Zäta: ”Det kommer bli speciellt och emotionellt”

Henrik Zetterberg gör sin tusende match i Detroit-tröjan

Foto: Carlos Osorio / TT / NTB Scanpix
HOCKEY

DETROIT. Den här helgen spelar Henrik Zetterberg sin 1000:e NHL-match – och det råkar, av en oerhörd slump, också vara den sista matchen i historien i ärevördiga gamla Joe Louis Arena i centrala Detroit.

– Jag ser väldigt mycket fram emot den faktiskt helt unika upplevelsen. Det kommer bli speciellt på många sätt och alldeles säkert mycket emotionellt, säger den 36-årige Detroit Red Wings-kaptenen och hugger in på en tårta personalen på en restaurang  i hemstaden bjuder på som hyllning för att han nyligen nådde milstolpen 900 poäng också.

Foto: Per Bjurman

Sammanträffandet hade inte varit så  anmärkningsvärt om Red Wings-ledningen medvetet siktat på att kombinera den svenske kaptenens stora jubileum med den allra sista matchen i Joe Louis Arena innan flytten till nya, flashiga Little Caesars Arena i höst.  

Men faktum är att ”Zäta”  spelat varje match den här säsongen – och det var exakt som krävdes för att de två tilldragelserna skulle sammanfalla. 

Så ödet har verkligen lagt upp för ett stiligt slagskott från blålinjen här. Om han tvingats avstå ytterligare några matcher för sju säsonger sedan, eller inte missat så många exempelvis efter den stora ryggoperationen 2014, hade det inte blivit någon dubbel högtid. 

”Unikt – lyckas pricka sista matchen”

– Nej,  det är faktiskt rätt så otroligt, säger den 36-årige stjärnan från Njurunda när vi ses för lunch på en restaurang i Troy en knapp halvtimmes bilfärd norr om centrala Detroit.

– Man kör på dag efter dag i så många år och så lyckas man pricka in sin 1000:e match sista kvällen i ”The Joe”. Ganska unikt.

Red Wings spelar mot Montreal i kväll, lördag  – sedan tar den 38 år långa Joe Louis Arena-eran slut med grunseriefinalen mot New Jersey Devils sent på söndag eftermiddag, lokal tid.

– Jag ser väldigt mycket fram emot den upplevelsen. Det kommer bli speciellt på många sätt och alldeles säkert mycket emotionellt, fortsätter ”Zäta”.

Det lär det komma att vara för alla inblandade, för det är inte bara så att Kapten Z passerar en klassisk milstolpe – eller att ridån slutligen går ner i den sista av NHL:s klassiska islador. 

1 av 3 | Foto: Paul Sancya / TT / NTB Scanpix
’Zätas’ tusende match blir också den sista som Detroit spelar i Joe Louis Arena.

Missar slutspelet

För första gången på ett kvarts sekel packar rödvingarna ihop och åker hem efter sista grundseriematchen. Den längsta aktiva playoff-sviten i professionell amerikansk lagidrott klipps ju av  i år – som slutklämmen på en säsong när klubbikoner som Gordie Howe och ägaren Mike Ilitch dessutom gått bort.

Hockeytown skälver i vemod.

– Ja, det har minst varit en annorlunda säsong. Man har ju aldrig varit med om detta och är inte van, säger ”Zäta” medan han karvar med kniven i en teriyaki-lax.

– De sista 30 matcherna, från och med All Star-uppehållet och framåt,  har vi ju förstått att det skulle bli väldigt svårt. Det visade enkel matte. Vi har försökt kämpa på ändå, men varit för ojämna. Vi har ibland kunnat vinna mot precis vem som helst och andra gånger tyvärr varit rent ut sagt usla. Det är trist.

Samtidigt:

Henrik är stolt över att ha varit med under 14 av de 25 raka år klubben kvalificerat sig för den stora dansen.

– Ingen vill vara med och bryta en sådan svit, så just nu är det kanske lite svårt att glädja sig åt det, men med lite perspektiv så, visst, då kommer jag känna väldig stolthet.

”Kommer aldrig att slås igen”

–  Jag tror ju att det är en notering som aldrig kommer slås igen, för sedan lönetaket infördes har ligan blivit så jämn och spridningen på begåvning så balanserad. Det var en sak att bygga ett lag när det gick att skaffa vilka spelare man ville och något helt annat nu. När jag kom hit bestod vår fjärdekedja av Tomas Holmström, Igor Larionov och Luc Robitaille. Då är det inte så svårt, he he.  Det verkligt stora med det vi gjort är att vi tagit oss till playoff även under den här eran. 

Medelpadingen som går under smeknamnet ”Hank” i Michigan har anledning att vara stolt även för det han individuellt åstadkommit det här året, 

Bästa säsongen på flera år

För medan laget gått knackigt har han personligen haft sin bästa säsong sedan början av 10-talet, vinner den interna poängligan med 20 poängs marginal och slutar av allt att döma på fjärdeplats i den svenska diton, efter ungtupparna Nicklas Bäckström, Erik Karlsson och Victor Hedman.

Inte så pjåkigt av en veteran som fyller 37 i oktober.

Han nickar eftertänksamt.

– Det är svårt att sitta och säga att man är nöjd när vi som lag är där vi är, men det jag kan glädjas åt är att jag för egen del lyckats hålla en hög nivå på betydligt mer mer kontinuerlig basis än ifjol.

– Förra året dippade jag rejält sista 40-50 matcherna och det tyckte jag var väldigt jobbigt. Det hade jag inte varit med om tidigare. Men i år har jag haft mer energi och inte blivit lika trött.

Och hur kommer det sig?

– Det är många faktorer som spelat in, men en viktig är att jag fram till skadan som gjorde att jag tyvärr tvingades nej till World Cup hade en bra sommar. För första gången sedan operationen kunde jag bygga upp styrkan på riktigt igen. Tack vare det har jag energimässigt kunnat hålla en hög nivå, trots att vi haft 28 ”back-to-back”-matcher. Det är rätt avgörande. Har man bara orken, då följer det andra liksom med.

Som om det inte vore nog med att han avslutar säsongen med match nummer tusen nådde Herr Zetterberg nyligen också milstolpen 900 poäng. Det är det ingen i Detroit-området som missat, så till kaffet kommer personalen på restaurangen vi besöker ut med en tårta åt sin celebra gäst och gratulerar till bedriften.

”Fan...de är gamla alltså”

Därmed glider samtalet lätt in på det förflutna, på vad en sådan som den bortgångne Ilitch betytt (”Bortsett från allt han gjort för hockeyn i stan var han en genuint snäll människa som verkligen brydde sig om andra, det kommer jag minnas bäst”) och allt som hänt mellan den första och tusende matchen.

– Det konstiga är det känns som att det, på något sätt, gått väldigt fort. Jag och Niklas Kronwall har pratat mycket om det under säsongen, hur allt bara svischat förbi . När vi först kom hit tyckte vi att det äldre i laget var otroligt gamla. Nu är vi plötsligt äldst och förmodligen tittar de yngre killarna på oss och tänker ”fan...de är gamla alltså”, skrockar han.

– Vad gäller själva matcherna skulle dock säga att jag glömt de flesta. Man måste nästan det, vi spelar ju så många matcher att det skulle bli kortslutning i skallen annars. När matcherna är slut är de slut och sedan är det dags för nästa. Men det har varit fantastiskt att få vara med om, såkkart.

Allt är dock inte bara nostalgi och tillbakablickar i Motown – inte ens en sådan här vår.

Foto: JIM BOVIN / TT / NTB Scanpix

Byggd mitt i city

Det finns hopp om att yngre förmår som är ”på väg upp” hyggligt snabbt ska kunna blida en ny, framgångsrik stomme åt Red Wings och den nya arenan, byggd smack mitt i city, väcker enorma förväntningar i stan.

– Den kommer bli något utöver det vanliga. Vi var där och tittade för två veckor sedan och man slås framförallt över hur branta läktarna är. De säger att det blir väldigt högljutt där inne och det förstår man när man står nere på plattan och tittar upp. Det ska bli riktigt häftigt att komma dit, säger ”Zäta”. 

Först ska han dock spela en till match i ”The Joe”.
Den tusende. 

ARTIKELN HANDLAR OM