Tomas Ros: Vi får vänja oss vid det här

Foto: SIMON HASTEG RD / BILDBYR N
HOCKEY

SHL tappar publik.

Vi får vänja oss vid det.

Tyvärr.

TT har gjort en sammanställning över publiksiffror 2016-2017 i SHL.

Ja, det som man trott och funderat på under säsongen sätts nu på pränt och kan gå under rubriken ”fakta”. SHL har passerat en zenit vad gäller publik på matcherna.

Färre väljer att gå på SHL än tidigare, i alla fall senaste 14 åren.

Trots Leksand och Djurgården i högsta serien. Trots utökad kapacitet i Karlskrona. Och många klubbar räknar numera för sålda biljetter, inte antalet personer i hallen. Den faktiska publiksiffran är alltså lägre än vad TT anger.

Och jag tror att vi får vänja oss med det här.

Finns många anledningar till det.

Hård konkurrens av tv

CMore gör ett fantastiskt jobb med att producera högklassig tv, varenda match sänds i dag på tv, och man ser matcherna bättre i tv-soffan när åtta HD-kameror bevakar en låg-fokusmatch och 10-12 kameror bevakar en prioritetsmatch.

I tv-soffan får supportern repriser, analyser, highlights och en skön sittplats. Han, eller hon, kan pausa matchen, om man har en sådan box, och gå hämta en macka, en bärs eller en kopp kaffe. Inga köer, inga blaskig kaffe och ingen chock, som man får när det är dags att betala för mazarinen.

Fler och fler hittar till tv-soffan istället för att se live-hockey. Livsfarligt, givetvis.

För stämningen, för sporten och för alla oss som ägnat ett helt liv till att ladda inför kommande matchen på torsdag eller lördag. Vi trånar efter en fullsatt arena. Vi brinner för publiktryck, känslor och hesa röster. Inte ett tyst bibliotek utan klackar och känslor.

Spelarflykt ger sämre produkt

Sedan har vi spelschemat som får mig att fundera en, två och tre gånger. Är det en drogad bäver som satt ihop upplägget? Ibland möts samma lag tre gånger inom en månad vilket tar död på all typ av förväntan inför matcherna.

Jag vet att det är ett smått helvete att få ihop schemat när storstädernas evenemangsarenor är upptagna med hund- eller hästhoppning, knyppling, mat-mässor, frisör-sammandragningar eller choklad-mässor. Det gör att lagen tvingas spela på söndagar eller tisdagar som gjort sitt som matchdagar.

Sedan är det att faktum att vi har 130 spelare i Nordamerika. 50 spelare i Schweiz och Ryssland och några ytterligare i Tyskland som kunnat förgylla vår liga med kompetens skicklighet och hockey-iq, just det som vi betalar för.

Lika mycket som vi betalar för att se favoritlaget tvåla dit hat-motståndet eller se när den där ”idioten” i motståndarlaget åker på en tackling så att han grinar illa och får omplåstring i båset.

Hockey är känslor, det får vi inte kväva.

Jag har pratat med flera klubbledare angående det nya tv-avtalet, som tickar in från 2018-19 och många andas ut eftersom intäkterna ökar dramatiskt och man slipper jaga in folk till arenorna med 49 kronorsbiljetter, tjej-kvällar eller köp en och kom två-kampanjer.

Effekten blir halvfulla arenor.

Tror vi får vänja oss med det.

Tyvärr.

Ståplats är framtiden

Ett tips är att börja tok-flirta med ståplatspubliken. Tillgodose deras villkor, krav och ha bra ståplatser där publiken kan se vad som sker på isen. Inte som i Växjö där gästande fansen trycks in i en glasbox nere vid isen och har man tur så kanske kan lyssna till sig om det blivit något mål.

Får vi en levande klackkultur, igen, på samtliga matcher så kommer stämningen. Den som piskar igång matcherna och den som gör att folk hänger med i varje rörelse på isen.

Den stämningen får man inte framför 50 tummaren i vardagsrummet – trots hemmabio.

ARTIKELN HANDLAR OM