Wennerholm: Guldkusten i Norrland är tillbaka

avMats Wennerholm

Publicerad:
Uppdaterad:

Norrlandskusten är tillbaka på den svenska hockeykartan.

Och då menar jag inte SHL-lagen Luleå, Skellefteå och Brynäs.

Jag talar om guldkusten med Umeå och sitt Björklöven, Ö-vik och Modo samt Timrå.

Nu är de topp tre i hockeyallsvenskan.

Mest kokar det i Umeå.

Och det kokade väl en del i just nedflyttade Mora också den här fredagskvällen, men av en helt annan anledning. Stora delar av hemmapubliken gick hem redan efter två perioder och utklassningssiffrorna 0-6.

Björklöven satte sig på bussen hemåt efter ett nytt styrkebesked i en match de vann med 6–1 till slut.

Var det så enkelt som att anställa en ny sportchef?

Tydligen.

Hyllningsorden räcker inte till

Björklöven är ett helt annat lag med Per Kenttä som sportchef och jag vet inte vad jag ska använda för ord om denna magiker längre.

Jag har använt dem alla och det finns inga som riktig räcker till längre.

Men han verkar ha samma fingertoppskänsla som en konsertpianist och han har skapat en hockeyfeber i Umeå som jag inte sett sedan 1987.

Och då blev det ändå SM-guld.

Nu toppar de publikligan i hockeyallsvenskan med ett hemmasnitt på 4280 åskådare per match och har ett lag som går som de inte gått sedan storhetstiden på 1980-talet.

Det är naturligtvis bra för hockeyallsvenskan. Det är bra att tre klubbar med både hockeykultur och överkomligt pendelavstånd slåss där i toppen.

Med norrländska mått ligger de här tre städerna nästgårds.

Det är också tre klubbar där jag sett några av våra absolut största NHL-spelare födas.

När Björklöven tog sitt SM-guld 1987 spelade både en ung Calle Johansson och en lika ung Ulf Dahlén i laget.

Timrå har fött både Henrik Zetterberg och Lill-Strimma Svedberg, den senare aldrig i NHL, men ändå ansedd som en av världens bästa backar i sin tid.

Och Modo ska vi inte tala om.

På väg tillbaka

De har skapat sin alldeles egen guldkust, där klubbens alla NHL-stjärnor byggt sina lyxvillor. En del permanent och andra bara för några sommarmånader.

Spelare som Peter Forsberg, Henrik och Daniel Sedin, Markus Näslund och Victor Hedman.

För att nämna några.

Ingen svensk klubb har producerat så många superstjärnor, inklusive de enda två svenskar som utsetts till NHL:s mest värdefulla spelare och plockat hem Hart Trophy (Foppa och Henrik Sedin).

Jag håller med Foppa om att Modo hör hemma i SHL, men på ett sätt inte.

När de åkte ut var det efter några skakiga säsonger och en karusell av sportchefer och verkställande direktörer som hjälpte till att slita sönder klubben inifrån.

Till slut fanns inget hjärta kvar hos klubben som kallade sig Heart of Hockey.

Publiken svek

Nu är man så sakteliga på väg att bygga upp det igen, men bygden verkar till viss del ha gett upp hoppet.

Vinterns hemmasnitt en bit under 3000 åskådare är katastrofalt dåligt, det sämsta sedan Fjällräven Arena invigdes.

Då laget ändå spelat sin bästa hockey sedan de åkte ur.

Men trots fem raka och 22-3 i mål kom bara 3912 för att se toppmatchen och sjätte raka segern mot BIK Karlskoga.

Det är för dåligt.

Vakna Ö-vik!

Det är dags att även publiken börjar visa lite hjärta.

Det blev 4-3 till slut i det här toppmötet som tog Modo upp på tredjeplatsen.

Timrå, då?

Ja, det talar vi tyst om.

De var laget som gick mot strömmen den här dagen längs guldkusten.

Det blev chockförlust hemma mot nykomlingen Kristianstad (2-3) för Jonathan Dahlén & Co.

Starkt av skåningarna och fredagskvällens stora skräll.

Timrå behåller andraplatsen, men avståndet till serieledande Björklöven ökade till sex poäng. Just nu känns det som det bara kommer att fortsätta att öka.

▪▪▪

SSK vann direkt efter tränarbytet efter 4–1 hemma mot Västervik.

Och de petade ner AIK till jumboplatsen, då förra säsongens serieledare föll borta mot Karlskrona med 2–3 efter straffar.

Jag blir förvånad om AIK-tränaren Jussi Salo inte blir andre tränaren som får kicken i hockeyallsvenskan.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM