Ett mål som nog avgjorde hela matchserien

Ett mentalt slag i mellangärdet som jag tror att LHC får oerhört svårt att resa sig ifrån

HOCKEY

GÄVLE. Det var en vägskäls-match redan inför nedsläpp.

Det kokades ner till ett enda mål efter nästan fem perioder.

Brynäs gjorde det.

Jag tror det avgjorde hela matchserien.

Kvitterat till 2–2 eller 3–1 till Brynäs. Det var förutsättningarna inför match 4 i Gavlerinken.

Mållöst efter de två första perioderna. 

Mållöst efter tre perioder. 

Nu handlade det inte längre om en match – utan om ett enda mål.

Mållöst efter fyra perioder.

Mållöst efter fem peri…

Nej, med 4.04 kvar av den femte perioden stänkte Simon Bertilsson in det avgörande målet.

Ni vet den 25-årige backen som i måndags gjorde sitt första slutspelsmål någonsin. Nu har ingen i Brynäs gjort fler mål än Bertilsson i slutspelet. Ingen i Linköping heller för den delen.

En fullsatt Gavlerinken (7 909 personer) fick vänta 96 minuter på att jubla, men när det väl kom höll arenan på att rämna. Det var inte alls ologiskt att hemmalaget avgjorde. Det var jämnt, och Linköping stred oerhört tappert. Känslan var ändå att Brynäs successivt drog åt snaran under den femte perioden.

Rekord – men också en bit från rekordet

Den här var för övrigt den längsta 0–0-matchen i ett slutspel någonsin.

I går (torsdag) var det dessutom exakt 20 år sedan maratonförlängningen i semifinalen mellan Leksand och Färjestad. Med 44 sekunder kvar av den sjätte perioden satte Leksandscentern Andreas Karlsson det avgörande 3–2-målet i den matchen.

Jag har funderat en hel del på det här. Hur känns det när man kämpat och slitit en hel match och några perioder till? Hållit nollan i nästan hundra minuter och ändå lämnar isen utan någonting med sig?

Ingenting mer än en blytung förlust och ett minst sagt tufft utgångsläge.

Spelarna i Linköping vet det nu – och nu måste de klara av att hantera det. De har när jag skriver det här 41 timmar på sig att ladda om efter den här käftsmällen.

Två lag som känner varandra

Att den här matchen gick till förlängning var egentligen bara logiskt. Efter Brynäs 6–0-kross i den första matchen har lagen successivt växt ihop som siamesiska tvillingar.

Det krävs numera en domkraft för att skilja dem åt. Eller ett förlängningsmål i slutet av den femte perioden.

Det här är två lag som känner varandra väldigt bra just nu.

Inget konstigt med det.

Det blir givetvis så när man möts för fjärde gången på mindre än en vecka. Då finns inte så många fler taktiska jokrar kvar att spela ut.

Ingen i Gavlerinken kunde undgå att se det.

Intensivt och spännande?

Absolut.

Välspelat?

Absolut inte.

Det här var inte någon skönhetsupplevelse för dem som gillar vårdat passningsspel och struktur. 

Pucken for stundtals runt som den berömda flipperkulan i mittzonen. 

De tekniska misstagen avlöste varandra. 

Men oj, så det krigades, och kämpades om millimetrar.

Två riktigt vassa målvakter

Dessutom två strålande målvakter i de tidigare LHC-kollegorna David Rautio och Marcus Högberg. 

Något mer som bidrog till en mållös match var lagens oförmåga att uträtta något vettigt i power play. Tre lägen var i numerärt överläge.

Brynäs fick också en fjärde möjlighet i förlängningen, då kom de knappt in i anfallszonen. 

Linköping var lika uddlöst.

Tror inte LHC vänder det här

Nu vänder matchserien tillbaka till Linköping igen och för hemmalaget är förutsättningarna glasklara.

Det krävs tre raka segrar för att vända det här.

Ingen omöjlighet, en handfull lag har gjort det tidigare i slutspelshistorien.

Men ska Linköping verkligen klara av att vinna tre raka matcher när det skiljer så lite mellan lagen?

Nej, jag tror inte det.

Den här förlusten var så mycket mer än bara en förlust. 

Det var ett mentalt slag i mellangärdet som jag tror att LHC får oerhört svårt att resa sig ifrån.

ARTIKELN HANDLAR OM