”Många tjejer tvingas sluta när de skaffar familj”

avHans Abrahamsson

HOCKEY

JÖNKÖPING. Jenni Asserholt, 30, lämnade landslaget under uppmärksammade former – blev gravid ett år senare – och i februari blev hon mamma.

Sju månader senare är den förre landslagskaptenen redo för comeback i SDHL och medger att suget efter Damkronorna finns kvar.

– Det hade varit tråkigt med ett sånt slut som det blev.

Men det blir också en väldigt speciell säsong för forwardsstjärnan och hela HV71. 

I fokus på många sätt är dottern Zoe. 

HV-damerna har samlats i omklädningsrummet inför en av säsongens träningsmatcher. Ljudnivån är hög, samtalstonen om möjligt än högre.

Så plötsligt tystnar allt och uppmärksamheten riktas mot något helt annat. 

Zoe, snart sju månader.

Jenni Asserholt kliver in i omklädningsrummet och i vagnen ligger dottern som sedan HV71 gick på is har blivit en naturlig del av laget. 

– Förhoppningsvis kommer hon att vara ett positivt lyckopiller, säger Jenni Asserholt med ett leende.

Foto: Johanna Svensson / AFTONBLADET
Foto: Johanna Svensson / AFTONBLADET

Som en maskot?

– Ja, precis. Det är i alla fall så vi vill se det och så vi hoppas att det ska fungera. 

Att en damhockeyspelare blir mamma och är tillbaka på isen efter bara ett halvår är inte direkt vanligt men heller inte unikt. Men att barnets pappa dessutom är tränare för samma lag ställer verkligen situationen på sin spets. 

Så är förutsättningarna för familjen Frey/Asserholt. Pappa Lucas är huvudtränare, sportchef och fystränare i HV71 Dam. Mamma Jenni är en av lagets största stjärnor. 

Något som också innebär en hel del utmaningar som måste lösas på vägen. Så här långt har Jenni tränat i den omfattning det har gått utifrån dotterns behov.

Men om det blir skarpt läge och en av er måste vara med Zoe: vem är egentligen viktigast för laget, du eller Lucas…?

– Jaha…, det lär visa sig. För några dagar sedan tränade vi power play och då fick Lucas åka runt på isen med Zoe medan jag gick in och tränade power play.

Vi lever hockey 24/7

Situationen blir inte lättare av att Lucas föräldrar bor i USA och att Jennis pappa gick bort i cancer för sex år sedan.

HV71 har gjort sitt för att underlätta och möjliggöra för Lucas och Jenni. I samband med träningar och matcher rycker tidigare spelaren Maria Sjölin in och agerar barnvakt. Tanken är att Maria även ska finnas med på bortamatcherna. 

– Ja, det är förutsättningarna. Det känns jättebra att HV vill vara med på den här resan och gå lite i bräschen. Tyvärr är det många tjejer som tvingas sluta när de skaffar familj och barn. Nu gör klubben det möjligt att fortsätta, säger Jenni.

Ser du dig själv som lite av en pionjär?

– Nja, andra mammor har ju spelat tidigare, Riikka (Välilä) har ju tre barn. Men att jag spelar och Lucas tränar är speciellt, på så sätt är vi lite av pionjärer. Zoe är en del av oss, en del av familjen, och vi vill ha med henne överallt. Både jag och Lucas lever hockey 24/7, då blir det så för henne också om det nu fungerar. Om hon ser ut att må bra av det, henens behov går först.

1 av 5 | Foto: Johanna Svensson / AFTONBLADET

Några timmar tidigare har vi träffats hemma i lägenheten i centrala Jönköping. Med Zoe i barnvagnen går vi de hundra metrarna ner till Vätterns södra strand. Några änder simmar på det spegelblanka vattnet. Den flera kilometer långa sandstranden breder ut sig som en lång, ljusbrun matta. 

Det är idylliskt och harmoniskt. 

Här hämtar Jenni Asserholt kraft för sin comeback på elitnivå efter ett års uppehåll. Hon har redan fått känna på att hennes liv som elitidrottskvinna har förändrats. 

– I natt hade Zoe en riktig skriknatt, vi har inte sovit alls. Förut var jag mer eller mindre helt beroende av åtta timmars sömn, men det är bara att glömma nu och man anpassar sig.

Finns sår som fortfarande inte har läkt

Drygt två år har gått sedan Jenni Asserholt tackade för sig i landslaget efter en uppmärksammad konflikt med dåvarande förbundskaptenen Leif Boork. En 13 år lång landslagskarriär såg därmed ut att vara över.  

Ett avsked som fortfarande är känslomässigt tufft att prata om: 

– Så är det. Landslaget hade varit en så stor del av mitt liv under så många år. När min pappa var sjuk och gick bort i cancer ville jag ändå åka på läger, det var medicin och terapi för mig. Även när pappa låg på dödsbädden ville jag vara med tjejerna. Jag tycker det blir fel bild när det målas upp som att jag var en sån som kom när det passade mig, säger hon, blir tyst ett tag och fortsätter:

– Jag kom med i landslaget när jag var 15 år och sedan dess var jag uttagen till varje turnering och var på alla läger. Bortsett från en sommar då när jag åkte till Nya Zeeland och tränade.

Nu blev det inte någon fjärde OS-turnering, i stället föddes dottern Zoe fyra dagar före Damkronornas första match i Sydkorea. Själva turneringen, där Damkronorna slutade näst sist, följde Asserholt framför tv:n som nybliven mamma.

– Sverige var inte rankat som någon toppnation, men förhoppningen när det blir OS är att alla höjer sig, så har det varit tidigare. Men nu hände det inte, snarare tvärtom. Det var som dött i ansiktet på tjejerna, upplevde jag. ”Good things happen to good people”. Jag tror på något sätt att det är så, säger hon med en tydlig passning till Leif Boork.

Och det motsatta också?

– Ja… Jo, jag menar det.

Upplevde det som vikthets

Det är ingen hemlighet att relationen med dåvarande Leif Boork var ansträngd och att det fortfarande finns sår som inte har läkt. 

– Det är tudelat. ”Leffe” gjorde mycket för själva damhockeyn. Han var en pionjär som tog steget över och spred budskapet om vilka tjejer vi är och gjorde det verkligen intressant med damhockey. Å andra sidan delade jag inte alls hans sätt att bemöta människor och hans typ av ledarstil. Men i slutändan var han inte nöjd med min prestation.

Handlade det om din prestation?

– Eh…Jag tror det. Och så försökte han hitta vägar till varför jag inte presterade och då blev det här med vikten viktig för honom. Det satte sig väldigt mycket i huvudet på mig, det var en stor del i att jag inte ville var med längre. 

Jenni Asserholt har tidigare berättat öppet om den vikthets hon menar att Boork utsatte henne för. Förbundskaptenen tyckte att lagkaptenen måste gå ner flera kilon för att bli en bättre spelare. Ett budskap Asserholt menar upprepades till absurdum.

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

– Det var när han sa det om och om och om igen som jag till slut fick nog. Att säga det någon gång är helt okej, men när det upprepas hela tiden… Då orkar du till slut inte. Efter VM 2016 hade vi vårt individuella samtal och då förklarade jag att ”det här är jättejobbigt för mig att prata om, kan vi släppa det?”. Han lovade att aldrig ta upp det igen. Men på första lägret i maj kom det direkt, ett par gångar dessutom, och då bestämde jag mig för att det här är inget för mig just nu. 

Nu har Ylva Martinsen tagit över som förbundskapten och hon har redan haft ett första snack med Asserholt om framtiden.

Hur ser du på en comeback i Damkronorna? 

– Efter så många år i landslaget skulle det vara tråkigt med ett sånt slut som det blev. Det är inte så man vill ha det. Samtidigt är det otroligt svårt att säga nu, jag har ingen aning om var jag står hockeymässigt. Om jag presterar bra, allt fungerar med Zoe, och Ylva vill testa är jag öppen för en dialog, säger Asserholt.

En av världens bästa ligor

Huvudfokus ligger på HV71 och vardagen där. Dels pusslet att försöka kombinera att mamma och pappa är spelare respektive tränare i samma lag. Dels att hitta tillbaka till toppnivån igen.

Känner du en osäkerhet var du står?

– Ja, det gör jag. Verkligen. Å ena sidan känns kroppen bra, jag har bättre testvärden nu än före graviditeten. Å andra sidan har vi spelat två träningsmatcher och snabbheten och explosiviteten…, nej, där har jag en bit kvar.

Jönköpingsklubben har blott tre säsonger bakom sig i SDHL: 

– Det har gått väldigt snabbt. Kvartsfinal första året och sedan final året efter. Förra säsongen var ett mellanår med ganska många avhopp. Vi har jättemånga yngre talanger och det tar tid att bygga upp allt. 

Hur blir det att ha din sambo som huvudtränare då?

– Så länge jag får bestämma här hemma är jag nöjd…, haha.

Foto: Johanna Svensson / AFTONBLADET

Ni har den uppdelningen…?

– Ja, precis. Nej, det är en spännande fråga och självklart har vår GM Peter Ekelund förankrat det i gruppen inför sommaren. Att det finns möjligheter för spelarna att prata med honom om det skulle vara några problem. Jag och Lucas ska sköta det professionellt, när vi är i hallen är vi på jobbet. 

Till sist, var står SDHL 2018/19?

– Som en av världens absolut bästa ligor och det är fantastiskt roligt. Framför allt att världsspelare som Riikka (Välilä) (Jennifer) Wakefield, (Michelle) Karvinen och Sidney Morin söker sig till ligan och vill spela här. Det är det vi ska marknadsföra och ta vara på. All den kunskap som kommer in till Sverige och svensk hockey. Vill man se världseliten spela ska man gå och titta på SDHL.

Idrottskvinnorna som tjänar bäst 00:25
ARTIKELN HANDLAR OM