Smekmånaden över för Henke Lundqvist

HOCKEY

Bjurman: Det är inte lätt att vara kung i ett rike som försvaras av soldater med lösa skott

NEW YORK. Har Kung Henrik förlorat sin magiska touch?

Ett tag tycktes somliga i New York tro det.

Men det är inte lätt vara kung i ett rike som försvaras av soldater med lösa skott i bössorna.

Henrik Lundqvist har under inledningen av sin andra säsong på den här sidan Atlanten fått en svettig lektion i hur orimligt höga kraven kan vara på en NHL-målvakt.

Först utsågs han till tveklös förste-målis av Rangers hyllade coach Tom Renney. Sen gjorde han några matcher när han var ordinär snarare än omänsklig. Och plötsligt satt svensken på bänken, ersatt av kollegan Kevin Weekes. Så, resonerade både Renney och obönhörliga tyckare i lokaltidningarna, skulle målen sluta regna in i Blueshirts-kassen.

Men morsning korsning. Weekes släppte in sju baljor i sitt försök mot Buffalo Sabres i lördags.

Målvaktskris? Inte. Weekes var lika lite som ”Henke” dålig. Bara ... normal.

Att Rangers började säsongen med att släppa in 23 mål på 5 matcher är helt enkelt inte målvakternas fel. Det är laget som helhet som, fram till Devils-matchen i måndags, varit uselt i försvarsställning.

I exempelvis hemmaförlusten mot Pittsburgh förra veckan excellerade den svaga backuppsätningen – oj, vad där saknas en rese av Chris Pronger-sort – i felpassningar medan alla anfallare utom Brendan Shanahan åkte på hälarna i mittzon och väntade på bättre tider.

Därtill förhöll sig utespelarna till regelboken som Lars Lagerbäck till goodwill. Långa sekvenser avlöste de varandra i utvisningsbåset.

Det ska fan vara kung då.

Personligen tror jag att målvakterna på den här nivån i fråga om ren talang är i det närmaste jämngoda. Eventuell framgång bygger på flyt, kvaliteten på lagkamraterna och självförtroende.

Snart säker på sin tron

Får han, som i den faktiskt alldeles utmärkta Devils-matchen, lite mer av de varorna sitter Henrik Lundqvist säker på sina kungatron.

Det är väldigt tidigt , men jag tror att vi redan nu kan konstatera att Minnesota Wild och Atlanta Thrashers – som både missade slutspelet förra säsongen – blir två verkliga contenders i år.

Wild, förstärkt med bland andra underskattade Kim Johnsson, har öppnat med fem raka segrar och spelat hockey som fått också de mer sansade experterna att slå verbala trumvirvlar.

Thrashers har inte fullt lika imponerande statistisk, men ser även de fruktansvärt starka ut. Marian Hossa, det kallar jag hockeyspelare.

Tampa Bay – som verkligen saknar Fredik Modin – blir nästan garanterat ett av lagen som får ge upp sin post season-plats.

Scenerna på Comerica Park i downtown Detroit när Tigers blev klara för World Series var nästan rörande.

Sån oförställd bananas-glädje ser man nästan aldrig på amerikanska idrottsläktare.

Men dels har fansen väntat i 22 år på en final, dels har de fått se fantastisk baseboll i det här slutspelet. Först slet tigrarna Yankees i stycken. Sedan svepte de iväg Oakland Athletics i fyra raka, suveräna fajter.

Mycket lite talar för att vare sig New York Mets eller St Louis Cardinals ska kunna rubba dem. Den serien är för övrigt mycket jämn. Inför nattens femte match i Missouri stod det 2–2 och ingen kan riktigt säga vem som har det som mycket populärt kallas ”momentum”. Men jag hoppas förstås på Mets. En vanlig world series kompenserar inte en tilltänkt subway series, men ändå. Vi vill ju ha en final i Gotham.

Det är märkligt med Jaromir Jagr. Det känns som att han inte alls är i form ännu. Och ändå har han svarat för elva poäng på sex matcher.

Som fansen – The Garden faithful – skriker så fort han visar sig:

MVP!

ARTIKELN HANDLAR OM

NHL