Hoppas på ryskt guld – för hockeyns skull

HOCKEY

GANGNEUNG. Ryska OAR är i OS-final efter 3-0 mot Tjeckien och från om med nu är de mitt lag.

Jag hoppas att ryssarna tar OS-guldet.

För hockeyns skull.

Det har gått 26 år sedan ett ryskt hockeylandslag vann OS och det är alldeles för länge.

Ett alldeles för långt uppehåll för världens största hockeynation tillsammans med Kanada.

Ryssarna är ju bäst - egentligen.

Spelare för spelare finns det inget lag som slår dem här i OS.

Nej, inget lag som ens är i närheten.

Deras värsta motståndare är de själva, precis som det varit ända sedan Ryssland knoppade av alla sina lydstater och bytte CCCP mot ”Russia" på brösten.

Gång på gång har ryssarna gått i samma fälla med sina stjärnspäckade lag, då alltför stora egon trott alltför mycket på sig själva.

Ovetjkin har snott speltid

De största namnen har ofta fått ta alldeles för stort utrymme.

Då tänker jag framförallt på Alexander Ovetjkin som kommit in till mästerskapen så fort hans Washington Capitals varit borta från Stanley Cup, men nästan aldrig gjort en människa glad i VM eller OS.

Han har mest snott speltid från andra.

Själv har jag en lite kluven inställning till den här nationen efter alla år på 80-talet, då de kändes i stort sett omöjliga för Tre Kronor att besegra.

Man satt och vred sig där på läktaren när målen trillade in.

Jag minns VM i Tyskland 1983, då jag tvingades kalla målvakten Pelle Lindbergh för ”Pelle Chanslös” efter 1-6 mot Sovjet. Då hade han ändå varit bäste svensk på isen.

Det var utskåpning varje gång, innan bragden i Wien 1987 då svenskarna lyckades spela 2-2 och den vägen ta första VM-guldet på 25 år.

Men det finns inget lag jag njutit av mer heller.

Rysk hockey står för teknik, briljans, skridskoåkning i världsklass och konstmål det går att göra frimärken av.

Båda målen mot tjeckerna var exempel åt det hållet.

Först Pavel Datsyuks öppnande passning till Nikita Gusevs 1-0 och sedan en blixtrande kontring när Ivan Telegin hittade backen Vladislav Gavrikov som hade öppen kasse.

Lagets 3-0 var väl mer ett vardagsmål, då Illa Kovaltjuk sköt pucken i öppen kasse in slutminuten.

Nu hoppas jag att ryssarna tar OS-guld igen.

Hellre det än Kanada som vunnit två gånger i rad och tre av de senaste fyra OS-turneringarna.

Det är dags att ryssarna visar sin storhet igen. Det vore bra för världshockeyn om de kom tillbaka på allvar.

”Miracle on Ice” fick konsekvenser

Från Innsbruck 1964 till Albertville 1992 tog ryssarna sju av möjliga åtta OS-guld.

Det krävdes ett mirakel för att bryta den raden.

USA:s ”Miracle on Ice” vid OS i Lake Placid 1980 var enda hacket i skivan under de här storhetsåren.

Det missade guldet fick också stora konsekvenser, då förbundskaptenen Viktor Tichonov spolade den gamla superkedjan med Valerij Charlamov, Vladimir Petrov och Boris Michajlov.

Han ville föryngra landslaget och satsa på en kedja med de unga talangerna Sergej Makarov och Vladimir Krutov. Först stoppade han in veteranen Vladimir Petrov mellan de två, men Petrov hängde inte riktigt med i tempot.

Tichonov sökte efter en center i samma ålder och hittade en ung och spenslig Igor Larionov i industristaden Voskresenk.

Dominerade helt decennium

Problemet var att Larionov inte alls hade någon lust att flytta till Moskva och armélaget CSKA, klubblaget som i princip var lika med landslaget CCCP på den tiden.

Men Larionov hade inte mycket att sätta emot när makten kallade och det var bara att packa och flytta till kasernlivet.

Överste Tichonov kompletterade femman med de unga backarna Vjateslav Fetisov och Alexei Kasatonov och världens mest kända femma var född. De skulle dominera hockeyvärlden i ett decennium.

Jag började bevaka hockeyn i samma veva och har sett den här femman otaliga gånger på träningar jag aldrig kommer att glömma och matcher som blivit eviga minnen.

Jag kommer ihåg när en träning var slut och Makarov och Krutov åkte omkring och samlade ihop puckarna efteråt. Inte genom att plocka upp dem från isen, utan genom att åka omkring och lobba dem i puckhinken från alla möjliga avstånd. De träffade nio gånger av tio.

Vi kommer aldrig att få se en sådan femma igen.

Den tiden är förbi då hockeyspelare levde och tränade med varandra elva månader om året, oftast inlåsta på CSKA:s träningscamp utanför Moskva - och i nästan tio år i sträck.

Det skapade naturligtvis perfektion, eller i alla fall så nära det perfekta det går att komma.

Varje gång de kom in på isen i matcherna mot Sverige var det nästan skräck i blicken på de svenska spelarna.

Den tiden är definitivt förbi.

Nu är de inte samma givna segrare längre, men det känns som det är dags nu.

Väntan har varit alldeles för lång.

Foto: BRIAN SNYDER / X90051
ARTIKELN HANDLAR OM