Bjurman: Det här är hockeyns djupfrysta Woodstock

HOCKEY

44 år senare försöker NHL sjösätta en vintervariant

1 av 18 | Foto: Detroits svenskar, med målvakten Jonas Gustavsson längst fram.

ANN ARBOR. Publiken kommer antagligen inte ta så mycket LSD och nationalsången lär inte låta som när Jimi Hendrix förgrep sig på sina gitarrsträngar.

Men ändå.

Foto: Per Bjurman – på plats vid Winter Classic. Foto: Per Bjurman.

Det är hockeyns djupfrysta Woodstock vi får vara med om när 110 000 människor denna svinkalla nyårsdag samlas på Michigan Stadium för att se Detroit Red Wings och Toronto Maple Leafs göra upp i Winter Classic.

I augusti 1969 åkte 500 000 rockfans till norra New York för att i tre kaotiska dygn genomleva tidernas största rockfestival.

Nu, drygt 44 år senare försöker NHL alltså sjösätta en vintervariant på skridskor på en monstruös arena dryga hundra mil väster om gräsplätten där såna som Jimi Hendrix, Janis Joplin och Crosby, Stills, Nash & Young skrev in sig i historieböckerna.

Publiken kommer sannolikt vara mindre drogad

Det finns avgörande skillnader arrangemangen emellan, okej.

Publiken på Michigan Stadium i Ann Arbor, 45 minuters bilväg från centrala Detroit, kommer sannolikt att vara mindre drogad och mindre benägen att smeta ner sig i lera, temperaturen ohyggligt mycket lägre och ”artisterna” långtifrån lika intresserade av att predika fred – snarare tvärtom, att döma av tongångarna i genrepet i Joe Louis Arena strax före jul.

Men det är på samma sätt det största evenemanget som någonsin arrangerats i just den här genren – förutsatt att alla 110 000 som köpt biljett verkligen kommer; Guiness rekordbok påstås ha folk på plats för att försäkra sig om att det som väntas bli en elak vinterstorm inte får för många att stanna hemma för att hockeyns världsrekord ska kunna slås.

Vill man kan också påstå att det är några av samtidens mest fängslande stjärnor massorna samlats för att se – såna som Pavel Datsyuk, Henrik Zetterberg och Phil Kessel är inte mindre briljanta med sina ”instrument” än vad Hendrix var med sitt.

Men framförallt:

Winter Classic är en happening snarare än en hockeymatch – precis som Woodstock var en vild fest i megaformat snarare än ett musikevenemang.

Tune in and drop out

Två viktiga poäng står på spel, Maple Leafs skuggar Red Wings i tabellen, men det är inte därför fansen sätter sig på de väldiga läktarsektionerna i arenan som på väldigt goda grunder kallas The Big House och fryser i tre timmar. De allra flesta kommer befinna sig så långt från isen att de ändå inte ser något av det som händer – på det sättet är Winter Classic ett utpräglat tv-evenemang.

Men de vill vara med om partyt, om folkfesten, om balunsen.

När jag tidigt nyårsaftonen står nere vid sargen i den jättelika grytan får jag ju erkänna att jag personligen har aningen svårt att se attraktionskraften. En vidrig vind biter i kinderna, djupfrysta tår värker i skorna och den hockey jag lyckas se genom plexiglaset mellan åkarbrasorna är ju blott en semesterartad friluftsversion av den som utövas i NHL till vardags.

Men än sen?

Kölden och snön är det essentiella för den jättepublik som kommer på Winter Classic – precis som leran och drogerna var huvudsaken för de som sökte sig till Woodstock.

Så jag säger som dom sa där:

Tune in and drop out...

ARTIKELN HANDLAR OM

NHL