”Fan, det är perfekta förhållanden”

Leksands tränare ”Perra” Johnsson om hunden, vännens död och Dala-slaget

1 av 3
HOCKEY

Ett allt eller inget-kval som skrivs upp med krigsmetaforer är som gjort för att framkalla ångest, tarmvred och nervösa utslag för alla inblandade.

Men Per-Erik ”Perra” Johnsson, som nyligen förlorade nära vännen Peter Johansson i cancer, låter trovärdig när han säger att perspektivet är ett annat.

Det handlar om längtan.

– Det gäller att ta vara på tiden man får och jag tror inte man kan tillbringa den så mycket bättre än att möta Mora i bäst av sju, säger Leksandstränaren.

I elva dagar har det stått klart att det är en sjumatchersbatalj mellan Leksand och Mora som ska avgöra vilket av lagen som ska få spela SHL-hockey nästa år. Det är en matchserie som mycket väl kan avgöra två klubbars framtid för en mycket lång tid framöver.

Stämningen har växt i takt med de bombastiska orden om ”Slaget vid Siljan” som omgärdar matchen.

Leksands tränare ”Perra” Johnsson tycker att han har väntat klart nu.

– Ja nu får det äntligen börja, vi har väntat länge nog nu, säger han.

Ni ser ändå fram emot ett negativt kval?

– Ja. Jag gör det i alla fall. Fan, det är perfekta förhållanden, båda lagen har fått vila lika länge, det blir bra tryck på läktarna och det är korta resor så alla får ligga hemma och sova och skita.

Ja, det kanske är viktigt det med...?

– Haha, ja det kan vara besvärligt med bortatoalett för en del kanske. Nu kan man inte önska mer.

Hur mycket har du försökt pränta in den här längtan i laget?

– Jag har pratat om det varenda dag sedan vi började träna för det här. Du ser alltid spelare som säger att sådana här matcher är det bästa de vet, nu får de fan visa det också när de går ut på isen.

Allt i Leksand kretsar mer eller mindre kring den här matchserien. Och för ”Perra” Johnsson finns det gott om tid att tänka på den väntande matchserien. Familjen bor hemma i Karlstad och i lägenheten i Leksand ägnas nästan all vaken tid åt hockeyn.

– Om jag kan stänga av? När jag stänger av ett tag så tittar jag på annan ishockey på kvällarna. Men på så vis är det bra att vara ensam, det blir ingen diskussion om vilka program man ska se på tv.

Enda sällskapet är hunden Selma.

– Det är en alpenländische dachsbracke.

En vadå?

– Ja, vad ska man säga, det är en slags drever.

Okej. Hur är det att ha så mycket ensamtid från familjen?

– Jag tycker inte det är någon större fara, jag har levt så här i några år nu. Sen har jag ju som sagt sällskap av Selma, vi kan prata lite... eller jag kan prata i alla fall.

En gång den senaste veckan har ”Perra” Johnsson återvänt hem till Värmland, för att begrava nära vännen Peter Johansson som gick bort i cancer bara 48 år gammal. Peter Johansson och ”Perra” blev goda vänner under början av tiden som Peter Johansson var junioransvarig i Färjestad.

– Jag har träffat honom hela den här tiden, i de nästan fyra år som det har pågått. Och så har vi haft telefonkontakt hela tiden. Vi pratade om hur han hade det, vad som hände honom och vad som hände oss. Det var inget märkvärdigt, han insåg problemen vi hade på isen och jag insåg hans problem. Det var inga konstigheter, så var Peter.

Leksandstränaren tystnar och tar sats.

– Fan, en annan får vara med om det här och han fick vara med om det där. Det gäller att passa på att vara med om saker den tid man får ha ögonen öppna på den här jorden. Det där är åt helvete för tidigt att gå bort.

Det sätter perspektiv på ett hockeykval antar jag?

– Det gör det absolut. Det är för jävligt egentligen, man vet aldrig om man själv drabbas härnäst. Det gäller att ta vara på tiden och jag tror inte man kan tillbringa den så mycket bättre än att möta Mora i bäst av sju, det kan inte bli så mycket bättre.

– Sen är vi också jävligt medvetna om att ett lag kommer att vara ledsna när det här är över, men så är det när man tävlar.

Då har vi väntat färdigt va?

– Ja det tycker jag, nu släpper vi pucken.

ARTIKELN HANDLAR OM