt är väl bedömningarna väldigt ojämna från gång till gång.

Vilket drabbat fler än Johan, och han tänker ibland på sina olycksbröder, de som inte heller orkar nånting och får problem med minnet, vilket i hans eget fall blivit bättre men är så skrämmande eftersom det känns som att hjärnan inte fungerar som den ska.

– Det är ju några fighters som gått bort, ofta på grund av en kombination av skador och annat. Piller och alkohol. Jag fattar absolut hur lätt det kan vara att halka in på det. Man vill ibland bli bara av med de här malande tankarna...

Stannar i stan

Men Johan  biter i ihop och kämpar och så länge kontraktet gäller – till och med säsongen 2019-2020 – förblir han vid sin post i Detroit.  Inte för att han måste, utan för att han känner att han ska. Det är jobbet, liksom.

– Ja, jag känner så. Jag åker aldrig på semester under säsongen. När laget är i stan, då är jag i stan. 

Det är sån han är, ”The Mule”.

Vad som än händer – och det råder inga tvivel om att osedvanligt hemska saker hänt honom – har han såväl familjens som lagkamraternas rygg.

Alltid.

Hör Johans fru Cissi berätta – Sportbladet följde med henne på NHL-match 2015

ARTIKELN HANDLAR OM